Känslomässig nakenhet

Kristi himmelsfärds dag – dagen då Jesus lämnade jorden. Enligt den kristna läran är det i dag 40 dagar sedan han uppstod från döden. Så är det. Kanske den högtidsdag jag haft minst relation till, utan som mest varit en klämdag då man varit ledig från jobbet.

Blå himmel, solsken – men termometern visar blott tio grader.

Sovit fem timmar, vilket är mycket i mina ögon. Sedan stroken 2015 sover jag i snitt 3-4 timmar, vilket åt fanders för lite. Hjärnan får aldrig vila och hinner inte ”nollställa” sig. Jag har aldrig varit någon sjusovare, kanske för att min ADHD störde sömnen redan från barndomen. Jag har alltid haft en ”motor” som brummat inne i skallen. Det sägs att vi ska sova en tredjedel av våra liv, men då ska vi sussa sött i snitt åtta timmar. Låter som om jag har en rejäl sömnskuld.

Sårbarheten lär vara alla känslors kärna. Men det krävs mod för att visa sig sårbar; något vi tvingas göra i kärleken, glädjen, kreativiteten. Att som författare visa sin text för världen är att visa sig sårbar. I sårbarheten bor ovissheten, risktagandet – en känslomässig nakenhet. Vi blottar oss och då kan vi bli sårade. Samtidigt är det viktigt att vi vågar dela med oss av våra känslor till de människor som betyder något. Fast vi kommer inte särskilt långt om inte motparten vågar visa sig sårbar. Det hela handlar om ett ömsesidigt vågspel.

Vi odlar kärleken när vi låter någon se vårt mest sårbara jag. Först då växer tilliten och ömheten. Kanske även respekten för varandra. Tyvärr har vi dessa ulvar som inte gör annat än att sätta tänderna i de som vågar visa sig sårbara. Därför kan vi inte vara överdrivet, gränslöst öppna. Då riskerar vi att bli uppätna.

För övrigt lär vi tänka 65 000 tankar per dygn. Tankar påminner om motorvägar i hjärnan. Vid fortkörning kan hjärnan inte skilja på vad som är sanning och det som är rena rama fantasierna.

© Kent Lundholm