Utrymme åt hoppet

Jag kommer aldrig att bli kompis med natten. Den tvingar mig att vara uppe när alla andra sover djupt och drömmer sött. När drömde jag senast? När kom jag ner i djupsömn mer än tre timmar i rad? Däremot så finns där en upplevelse om att jag tror mig sova länge – väl vaken har det gått mellan 11 minuter och 2-3 timmar.

I snitt ska vi drömma cirka 100 000 drömmar under en livstid – jag torde vara nere på en fjärdedel. Under barndomen drömde jag mycket – vansinnigt hemska mardrömmar som knappt går att återberätta. Sedan drömde jag en hel del knäppa drömmar i 20-25 års åldern; detta i samband med att min bipolära sjukdom bröt ut och fyllde mig med panik. Vågade knappt blunda i rädsla för de bilder som väntade. Under de åren sov jag lite, som nu: 2-3 timmar per natt.

Känner av stressen. Den kommer från oron inför boksläppet och det faktum att jag påbörjat ett nytt romanprojekt som kommer att kräva sin man. Varvar upp. Pulsen slår snabbt. Läste nånstans för varje år vi lever under svår stress så minskar livslängden med 3 år. Men jag håller mig på fötterna, om nu inte psykläkarna sabbar det genom att ändra dosen i de mediciner som faktiskt ger mig en smula lugn ett par-tre timmar per dag; då jag dagtid kan varva ner efter en sömnlös natt.

Har börjat städa min lägenhet. Det behövs. Damm och sand och kaksmulor på golven, under soffan, sängen, precis överallt. Var genomvåt av svett efter att under gården satinerat två av min rum. Det doftade grönsåpa.

Ibland drabbas jag av skammen. En malande känsla som påstår att jag gjort något fel; att det är fel PÅ MIG. Eftersom jag varit annorlunda, eljest, hela mitt liv lärde jag mig redan som barn att skämmas. Skammen får mig att känna mig liten och ofullkomlig; en man som inte förtjänar att bli älskad. Jag duger inte! Av skam blir det lätt hemligheter, av hemligheter lögner.

Det är inte fel att kalla skammen för själens sumpmarker. Däremot förlorar den lite av sin makt var gång vi sätter ord på skammen, när vi berättar om den för en nära vän, sin käraste (eller skriver om den i sin blogg). Skammen kan äta upp en inifrån, medan vi går omkring med våra hemligheter som gör oss allt tystare, till slut arga och fördömande. I denna känslosmet växer rädslan. Isolerar mig. Dessutom: skammen har en förmåga att bli destruktiv. Ur den växer våldet, missbruket, skulden, självföraktet. När skammen försöker bryta ner mig, så är det också en trigger som vill få mig tillbaka till missbruket. Det är då som jag skriker: ”Försök inte! I augusti firade jag tio år som spiknykter!”

Nog lever jag ett tröttsamt liv. Måste ständigt vara på tårna och parera farliga känslor, se till så att inte sömnlösheten bryter ner mig, ständigt kolla blodsockret och blodtrycket, i parti och minut vara rädd för en ny stroke, för att gå nerför trappor. Livrädd för att min Parkinson ska göra mig till en staty som inte kan röra sig eller kunna göra sig förstådd. Nattfruktan. Känslan av att var övergiven, bortglömd och ensam. Sedan går det åt en hel del tid för att försöka förstå varför jag skämmes – var kommer skammen ifrån? Har det med åren blivit en återkommande vana när självkänslan sjunker? En självuppfyllande profetia?

Tror att jag måste bli mer snäll mot mig själv, inte kräva lika mycket av mig som för 20 år sedan. Jag har ju för tusan blivit en multisjuk, fet,skallig gubbe på 61 år. Måste nog smörja min ande, våga tro på något som är större än vad jag är, släppa tag om det jag inte kan påverka och ge större utrymme för HOPPET.

För övrigt så skrattar jag på tok för sällan.