Etikett: sömn

Om att förlora kontrollen

Av , , 2 kommentarer 10

En man med usel kontroll

Hur mår du, frågar en polare. Parkinsons sjukdom är ingen höjdarsjukdom, eller hur? Nej, svarar jag och beskriver i grova drag hur mitt liv blivit.

Efteråt säger han: Det låter som en mardröm.

Jo, svarar jag. Han syftar på mitt Parkinsondrömmande. Då jag inte vet om jag sover eller är vaken om nätterna.  Har ju störd nattsömn sen barndomen då jag föddes med ADHD och riktigt usel blev sömnen efter min stroke 2015, efter den sover jag max tre timmar per natt. Men det är inget mot hur hemska nätterna blivit när jag fick Parkinson.

Vansinniga drömmar
I mina Parkinsondrömmar (REM-drömmar), som blir värre och värre, sover jag, men tror att jag är vaken. Jag drömmer att jag drömmer. Ibland drömmer jag att jag är vaken och säger till mig själv: Kent du är vaken, det du nyss tänkte, upplevde var bara en ond dröm. Men då sover jag och drömmer allt detta. Hänger ni med? Det är helgalet. Det spelar ingen roll om jag verkligen är vaken eller sover och drömmer, jag kan ofta inte skilja på vad som är vad. Jag lever ut mina drömmar, ropar för att väcka mig själv. Alltid på flykt i drömmen. Jagas. Åker på spö, skärs i bitar, hängs upp i slaktställningar, dras i rep bakom bilar, hånas. Jag ber att få veta vad jag gjort, men drömfigurerna (som jag ofta känner), vägrar säga något. Man skulle tro att jag blir psykotisk nattetid, påminner ju om hallucinationer, men det är en typ av drömmar som tydligen bara vi med Parkinson kan drabbas av. Min far som hade Parkinson hade djävulska mardrömmar. Knappt man ville tro honom, nu vet jag att han talade sanning.

Faller snart …
Sätter mig ibland upp i sängen och talar till min Älskling, tillsynes vaken. Jag är alltså både vaken och i djup sömn, samtidigt. Är instängd uppe på en vind eller nere i en källare (djupt inom mig) tillsammans med denna märkliga REM-sömn, som vi Parkinsonpatienter kan drabbas av. Har fått en medicin som gör att jag sover lugnt, drömmer mindre, men får bara äta full dos ett par veckor eftersom de är så livrädda för att jag ska bli beroende av den. Det är tydligen bättre att jag faller nerför trappan och bryter nacken, eller kliver upp och slår ansiktet mot fläktskyddet i köket (gjorde så för en vecka sen) så att blodet droppar och rinner från min mun eller att klipper till min Älskade i tron att hon är en inbrottstjuv. Ser i hennes ögon att hon börjat bli rädd, så jag sover på soffan när vi träffs.

Nervcellerna dör
Detta är en del av vad Parkinsons sjukdom gör med en människa, vars nervceller (de som ska leverera dopamin) helt enkelt dör. Det är en kronisk sjukdom och utan dopamin blir man i slutänden stel som en stenstaty eller flaxar och far med armarna som en väderkvarn. Bristen av dopamin påverkar hela kroppen, så att musklerna blir omöjliga att styra, att de krampar med sån kraft att jag skriker av smärta och faller i gråt. Balansen blir allt sämre och jag snubblar på mattkanter och trösklar. Har svårt att resa mig ur stolen och soffan. Till detta ska läggas de smärtor som jag lider av, särskilt i nacke och rygg (Parkinsonsmärtor räknas som svåra). Vaknar med så starka smärtor att jag kräks. Får en låg dos smärtstillande – för att de är så sabla rädd att jag ska bli beroende. För helvete! Jag är ju döende!

3 timmar på toastolen
Kissar ofta, hinner ibland inte fram till toaletten, är kroniskt förstoppad då tjocktarmens rörelser håller på att stanna av. Lite skitsnack: Senaste gången kämpade jag i 3 timmar 10 minuter på toastolen innan det släppte (efter 8 Mikrolax och ett stort klyx och kvällen innan 3 Dulcolax). Det är så plågsamt att jag måste skrika av smärta och har varit nära att svimma vid ett flertal tillfällen.

 

Mediciner och avancerad behandling
L-Dopa, dopaminantagonister (”låtsas” vara dopamin) är det man kan klara sig på i flera år. De ger en hel del biverkningar som bensvullnad, illamående, synhallisar (ibland ser jag katter som smyger över golvet), lågt blodtryck, ökad impulsivitet m.m Återstår en del olika slags piller, pumpar, DBS (borrar hål i skallbenet och för ner en sond i hjärnan som kopplas till en pacemaker). Men sjukdomen går inte att bota. Den är kronisk. Läkarna kan bara behandla symtomen.

Blev stark av rehabilitering.

 

Viktigt med träning
Kör styrketräning var dag. Fått bättre balans.

Det stora problemet, som författare och skriftställare, är att tankeverksamheten går långsammare. Skriver fler fel, det tar längre tid skriva ihop en text (denna har jag skrivit på till och från hela dagen), klarar inte av att samtala med fler än tre i ett rum eller kring matbordet. Fingrarna lyder inte. Fingrarna jag skriver med.

Till det ska läggas att jag har sjukdomar som krockar med behandlingen av min Parkinson. Har slutat med mediciner som varit livsviktiga, exv Litium mot min bipolära sjukdom. Har ökat dosen av min ADHD-medicin för att kunna tänka någorlunda fokuserat. Fixar 0 stress. Blir stirrig, kroppen går på högvarv, kissar på mig. Tänder till och blir förbannad för snart inget.

 

Om jag är rädd?
Jo, livrädd. Det är en hemsk känsla att inte kunna styra sin kropp och sina tankar. Att inte få på sig stödstrumporna, att tappa det jag håller i händerna – att se förbannad ut när jag är glad, för att ansiktsmimiken inte funkar. Rösten blir fort hes, har svårt att svälja. Rädd och nedstämd, snudd på deprimerad. Livsleda – ja. Men jag skriver alltjämt. I skarpt läge. Hinner göra Ester-romanen klar, men är det den sista? Ska jag skita i skrivandet och istället ”leva livet”, det jag har kvar. Eller tvärdö av leda när jag inte får skriva.

De tror att jag fick min Parkinson 2012. Året jag glömde bort hur man cyklar. 2018 fick jag diagnosen. Året jag glömde hur man simmar och höll på att drunkna.

Parkinson är en djävulsk sjukdom. Jag lovar! Nån som vill byta?

 

Evigt ung springer jag

längs barndomens smala grusväg

som ligger i skydd av barrskog,

och en och annan björk.

 

Längs den vägen

kupar sig en ljummen vind

kring kinderna,

samtidigt som småfåglarna

kvittrar liv i sommaren.

 

Det är då som lyckan i mitt hjärta

bubblar som sockerdricka.

Mitt i steget skrattar jag det skratt

som befriar från min ärvda sorg.

 

Men som allt annat här i livet

har även barndomens smala grusväg

en början och ett slut,

men så länge som jag

och någon annan minns

finns den kvar.

Då kan jag alltid hitta hem.

 

© Kent Lundholm

2021-01-26

 

Mardrömmarnas tid

Av , , Bli först att kommentera 4

Lite om Parkinsondrömmar

Jag har under hela mitt liv haft svårt för att somna. Tror att det hela började med att jag kände mig otrygg som barn. Jag hade dessutom som ADHD-barn svårt att varva ner. Det kunde ta timmar innan kroppen blev tung och skön. Kunde som barn icke sova i totalt mörker. Har fortfarande svårt med mörkret. Förmodligen på grund av en känsla av kontrollförlust. Utan ljus är man helt utelämnad till de bilder som strömmar fram. Men med lite ljus i rummet kan man alltid återvända till verkligheten.

Har alltid drömt intensivt och övervägande har jag tyckt mig drömt flest mardrömmar, men det beror säkert på att mardrömmarna stannar kvar längre i minnet. Om man ska ge sig på att tyda sina drömmar, så är det ju de som skrämt en näst intill vanvett man vill förstå. Under en period i livet skrev jag upp mina drömmar direkt jag vaknade, eftersom många av den snabbt bleknar och gömmer sig i glömskan. Men att tyda drömmar bokstavligt är hopplöst, det handlar mer om att försöka koppla samman symboliken med de känslor man känt. Nutida händelser kopplas ihop med tidigare erfarenheter och även sådant som hänt i det förflutna, dagens händelser bearbetas i drömmarna, nonsens går armkrok med allvar.

Varje förbaskad natt ska vi kliva ner i drömmarnas värld. Vi kan inte välja bort drömmarna.  Där kan man bli fast i nåt som känns som en evighet, när man i själva verket drömt några minuter. Jag har i många års tid tvingats ta olika sorters av insomningsmediciner, annars finns risken att jag ligger vaken precis hela natten. Sedan måste jag ta nån typ av mediciner som räcker längre än de två timmarna som insomningstabletter håller i sig.

Inte nog med att jag hela livet sovit illa, mycket på grund av min ADHD, i snitt 5–6 timmar som barn och vuxen, så skadade en stroke i lillhjärnan 2015 mitt sömncentra. På detta så kommer de mardrömmar som sjukdomen Parkinson framkallar. Ni kan kanske förstå att jag har problem med min sömn och mina drömmar. Numera är jag glad med 4 timmars sammanhängande sömn. Vanligtvis sover jag två, är vaken re-fyra, och sover sen en timme fram till klockan 06.00, pip.

I natt har jag drömt några riktiga Parkinson-drömmar. Drömmar då kroppen inte går att röra, då jag sitter fast. Jag straffas. Jag kan inte försvara mig då talet försvunnit. Jag lämnas, överges. Vaknar inne i drömmen vilket gör drömmen än verkligare. En sån dröm går lätt att knyta samman med nutiden och att jag fruktar att det som sker i drömmen en dag ska bli verklighet. Minns hur farsan klagade över sina mardrömmar. Ja, även han drabbades av Parkinson. Det var smått otroliga mardrömmar han beskrev. Våldsamma. Skrämmande. Nu har jag hunnit i fatt min far. I varje fall vad gäller hemska drömmar.

I en Parkinsondröm (när man har Parkinson) så ”lever man ut” de drömmar som förekommer i REM-sömnen. Man skriker, slåss, kämpar för sitt liv och allt är oerhört verkligt. Hörde på en föreläsning att det är så vanligt vid Parkinson att man i framtiden skulle ställa diagnos genom att studera REM-sömnen djupare. Intessant.

Min självbiografi (2016)

När jag till slut vaknade på riktigt vid 04.00 tiden klev jag upp och drack kaffe, för att vakna ordentligt. Fy tusan. Nej natten och dessa förbannade drömmande är inte min bästa tid på dygnet.

Samtidigt måste jag sova. Sömnbrist är farligt. Det är en stressituation som ökar blodtrycket, pulsen och påverkar blodkärlen och hjärtat.

Nåväl nu är det äntligen dag. En grå dag. Då kan jag lugnt sitta inne och läsa mitt romankorrektur.

Sömnlös i Pig Hill

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har råkat hamna i en sådan där sömnlös natt, igen. Sömnlös i Pig Hill. Det är helt omöjligt att somna. Men jag har inga måsten i morgon förmiddag. Däremot bio vid 17.30. Har också mitt korrekturläsande. Igår printade jag ut 407 sidor av det som ska bli romanen ”Älskade Ester”.

För ett år sen var jag säker på att jag inte skulle kunna skriva några fler romaner. Men så skakade också min vänsterhand så jäkligt att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Till dess neurologerna justerade min parkinsonmedicin. Numera är jag bara allmänt fumlig.

copy-solens-ljus.jpg

Min stund på jorden. Tänk om vi alla befinner oss här som utsända observatörer. En dag kallas vi hem för att avlägga rapport. Vad har vi sett och hört, vad har vi känt? Finns här några uppenbara orättvisor? Vi får frågan: Vilka är goda, vilka onda? Säg deras namn. Det kommer att bli problem för den som samlar in svaren. Det blir säkert över miljarden, kanske fler, olika svar. Vi människor kan inte göra oss en gemensam bild av världen. Tyvärr.

Vi människor har en förkärlek till att se våra egna handlingar som alltings orsak. Samtidigt ska vi betänka att varje människa är ansvarig för sin egen dumhet, för sina åsikter och attityder.

person-984124_960_720

För övrigt säger vänner och bekanta att jag ser piggare och har blivit mer närvarande. Stämmer nog. Jag har ju i 5-10 år gått omkring med en brist på dopamin. När jag nu får mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar och läkemedel som omvandlas till dopamin, så kan jag åter känna njutning i livet.

 

 

Känslomässig nakenhet

Av , , Bli först att kommentera 2

Kristi himmelsfärds dag – dagen då Jesus lämnade jorden. Enligt den kristna läran är det i dag 40 dagar sedan han uppstod från döden. Så är det. Kanske den högtidsdag jag haft minst relation till, utan som mest varit en klämdag då man varit ledig från jobbet.

Blå himmel, solsken – men termometern visar blott tio grader.

brain

Sovit fem timmar, vilket är mycket i mina ögon. Sedan stroken 2015 sover jag i snitt 3-4 timmar, vilket åt fanders för lite. Hjärnan får aldrig vila och hinner inte ”nollställa” sig. Jag har aldrig varit någon sjusovare, kanske för att min ADHD störde sömnen redan från barndomen. Jag har alltid haft en ”motor” som brummat inne i skallen. Det sägs att vi ska sova en tredjedel av våra liv, men då ska vi sussa sött i snitt åtta timmar. Låter som om jag har en rejäl sömnskuld.

Sårbarheten lär vara alla känslors kärna. Men det krävs mod för att visa sig sårbar; något vi tvingas göra i kärleken, glädjen, kreativiteten. Att som författare visa sin text för världen är att visa sig sårbar. I sårbarheten bor ovissheten, risktagandet – en känslomässig nakenhet. Vi blottar oss och då kan vi bli sårade. Samtidigt är det viktigt att vi vågar dela med oss av våra känslor till de människor som betyder något. Fast vi kommer inte särskilt långt om inte motparten vågar visa sig sårbar. Det hela handlar om ett ömsesidigt vågspel.

morning-2243465_960_720

Vi odlar kärleken när vi låter någon se vårt mest sårbara jag. Först då växer tilliten och ömheten. Kanske även respekten för varandra. Tyvärr har vi dessa ulvar som inte gör annat än att sätta tänderna i de som vågar visa sig sårbara. Därför kan vi inte vara överdrivet, gränslöst öppna. Då riskerar vi att bli uppätna.

För övrigt lär vi tänka 65 000 tankar per dygn. Tankar påminner om motorvägar i hjärnan. Vid fortkörning kan hjärnan inte skilja på vad som är sanning och det som är rena rama fantasierna.

© Kent Lundholm

Livet på en soffa

Av , , Bli först att kommentera 4

Sovit som en stock. Det är sällan som jag sover så djupt och så länge. Slumrade in vid 20.00 och klev upp strax efter sju. Om jag är utvilad? Nja … Jag har år av sömn att ta igen, då jag i snitt inte sover mer än 4-5 timmar per natt – trots tunga sömnmediciner. Redan som barn sov jag lite, men så var jag också ett ADHD-barn som tog med mig hyperaktiviteten (springet i bena) ner i sängen. Genom livet har jag sovit dåligt och det blev riktigt illa när jag drabbades av stroken hösten 2015.

sova

Under årens lopp har jag många nätter sovit på olika slags soffor. Soffan blev en naturligt plats i min tillvaro. Inte nog med att jag sover i min soffa, det är där som jag talar med mina tankar och känner en viss trygghet. Eftersom jag periodvis går ”all in” och jobbar intensivt, så går jag under andra perioder ner i en slags dvala och laddar mina tomma, bipolära batterier.

Den litterära figuren  Oblomov delade in livet på följande sätt: Den ena består av arbete och leda, den andra av vila och behaglig glädje. I Bibeln (Matt 6:27-29 står att läsa: ”Se ängens liljor hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.” Men även om jag sjunker in i perioder av vegeterande så rör sig tankarna i mitt huvud. Man kan säga att jag arbetar medan jag ligger i soffan. Just nu handlar det om vilket romanprojekt som ska bli mitt nästa.

Meningen

För övrigt så kan det vara på det sättet, att meningen med livet är livet självt.

Lider av sömnbrist

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt och länge. Märkligt. Men vid frukosten gjorde jag upptäckten: Jag hade av misstag tagit dubbel dos av sömnmedicinen, vilket gav mig hela sju timmars sömn, vilket är cirka tre timmar fler än vad jag sover i vanliga fall. Satan så pigg i skallen jag är. Egentligen borde jag få sova sju-åtta timmar varje natt, då skulle jag orka med mer under dagtid och slippa bli stående och tyst när stress/stroke hjärnan slår till och drar ur proppen.

ADHD in Children CDC Report

Jag har tidigare berättat om min förstörda sömn och hur detta började när jag ännu var en valp. Som det ADHD-barn jag var, så var jag rysligt hyperaktiv och låg där under täcket och ryckte med armar och ben, samtidigt som ”motorn” inne i skallen gick på högvarv. Bristen på dopamin fick min kropp att bli spänd som en fjäder och skaka som vid ett epilepsianfall. Jag lärde mig redan som fem-sexåring att det är ”farligt” att sova. Sömnlösheten som barn följde med mig in i vuxenlivet, och kunde ge konsekvenser för mina andra sjukdomar. Att sova för lite är farligt om man som jag dessutom lider av bipolär sjukdom typ 1. Sömnlösheten kan skicka en rätt upp i det blå, rakt in i ett maniskt skov.

2014-2015 märkte jag att min ADHD-medicin (Ritalin) börjat göra mig lugnare. Centralstimulerande mediciner, som det handlar om, påverkar hjärnans förmåga att öka koncentrationen och minska impulsiviteten. Medicineringen påverkar signalsubstanserna i hjärnan, i första hand dopamin och noradrenalin. Man blir helt enkelt lugnare och mer avslappnad, vilket gör att man sover bättre. Men så kan annat ske med en människa; sådant hon inte rår över.

brain-3168269_960_720

I augusti 2015 small det till i mitt bakhuvud och jag stöp till golvet som en klubbad oxe. Jag förstod direkt att jag drabbats av en stroke. Det var en propp som farit genom bakskallen och borrat sig in i lillhjärnan. Om du får en propp eller blödning i lillhjärnan kan du få symtom som yrsel, svårigheter med att samordna rörelser, balansproblem eller ofrivilliga ögonrörelser. Dessutom sämre närminne. Och försämrad sömn. För att inte tala om den hjärntrötthet som kan slå till när jag går på fest, äter middag med vänner. Två tankar: Har jag inte drabbats av nog? Jag är tacksam för att jag trots allt lever.

För övrigt grunnar jag över två nya romanprojekt. Men det tar emot. Har jag kraften att än en gång borra mig ner i jorden och plocka upp sedan länge döda, för att ge dem kött och blod?

Schack väcker hjärnan

Av , , Bli först att kommentera 4

Två timmars sömn. Uppe vid fyra för att fortsätta korrekturläsningen. Segt. Min hjärna har inte vaknat. Efter fem partier mot min schack-app, så börjar det röra sig inne i fettklumpen som kallas hjärna. Schack är verkligen ett spel som tvingar hjärnan att använda sig hela sin kapacitet. Det handlar om logik, minne, rumsuppfattning, matematik, mod, fantasi, strategi.

hjärna

Efter min stroke för dryga två år sedan, fick jag tillgång till en massa appar/spel som skulle trimma igång min skadade hjärna. Men de funkade inte på mig. Där fattades leken, fantasin, och det fanns inga möjligheter att söka andra lösningar. Det handlade mest om att minnas hur många blå eller röda prickar som dök upp. Det är ingen slump att schack kommit att få en betydande del i min kommande roman.

chess

För övrigt ska jag snart åka till NUS och träffa min nye läkare.

 

Ljus och mörker

Av , , Bli först att kommentera 3

Vintertid, normaltid, sommartid – måste erkänna att jag sällan märker någon skillnad. Kanske för att inte riktigt förstått skillnaden. Men det är en väldig apparat som förmodligen, i långa loppet, varken gör till eller ifrån. Eller har jag fel? Igår hörde jag på P1 om en forskare som kommit fram till att hjärtinfarkterna ökar de första veckorna efter vi har gått över till sommartider. Sömnförlusten och störningar i dygnsrytmen ska vara orsaken till ökningen av infarkter. När vi ställer tillbaka klockan till vintertid, så ökar depressionerna. Det har visat sig att det extra solljuset vi får om morgnarna vid vintertid, varken gör till eller ifrån. Ljuset vi vinner vid sjutiden på morgonen, slösar vi bort i duschen, vid frukostbordet eller i bilen på väg till jobbet.Men om man är en lydig medborgare och en hurtbulle och börjar dagen med en lång promenad i det extra morgonljuset, så minskar risken för depression och vi sover bättre.Ja, det verkar vara antingen eller. Onekligen påverkar såväl ljuset som mörkret oss människor.

winter-586036_960_720

 

Satt under hela gården och korrekturläste min kommande roman. Det tar tid när man ska vara noga och söka efter varje litet fel som smugit sig in i texten – eller sätta dit det som fattas. Läste en knapp tredjedel, hoppas på nåt liknande idag – men över mig hänger en del praktiskt arbete, som att diska och stryka kläder. Sånt som måste göras.

Ju högre upp man kommer i bergen, i höglandet med tunnare luft, ju intensivare tycks man tänka – men desto långsammare vandrar man. Jag håller mig till låglandet och tänker långsamma tankar och går fortare.

För övrigt kan kärleken över tid aldrig förbli likadan. Den måste få utrymme för att växa. Det är det som skiljer den från vänskapen.

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknat ofta. Klev upp vid tre, åt en macka fastän jag inte borde, tog en halv sömntablett och somnade till slut om och vaknade strax efter sex. Jag har skrivit otaliga gånger på min blogg om mina sömnproblem, något som jag burit med mig sedan barndomen. Det handlar om min oförmåga att varva ner och att tömma huvudet på tusentals tankar som likt kometer korsar min inre himmel. Har lidit av en kroppslig rastlöshet, då armar och ben ofrivilligt hoppar till under täcket och väcker mig titt som tätt. Sova, sova, brukar jag tänka vilket gör mig ännu mer spänd, orolig och tillslut kommer paniken. Då är det bara att kliva upp, trots att det är mitt i natten. En av de mest typiska symtomen på ADHD är oförmågan att varva ner. Det blir till ett ekorrhjul – ADHD gör det svårt att somna och för lite sömn förvärrar min ADHD. Jag har under årens lopp fått chansen att pröva på olika avslappningsövning där många gått ut på att ”fånga dagen”, men har misslyckats varje gång. Jag har skippat kvällskaffet då koffeinet kan sitta i upp till 12 timmar, har undvikit socker – ibland – skrivit dröm/sömndagbok, försökt släcka alla lampor. Jag har sett på usla deckare, läst böcker, allt för att avleda min oro och trötta ut mig. Men inget har hjälpt. Men trots att jag sover som en kratta, periodvis bara 3 timmar per natt, är jag som mest produktiv och kreativ under förmiddagen. Det är då jag bloggar, skriver mina böcker, städar min lägenhet – för att sedan krokna mitt på dagen. Det är då jag ska försöka vila/sova en timme för läka min ”stresshjärna” som är ett resultat av den stroke jag drabbades av för 1 1/2 år sedan. Gissa om jag lyckas sova mitt på dagen? Precis – det är dömt att misslyckas, Jag ligger mest och tänker, även om jag på något sätt vilar i min säng. Ofta slutar det tjuta i min skalle då min hjärna varit på väg att koka.

prata

Vi stöter på dem lite då och då, ”pratmonstren” (alt. pratakusa). Ni vet de där som inte ger dig någon chans att få en syl i väder, eftersom deras prat är en lång räcka med sammansatta meningar, där inte en enda inskjutande bisats får plats. Försöker man skjuta in en fråga, himlar de bara med ögonen, ler lite kort och överinseende, höjer rösten och fortsätter och fortsätter. Får man mot all förmodan chansen att säga något har man glömt bort vad man ville säga då pratmonstret hållit låda i en halvtimme. Nåväl, när det blir min tur att prata så blir jag genast avbruten och tillrättavisad, eftersom det jag försöker säga är helt fel. De vet ju allt, eftersom de jämför allt och alla med sig själva. De är alltings mått. Jag kan rekommendera hudfärgade öronproppar.

20160315_163208

Sårbarheten kan verkligen vara livets stora vågspel, för i sårbarheten finns alla känslors kärna. Att blotta sin sårbarhet är onekligen ett risktagande eftersom resultatet kan vara ovisst. Hur ska andra tolka det? Blir jag slukad av vargarna som är ute på jakt? I grund och botten handlar det om en känslomässig nakenhet. Så gick mina tankar under skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och i än högre grad då jag ställde mig scenen och berättade om mitt liv. Bara detta att visa sin text (en konstnär visar sin målning, en skådis tolkar Hamlet) var i sig att blotta min sårbarhet, vilket jag gjort tidigare då mina fyra romaner publicerats. Men med denna bok handlar det ju om mig – sårbar och naken. Jag har delat känslor, hemligheter, upplevelser med människor jag inte känner, vilket gjort det svårt att dela sårbarhet med dem – vilket var den största risken. Det gjorde mig mer sårbar. Men jag har struntat i det och vid femton tillfället varit ute i länet och talar om min bok och om psykisk ohälsa. Jag har inte hört ett enda ont ord, inte känt en enda gång att där funnits någon som velat attackera min sårbarhet. Jag har mest mött gott och fått massor med frågor. Att känna är att vara sårbar och ur detta föds modet, glädjen, kärleken och kreativiteten. Med tiden kommer hoppet, empatin och äktheten. Men den största vinsten med att våga visa sig sårbar, är att man kan bita huvudet av skammen.

För övrigt tycks somliga gräma sig mer över en förlust, än över att känna glädje över en vinst.

En ytlig sömn

Av , , Bli först att kommentera 2

En orolig natt. Ni vet en sådan där natt då man sover på ytan och aldrig riktigt förmår sig att sjunka ner i det djup där drömmarna bor, utan väcks av ljud från gatan, knäppande ljud i väggarna, av en kurrande mage och hjärtklappning. Bevisligen har jag legat i sängen i drygt sex timmar och ”sovit”, ändå känns det som om jag vakat hela natten. Jag har alltid varit usel på att vaka vilket jag var tvungen att göra under en rad år då jag jobbade som sjuksköterska. Nog för att jag alltid kunde hålla mig vaken, men problemen kom när jag släntrade hem på morgonen och skulle försöka sova några timmar inför nästa nattpass. Ofta gick jag 3-4 nattpass på raken och när jag bara sovit ett par-tre timmar dagtid, så var jag knappt närvarande under det sista nattpasset. Under det glada 80-talet var vi 3-5 grabbar som åkte till Norge och Arvidsjaur och tokjobbade som stafettsyrror och fick rysligt bra betalat. På två veckor kunde vi vi tjäna ihop en summa som motsvarade 3-4 månadslöner. Men då jobbade vi också dag och natt, vilket innebar att när vi återvände till Umeå var vi zombies i ett par veckor med totalt rubbade sömnvanor. Vid ett tillfälle jobbade jag 18 dubbelpass på raken, från 06.45 till 22.00. Men jag slapp i varje fall nattpassen som en av mina polare tog sig an med ”glädje”, eftersom han utan besvär kunde sova dagtid. Han la sig halv åtta på morgonen och vaknade strax före 21.00 då nattpasset började. Vid några tillfällen lyckades han faktiskt försova sig, vilket skapade en viss munterhet hos oss andra.

flickafrihet

Det är nog inte ofta som jag citerar Fredrik Reinfeldt (M), när jag tänker efter har jag nog aldrig gjort det. Däremot har jag med all säkerhet skrivit ett och annat elakt om honom och hans allians. Han fick ju hård kritik från de egna leden när han i valrörelsen 2014 bad svenskarna att öppna sina hjärtan. Det handlade om de flyktingar som var på väg eller som kommit till Sverige. I en ny bok fortsätter han argumentera för att invandring är bra för Sverige. ”De som är fientligt inställda till invandring anklagar mig för att inte berätta sanningen om kostnaderna. Till dem säger jag: varför berättar ni inte sanningen om intäkterna?” Slut citat. Ja, jag instämmer faktiskt – i det här fallet, med reservation för allt dumt som herr Reinfeldt sagt under årens lopp.

För övrigt ska jag strax före elva ta mig ner till Kafé Station för att träffa en journalist som vill intervjua mig.