Etikett: introvert

Hon är fri att gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

 

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Hosta och social träning

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknade med huvudvärk, varm panna och med en skällande hosta som river upp sår i mitt bröst. Infektionen tar ett omtag, för tredje-fjärde gången – och under drygt nio veckors tid. Hostan är värst, eftersom den tilltar direkt jag lägger mig ner. Var igår på en halvårskontroll av min diabetes och stroke. Mitt långtidssocker var högt, men så har jag ju inte gjort annat än legat inne och hostat och baddat min febriga panna. Så farbror doktorn skrev ut en kraftigt hostdämpande medicin och en kur bredspektrumantibiotika för en snabb och hård tiodagarskur. Fick även med mig en inhalator innehållande kortison. Hoppas det gör mig frisk inför de utmaningar som väntar under våren; saker och ting som måste gå i lås för att jag ska kunna försörja mig som föreläsare och författare. Fast till det sistnämnda hoppas jag på ett rejält skattefritt stipendium. Det är på tiden jag får ett – senast jag fick ett var 2013.

sanden

Skriver man något i sanden måste man räkna med att vattnet och vinden till slut utplånar orden, tecknen. Det ligger inget symboliskt eller djupsinnigt i det. Det är som med livet självt. En dag raderas alla minnen och tankar ut. Orden fastnar i evigheten. Men just detta faktum är den kontrast som behövs för att vi ska kunna njuta av livet.

received_10154210099754927

Väntar troget på att min alldeles egna Lena ska komma puttrande i sin lilla, blåa bil. Hon dyker upp vid middagstid och stannar till på söndag. Vi gör så, jag och min älskade: åker varannan gång de tretton milen till varandra. Känner mig trygg med henne – samtidigt som jag får ett intellektuellt motstånd i hennes sätt att tänka och resonera. Jag tvingas skärpa mig som man. På lördag fortsätter vi med vår sociala träning. Denna gång har vi bjudit några vänner och min dotter till en storslagen middag nu på lördag. Det är en handling som är bra träning för den introverta personlighet som jag de facto är. En gång i livet, mellan 20- och 40-årsåldern var jag den som ordnade och arrangerade de flesta festerna. Då njöt jag av att röra mig fritt bland folk, att synas, att höras – men med åren har jag allt mer blivit till en mussla. Fast så då har jag de senaste sju-åtta åren fått lägga all min energi på mitt tillfrisknande och hitta fram till ett någorlunda fungerande liv. Kanske är dessa middagsbjudningar ett tecken på att jag kommit rätt så långt i mitt tillfrisknande – även om jag tvingas brottas med sviterna av den stroke jag drabbades av 2015. När det gäller tillfrisknande finns där ett mått av accepterande och en insikt om mina begränsningar. Någon gång får man stanna upp, släppa taget och sluta tokkämpa, för att istället njuta i det lilla av det liv man har kvar att leva.

För övrigt kan livet bli rysligt överbefolkat av minnen; som i ett tjockt fotoalbum där bilderna befolkar sida upp och sida ner.

 

 

Inga nyårslöften

Av , , Bli först att kommentera 2

Vackert på himlen. Molnen, skyarna borta i öst står i lågor. Solen är på väg att pressa sig upp ovanför horisonten. Ett tecken på att det faktiskt går mot ljusare tider, vilket ger mig hopp. Är nyss uppstigen efter att ha sovit hela sju timmar. Känner mig utvilad.

hjärna

Det blir inte så mycket kvar av tjusiga tankar om de lämnas med sig själva, om de blir kvar inne i skallen. Då utmynnar de i tomma intet. Tankar måste stötas och blötas av andra åsikter, först då kan de växa och bli till något levande, något bestående som lämnar avtryck i världen. Fast alla tankar kan vi inte ge liv till. Det skulle innebära ett dygnet-runt-arbete och förmodligen leda till en taskig impulskontroll då vi vid fel tillfällen sprider ut våra ”viktiga” sanningar. Det är ju de tjusiga, vackra, kloka tankarna vi vill dela med oss av och för att detta ska fungera måste vi börja med att sätta gränser för att vi ska bli trovärdiga. Det krävs ordning och reda i tankevärlden, annars är risken att tänkandet blir ett omättligt odjur som frossar i sig allt som rör sig i ens medvetande. Vi ska vara rädda om våra tankar och känslor, för det är ju tack vare dem som vi är förmögna att fatta beslut och ta våra val.

underhållning

I sociala medier kan man nu ta del av allehanda nyårslöften. Antingen ska folk sluta med något eller påbörja något. Ytterst sällan är det någon som vill göra skillnad i en värld som brinner. Nej, folk ska sluta dricka kaffe, alkohol, te, läsk, de ska sluta äta godis och socker. Den andra halvan ska börja lyfta skrot på gym, simma tre gånger i veckan, träna inför sommarens maratonlopp, bestiga höga berg. Det var länge sedan jag slutade ge nyårslöften eftersom jag är urusel på att hålla dem. Däremot inser jag att det vore på sin plats att gå ner några kilon och försöka få lite bättre kondis genom att promenera mer. Men eftersom min energi och inneboende kraft styrs av mitt mående och de sjukdomar jag bär på, brukar det bli så att jag är flitig i ett par-tre månader, för att sedan bli ”sittande” lika länge när det bipolära svänger neråt. Jag är emellanåt rysligt effektiv, för att sedan inte få något gjort. Om det då dyker upp någon trådsmal hurtbulle som frejdigt ropar: ”Men ryck upp dig!”, brukar jag få lust att slåss, man mot man.

För övrigt gillar jag en del av de sociala medierna, som Facebook och Instagram. Som den introverte person jag är i det ”verkliga livet”, kan jag på Fb vara utåtriktad och målmedveten samtidigt som jag får tala till punkt utan att bli avbruten. Jag kan knyta kontakter med kloka, fina människor som jag annars aldrig skulle tala med. Eftersom jag under hela mitt liv haft svårt att läsa av de sociala koderna som gällt i olika grupper, på fester och vid fina middagar, så kan jag nu utan stress uttrycka mig korrekt och utan av bli störd av allt prat.

 

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208

Min inre monolog

Av , , 1 kommentar 2

Snart slut på juli, sen är det sommar några få veckor till, innan hösten tar vid. Det stämmer att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir. Är det för att livet tappar fart? Eller för att man lever mer intensivt på grund av det överhängande hotet om att allt plötsligt kan ta slut, för evigt? Jag vet inte, men årstiderna passerar revy i ett rasande tempo – som att sitta på parkett och se sitt liv passera i samma tempo som en gammal stumfilm.

books-1283923_960_720

Mina tankar har en förmåga att klibba fast vid saker och ting, vilket gör att jag periodvis kan bli smått besatt av ett ämne eller får mig att tro att den enda glass värd namnet är Piggelin. Mitt skrivbord är överfullt med post-it lappar, anteckningsböcker, tidningar, pennor, räknedosor och gud vet vad. Här finns minst fem pågående projekt. Jag har svårt att gå mellan dem, jobba en timme åt gången med något av dem, eftersom jag har en ganska usel simultanförmåga. Det är när jag vaknar, när jag slår upp ögonen efter en kort nattsömn, som jag vet vad som ”klistrat sig fast” i mitt medvetande och som just den dagen är allenarådande. Det låter kanske lite stelbent, trist, fantasilöst, men det blir trots allt saker utförda. Även om jag ibland är ute i sista minuten. Jag tror att mitt arbetssätt handlar om att söka effekt, att när det väl klibbat sig fast en idé i min skalle, så vill jag få den genomförd. Därför blir jag fixerad, besatt.

apan

Man skulle tro att jag som ADHD-person endast fattar snabba, dåligt genomtänkta, impulsiva beslut. Jo, det gör jag emellanåt. Pang, bom så för det bli! Fort och fel! Men i stort så är det min introverta personlighet som styr över besluten och får mig att vänta så länge som möjligt med att fatta ett beslut, stora som små. Ju längre tankeprocessen får fortgå, ju mer tid jag får på mig att väga plus mot minus, fördelar mot risker, vilket torde leda till bättre beslut. Det är kanske detta som kallas för att bli ”gammal och vis”. Världen är inte lika enkel som när man var tjugofem. Sedan tror jag det tar hårdare ju äldre man blir av att fatta ett riktigt korkat beslut.

Jag har ju alltid varit upptagen av en inre monolog och varit road av det – även om det har sina nackdelar. Jag har aldrig varit särskilt rapp i käften i sociala sammanhang, eftersom jag behöver tid att analysera det som sägs och när jag till slut ska svara har samtalet för länge sedan tagit en helt annan riktning. Men jag har nog alltid varit mer intresserad av att betrakta och lyssna, än att delta i konversationen – vilket gjort att jag blivit tvungen att skaffa två ansikten. För jag är ju inte en person som sitter och kniper käft dygnet runt, tvärtom. Dessutom kan jag hålla låda i en timme inför hundra personer. Men då är det ”Den sociala Kent” som jag släpper fram. Även om det är den ”Introverte Kent” som bestämmer och dominerar mitt liv.

tidur

För övrigt är den enda valuta vi har är tid. Det gäller att investera den på rätt sätt. Tiden går omöjligt att spara, att lägga på hög eller stoppa i ett bankfack. Tiden bär du hela tiden med dig.

 

Om att vara introvert

Av , , Bli först att kommentera 1

Vaknade något mosig vid sjutiden. Sovit djupt och som så ofta utan att minnas några drömmar. Men något jag nästan alltid vaknar med är en idé, en tanke som jag på något sätt måste genomföra. Ja, det är handlar inte om att klättra i berg eller hoppa fallskärm, utan det är tankar som bearbetats under nattens sömn och som uteslutande handlar om något jag håller på att skriva – romanen, någon artikel jag jobbar med, bloggen. Det jag har jobbat med dagen innan, bearbetas i min hjärna under natten och det som jag sett som hopplöst, har blivit till en lösning när jag slår upp ögonen. En rätt så bra arbetsfördelning.

Har i det närmaste packat upp efter hemkomsten från Stockholm. Det mesta var smutstvätt. Det har varit en underbar vecka då jag kunnat fylla mina tankar med något nytt, då mina sinnen tagit emot mängder med intryck, då jag dagligen gått mellan 12 000-15 000 steg och dessutom fått utmana mina rädslor och kunnat träna mina sociala förmågor.

Adhd forsk

Jag är i grund och botten en rätt så innesluten person, som ”förvarar” världen inne i min skalle och som har en hög tröskel att säga något när jag blir placerad i större sällskap (fler än fyra-fem personer). Jag är inte blyg, men behöver tid på mig att säga något, det ska liksom vara genomtänkt – men eftersom ett samtal kring ett middagsbord flyter fram och ämnen byts, hamnar jag hela tiden på efterkälken. Då jag till slut bestämmer mig för att kommentera ett ämne, har det avslutats för tio minuter sedan. Om jag sedan säger något (genomtänkt) och blir avbruten saknar jag ork att upprepa mig. Då får det lika gärna vara osagt.Jag blir tyst igen och sitter där med en tomt stirrande blick och kryper in i världen inne i min skalle. Många tycker att jag verkar disträ, en del undrar om jag är deprimerad och somliga menar att jag är arrogant som inte deltar i gemenskapen. Grejen är att jag känner mig ensam även i ett större sällskap.

Samtidigt har jag två ansikten, två Kent, vilket torde vara en släng av min bipolära sjukdom och ADHD – men även en del av min personlighet för introvert har jag varit så länge jag kan minnas. Medan jag som privat Kent kan vara tyst och grubblande, så kan den offentlige Kent stå på en scen inför hundra åhörare och hålla låda i en timme och njuta av det. Som sagt jag kan vara en helt annan person i min ensamhet och förvandlas till någon annan i sociala sammanhang.

Solen eldar på därute. Sol och värme ställer krav. Då ska man ut till havet eller ner till älven med filt och picknickkorg och låta solstrålarna fernissa ens blek, överviktiga kropp. Saknar bil så jag kommer mig inga längre sträckor, så det får bli älven. Tror jag.

För övrig har jag ett sinne som blickar inåt.