Ständig tidsbrist

Sovit på soffan. Fråga mig inte varför. Skulle bara se slutet på en film, sedan vaknade jag i ottan på skinnsoffan, så där där äckligt mosig som man blir av att sova på en skinnsoffa. Nåväl, nu sitter jag här med en mugg svart, starkt kaffe. Väntar på att det ska svalna en aning, då jag har svårt för att dricka det som är kokhett. Dels bränner jag mig alltid på tungan, dels så tar värmen bort smaken. Det smakar bara hett, ungefär som när man brassar på med för mycket av chili på maten.

I går eftermiddag började jag känna mig underlig. Svettades, fick en skrämmande hög puls. Panik? tänkte jag. Nä, det är nåt annat. Katastroftankarna slog till: en ny stroke? Sedan förstod jag. Att jag aldrig lär mig. Lågt blodsocker. Stack mig i fingret och fick fram ett värde på 3.0 vilket är lågt för mig. Efter den tredje nektarinen slutade händerna att darra, pulsen gick ner och oron släppte. Jag har haft diabetes sedan 2003 då sjukdomen förmodligen utlöstes av stress och har varit tvungen att ta insulin sedan dess. När jag dimper i blodsockret har jag ofta ätit för litet, men ibland så dimper det utan synbar anledning. Det är en obehaglig upplevelse, särskilt när tankeverksamheten stannar upp. Blir det tillräckligt lågt svimmar man och blir medvetslös. I psykiatrins ungdom fanns det något som kallades för insulinterapi. Man gav helt sonika störande, oroliga patienterna så höga doser insulin att de hamnade i koma. Då blev de lättare att handskas med.

Vi lever i en tid då det tycks råda kronisk tidsbrist, vilket har sin förklaring i att vi klämt in för många aktiviteter i våra liv. Någon klok person har sagt: Om du lägger till en ny aktivitet, så måste du plocka bort en annan. Annars kommer du till slut att ”sprängas”. I denna kroniska tidsbrist finns en massa rastlösa människorna. När tempot blir för högt finns till slut ingen närvarande, eftersom vi ständigt går förbi varandra och gör vi det tillräckligt ofta kommer vi till slut inte att möta någon heller. Nä, så är det, för om vi inte ens har tid för oss själva, hur ska vi då ha tid för andra? Hela tiden är vi på väg någon annanstans för att uträtta nästa (meningslösa) ärende. Det tycks inte finnas tid över till vila, eller för att fördjupa vår andlighet, vår inre värld, vårt själsliv. Det tycks vara så att somliga vårdar sina bilar och staket mer än vad de har tid att ta hand om sig själva, sina nära och kära och vänner. Bristen på tid upplevs som stress vilket ger oss magsår och hjärtinfarkt, när bristen på tid egentligen bara är en upplevelse. Tiden själv flyter fram i jämn takt och är omöjlig att påverka. Det enda vi kan påverka är hur många aktiviteter vi stoppar in i våra tidsbegränsade liv. Vi är alla är ansvariga hur vi använder tiden. Vi måste våga leva i långsamheten, i varje fall någon stund då och då. Istället för att ständigt simma motströms, lägg dig på rygg och flyt medströms, titta upp mot himlen, se fåglarna korsa det blåa, se träden du passerar. Jo, jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men visst låter tanken befriande.

För övrigt hoppas jag på uppehåll, så att jag kan cykla upp till NUS och träffa min doktor. Jag behöver onekligen motionera mera. Blir andfådd för snart ingenting. Väger nog drygt tio kilo för mycket. Måste plocka bort något ur mitt liv, för att få tid för mer motionerande. Det låter väl som en god idé? Vi kör på det.