Modet att vara sårbar

Vaknat ofta. Klev upp vid tre, åt en macka fastän jag inte borde, tog en halv sömntablett och somnade till slut om och vaknade strax efter sex. Jag har skrivit otaliga gånger på min blogg om mina sömnproblem, något som jag burit med mig sedan barndomen. Det handlar om min oförmåga att varva ner och att tömma huvudet på tusentals tankar som likt kometer korsar min inre himmel. Har lidit av en kroppslig rastlöshet, då armar och ben ofrivilligt hoppar till under täcket och väcker mig titt som tätt. Sova, sova, brukar jag tänka vilket gör mig ännu mer spänd, orolig och tillslut kommer paniken. Då är det bara att kliva upp, trots att det är mitt i natten. En av de mest typiska symtomen på ADHD är oförmågan att varva ner. Det blir till ett ekorrhjul – ADHD gör det svårt att somna och för lite sömn förvärrar min ADHD. Jag har under årens lopp fått chansen att pröva på olika avslappningsövning där många gått ut på att ”fånga dagen”, men har misslyckats varje gång. Jag har skippat kvällskaffet då koffeinet kan sitta i upp till 12 timmar, har undvikit socker – ibland – skrivit dröm/sömndagbok, försökt släcka alla lampor. Jag har sett på usla deckare, läst böcker, allt för att avleda min oro och trötta ut mig. Men inget har hjälpt. Men trots att jag sover som en kratta, periodvis bara 3 timmar per natt, är jag som mest produktiv och kreativ under förmiddagen. Det är då jag bloggar, skriver mina böcker, städar min lägenhet – för att sedan krokna mitt på dagen. Det är då jag ska försöka vila/sova en timme för läka min ”stresshjärna” som är ett resultat av den stroke jag drabbades av för 1 1/2 år sedan. Gissa om jag lyckas sova mitt på dagen? Precis – det är dömt att misslyckas, Jag ligger mest och tänker, även om jag på något sätt vilar i min säng. Ofta slutar det tjuta i min skalle då min hjärna varit på väg att koka.

Vi stöter på dem lite då och då, ”pratmonstren” (alt. pratakusa). Ni vet de där som inte ger dig någon chans att få en syl i väder, eftersom deras prat är en lång räcka med sammansatta meningar, där inte en enda inskjutande bisats får plats. Försöker man skjuta in en fråga, himlar de bara med ögonen, ler lite kort och överinseende, höjer rösten och fortsätter och fortsätter. Får man mot all förmodan chansen att säga något har man glömt bort vad man ville säga då pratmonstret hållit låda i en halvtimme. Nåväl, när det blir min tur att prata så blir jag genast avbruten och tillrättavisad, eftersom det jag försöker säga är helt fel. De vet ju allt, eftersom de jämför allt och alla med sig själva. De är alltings mått. Jag kan rekommendera hudfärgade öronproppar.

Sårbarheten kan verkligen vara livets stora vågspel, för i sårbarheten finns alla känslors kärna. Att blotta sin sårbarhet är onekligen ett risktagande eftersom resultatet kan vara ovisst. Hur ska andra tolka det? Blir jag slukad av vargarna som är ute på jakt? I grund och botten handlar det om en känslomässig nakenhet. Så gick mina tankar under skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och i än högre grad då jag ställde mig scenen och berättade om mitt liv. Bara detta att visa sin text (en konstnär visar sin målning, en skådis tolkar Hamlet) var i sig att blotta min sårbarhet, vilket jag gjort tidigare då mina fyra romaner publicerats. Men med denna bok handlar det ju om mig – sårbar och naken. Jag har delat känslor, hemligheter, upplevelser med människor jag inte känner, vilket gjort det svårt att dela sårbarhet med dem – vilket var den största risken. Det gjorde mig mer sårbar. Men jag har struntat i det och vid femton tillfället varit ute i länet och talar om min bok och om psykisk ohälsa. Jag har inte hört ett enda ont ord, inte känt en enda gång att där funnits någon som velat attackera min sårbarhet. Jag har mest mött gott och fått massor med frågor. Att känna är att vara sårbar och ur detta föds modet, glädjen, kärleken och kreativiteten. Med tiden kommer hoppet, empatin och äktheten. Men den största vinsten med att våga visa sig sårbar, är att man kan bita huvudet av skammen.

För övrigt tycks somliga gräma sig mer över en förlust, än över att känna glädje över en vinst.