Etikett: drömmar

Mardrömmarnas tid

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag har under hela mitt liv haft svårt för att somna. Tror att det hela började med att jag kände mig otrygg som barn. Jag hade dessutom som ADHD-barn svårt att varva ner. Det kunde ta timmar innan kroppen blev tung och skön. Kunde som barn icke sova i totalt mörker. Har fortfarande svårt med mörkret. Förmodligen på grund av en känsla av kontrollförlust. Utan ljus är man helt utelämnad till de bilder som strömmar fram. Men med lite ljus i rummet kan man alltid återvända till verkligheten.

Har alltid drömt intensivt och övervägande har jag tyckt mig drömt flest mardrömmar, men det beror säkert på att mardrömmarna stannar kvar längre i minnet. Om man ska ge sig på att tyda sina drömmar, så är det ju de som skrämt en näst intill vanvett man vill förstå. Under en period i livet skrev jag upp mina drömmar direkt jag vaknade, eftersom många av den snabbt bleknar och gömmer sig i glömskan. Men att tyda drömmar bokstavligt är hopplöst, det handlar mer om att försöka koppla samman symboliken med de känslor man känt. Nutida händelser kopplas ihop med tidigare erfarenheter och även sådant som hänt i det förflutna, dagens händelser bearbetas i drömmarna, nonsens går armkrok med allvar.

Varje förbaskad natt ska vi kliva ner i drömmarnas värld. Vi kan inte välja bort drömmarna.  Där kan man bli fast i nåt som känns som en evighet, när man i själva verket drömt några minuter. Jag har i många års tid tvingats ta olika sorters av insomningsmediciner, annars finns risken att jag ligger vaken precis hela natten. Sedan måste jag ta nån typ av mediciner som räcker längre än de två timmarna som insomningstabletter håller i sig.

Inte nog med att jag hela livet sovit illa, mycket på grund av min ADHD, i snitt 5–6 timmar som barn och vuxen, så skadade en stroke i lillhjärnan 2015 mitt sömncentra. På detta så kommer de mardrömmar som sjukdomen Parkinson framkallar. Ni kan kanske förstå att jag har problem med min sömn och mina drömmar. Numera är jag glad med 4 timmars sammanhängande sömn. Vanligtvis sover jag två, är vaken re-fyra, och sover sen en timme fram till klockan 06.00, pip.

I natt har jag drömt några riktiga Parkinson-drömmar. Drömmar då kroppen inte går att röra, då jag sitter fast. Jag straffas. Jag kan inte försvara mig då talet försvunnit. Jag lämnas, överges. Vaknar inne i drömmen vilket gör drömmen än verkligare. En sån dröm går lätt att knyta samman med nutiden och att jag fruktar att det som sker i drömmen en dag ska bli verklighet. Minns hur farsan klagade över sina mardrömmar. Ja, även han drabbades av Parkinson. Det var smått otroliga mardrömmar han beskrev. Våldsamma. Skrämmande. Nu har jag hunnit i fatt min far. I varje fall vad gäller hemska drömmar.

Min självbiografi (2016)

När jag till slut vaknade på riktigt vid 04.00 tiden klev jag upp och drack kaffe, för att vakna ordentligt. Fy tusan. Nej natten och dessa förbannade drömmande är inte min bästa tid på dygnet.

Samtidigt måste jag sova. Sömnbrist är farligt. Det är en stressituation som ökar blodtrycket, pulsen och påverkar blodkärlen och hjärtat.

Nåväl nu är det äntligen dag. En grå dag. Då kan jag lugnt sitta inne och läsa mitt romankorrektur.

Utrymme åt hoppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag kommer aldrig att bli kompis med natten. Den tvingar mig att vara uppe när alla andra sover djupt och drömmer sött. När drömde jag senast? När kom jag ner i djupsömn mer än tre timmar i rad? Däremot så finns där en upplevelse om att jag tror mig sova länge – väl vaken har det gått mellan 11 minuter och 2-3 timmar.

alarm-clock-1193291_960_720

 

I snitt ska vi drömma cirka 100 000 drömmar under en livstid – jag torde vara nere på en fjärdedel. Under barndomen drömde jag mycket – vansinnigt hemska mardrömmar som knappt går att återberätta. Sedan drömde jag en hel del knäppa drömmar i 20-25 års åldern; detta i samband med att min bipolära sjukdom bröt ut och fyllde mig med panik. Vågade knappt blunda i rädsla för de bilder som väntade. Under de åren sov jag lite, som nu: 2-3 timmar per natt.

Känner av stressen. Den kommer från oron inför boksläppet och det faktum att jag påbörjat ett nytt romanprojekt som kommer att kräva sin man. Varvar upp. Pulsen slår snabbt. Läste nånstans för varje år vi lever under svår stress så minskar livslängden med 3 år. Men jag håller mig på fötterna, om nu inte psykläkarna sabbar det genom att ändra dosen i de mediciner som faktiskt ger mig en smula lugn ett par-tre timmar per dag; då jag dagtid kan varva ner efter en sömnlös natt.

Har börjat städa min lägenhet. Det behövs. Damm och sand och kaksmulor på golven, under soffan, sängen, precis överallt. Var genomvåt av svett efter att under gården satinerat två av min rum. Det doftade grönsåpa.

shame-2087815_960_720

Ibland drabbas jag av skammen. En malande känsla som påstår att jag gjort något fel; att det är fel PÅ MIG. Eftersom jag varit annorlunda, eljest, hela mitt liv lärde jag mig redan som barn att skämmas. Skammen får mig att känna mig liten och ofullkomlig; en man som inte förtjänar att bli älskad. Jag duger inte! Av skam blir det lätt hemligheter, av hemligheter lögner.

Det är inte fel att kalla skammen för själens sumpmarker. Däremot förlorar den lite av sin makt var gång vi sätter ord på skammen, när vi berättar om den för en nära vän, sin käraste (eller skriver om den i sin blogg). Skammen kan äta upp en inifrån, medan vi går omkring med våra hemligheter som gör oss allt tystare, till slut arga och fördömande. I denna känslosmet växer rädslan. Isolerar mig. Dessutom: skammen har en förmåga att bli destruktiv. Ur den växer våldet, missbruket, skulden, självföraktet. När skammen försöker bryta ner mig, så är det också en trigger som vill få mig tillbaka till missbruket. Det är då som jag skriker: ”Försök inte! I augusti firade jag tio år som spiknykter!”

relax-1137240_960_720

Nog lever jag ett tröttsamt liv. Måste ständigt vara på tårna och parera farliga känslor, se till så att inte sömnlösheten bryter ner mig, ständigt kolla blodsockret och blodtrycket, i parti och minut vara rädd för en ny stroke, för att gå nerför trappor. Livrädd för att min Parkinson ska göra mig till en staty som inte kan röra sig eller kunna göra sig förstådd. Nattfruktan. Känslan av att var övergiven, bortglömd och ensam. Sedan går det åt en hel del tid för att försöka förstå varför jag skämmes – var kommer skammen ifrån? Har det med åren blivit en återkommande vana när självkänslan sjunker? En självuppfyllande profetia?

piggelin-e1468266550789

Tror att jag måste bli mer snäll mot mig själv, inte kräva lika mycket av mig som för 20 år sedan. Jag har ju för tusan blivit en multisjuk, fet,skallig gubbe på 61 år. Måste nog smörja min ande, våga tro på något som är större än vad jag är, släppa tag om det jag inte kan påverka och ge större utrymme för HOPPET.

För övrigt så skrattar jag på tok för sällan.

Vårda dina drömmar

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt. Var ganska slut i huvudet när chauffören Karlsson släppte av mig utanför huset, efter att jag varit en sväng till Hörnefors och talat om psykisk ohälsa. Sedan i april har har jag haft femton framträdanden med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är sista föreläsningen för i år, i varje fall vad gäller att prata om mitt liv och om psykisk ohälsa Nästa gång ska jag vara tokrolig hos en pensionärsförening på Öbacka. Till detta ska läggas tio framträdanden tillsammans med Linda Marklund och berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har inte varit några större problem att stå på scen och hålla låda, det är efteråt som min hjärna börjat koka – vilket är en effekt av den stroke jag drabbades av hösten 2015.

20160813_182138_resized

Den senaste veckan har varit tufft bokat med stora avstånd mellan platserna jag besökt, men tack vare att ABF fixade en hyrbil, en Volvo V 40, så underlättades transporterna. Det har kommit en hel del folk och lyssnat, mellan 30-60 på varje ställe, och jag är säker på att jag stuckit hål på en del fördomar och att jag varit lite av en folkbildare i ämnet psykisk ohälsa. Frågestunderna varit långa då publiken velat veta mer. Bland besökarna har det funnits en hel del anhöriga som upplevt förtvivlan av att inte kunna hjälpa nära och kära som drabbats av psykiska sjukdomar och missbruksproblem. Där har även funnits de som själva lidit av någon psykisk åkomma och som efteråt kommit fram och berättat att de känt i igen sig i min livshistoria. Jo, jag har med all säkerhet gjort skillnad genom att utelämna mig själv. Det känns gott att kunna göra skillnad. Nu sitter jag och grunnar hur jag går vidare. Jag sitter på en hel del unika kunskaper och skulle vilja använda dem för att hjälpa de som lider därute.

saxofon

Vi ska vårda våra drömmar och göra allt vi kan för att de ska bli verklighet. Annars blir man sittande på en pall i köket, gråhårig och rynkig av bitterhet. Nu är det ju inte alla drömmar som går att uppfylla, och då gör man klokt i att inse sina begränsningar och byter fokus till en annan dröm. En man jag en gång kände hade en dröm att bli duktig på att spela på sin nyligen inköpta saxofon. Har för mig att den kostade en halv förmögenhet. Nåväl, när han satt där på sin kammare och försökte få fram vackra toner ur sin saxofon, ledde det endast att grannarna bankade i väggar och golv. Det lät helt enkelt för jävligt och så långt ifrån musik man kunde komma. Charlie Parker skulle ha gråtit. Nu anmälde han sig till en saxofonkurs, som han lite hemlighetsfullt besökte en gång i veckan under ett års tid. Men han var en av dessa människor som vägrade inse sina begränsningar, för det lät precis lika illa som före kursen när han spelade på sin saxofon. Det lät som en mistlur som varnar för översvämning eller krig. Ibland kunde man möjligen höra en kort slinga av sammansatta toner, men som avbröts av ett brölande. Jag undrar om han fortsatt att plåga fram musik ur sitt instrument? Har han lagt bort sin saxofon och istället börjat spela blockflöjt? Detta utspelades sig för drygt 30 år sedan.

SD gör framåt rapporterar kvällstidningarna. Inte oväntat ett jävla dugg att ”Stolleeffekten” från USA sprider sig till gnällspikarna här i Sverige och övriga Europa. På nåt sätt så stämmer slagorden från den gamla vänstern på 70-talet med dagens högerpopulister: ”Ner med allt, upp med ingenting!”

För övrigt hörde jag talas om en man som dömts till en månads fängelse för förargelseväckande beteende då han försökt sätta på sina vinterdäck.

KÖP MINA BÖCKER

20151005_173741Omslag_Spring_Kent

Julklappstips. Kom förbi på Backenvägen 9 i Umeå och köp ett signerat exemplar.

”Spring Kent, spring!” 190 kr
”Vedtjuven” 150 kr
”Konungarnas konung från Baklandet” 150 kr
”All världens lycka” 150 kr

Eller beställ från förlaget. BESTÄLL.

Drömmars kraft

Av , , Bli först att kommentera 2

Blå himmel över Anderstorp. Ser bra ut. Stannar här i AIK-landet tills på måndag. Sovit illa då jag vaknat ofta och vid fyratiden slog jag upp ögonen efter att jag i en gnistrande, färgstark dröm ha skällt ut en man efter noter, så intensivt verbalt att karlstackarn började gråta. Vaknade med dåligt samvete trots att det bara varit en dröm – som är ett resultat av en massa kemiska processer i min hjärna. Det var en sådan där stark dröm som tvingade mig att ligga vaken en stund och försöka förstå vad som var dess innebörd och mening. Drömmen bottnade i svek. Mannen som finns även utanför detta drömda liv och som jag alltid sett upp till – men som på ett trist sätt svek mig och utan en enda förklaring knuffade mig åt sidan. Jag frågade mig om jag skulle ha skällt ut honom i vaket tillstånd? Jo, men inte lika hysteriskt och med ett lugnare tonfall.

bipolär

Skriver lite informativt om de knasigheter som kan uppstå i våra hjärnor. I vuxna år kan ADHD gå armkrok med andra problem och sjukdomar. Där kan finnas en bipolär sjukdom, ett missbruk, en ångest- och panikproblematik, sömnsvårigheter, depressioner. Allt detta gör det svårt att ställa diagnos. Vad är ADHD, vad är bipolärt, var kommer ångesten och paniken ifrån? Dessutom brukar olika typer av missbruk lägga sig som en skyddande plym över de övriga diagnoserna. Det blir en soppa av alltihopa. Dessutom kan en del av symtomen från ADHD med åren ha klingat av, men lämnat kvar vissa andra. Med åren har man också ”slipat bort” en del av karaktärsdragen, vilket gör att man får börja leta efter spåren i det liv man levt.

masker

Vi vuxna med ADHD har ofta haft stora problem med jobb som vi sagt upp oss från, utbildningar som vi inte fullföljt och vi kan räkna upp mängder med kraschade relationer. Vi kan följa spåren efter dessa ständiga misslyckanden som med tiden gett oss en dålig självkänsla. Sedan är det vanligt att många av oss hamnat i en missbruksproblematik. Kanske är det först när vi försöker minnas barndomen och de första åren i skolan, som vi förstår att vi hela livet haft ADHD. Vi minns tiden i våra liv då vi inte kunde sitta stilla, då vi ormade oss i skolbänken och tänkte på allt annat än vad magistern sa, då siffror och ord mest var obegripliga tecken som flög omkring på boksidorna, när vi pratade när man skulle vara tyst. Då vi blev till störande element. Det var vid den tiden i livet då vi började förstå att vi var annorlunda och inte som alla andra. Den ensamma barndomen. Den tid i livet vi lärde oss att skämmas, när vi började att intala oss att det var vårt fel att vi blivit så annorlunda – en skam som följt oss genom livet och fått oss att ständigt bevisa att vi duger.

Läs mer om detta i min bok ”Spring Kent, spring!”

För övrigt hjälper det inte att stå stadigt på fötterna ifall man hamnat mitt ute på en surmyr.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Knäppa drömmar

Av , , 1 kommentar 3

Det sägs att drömmar är mörkrets frukter; att de växer fram ur de mest undanskymda delarna i vår hjärna. Möjligen är det så. Numera drömmer jag inte särskilt ofta, men när jag väl gör det blir det intensivt, starkt och emellanåt helknäppt. I en av nattens helknasiga drömmar skar jag upp min bröstkorg, slet bryskt ut hjärtat, kastade det i en soptunna och satte dit ett hjärta av trä. Hade lite problem med att sätta artärerna och venerna på rätt ställen. Sedan slöt sig bröstkorgen. Inte spår av ”operationen” syntes. Jag kunde känna utbuktningen av mitt trähjärta. Märkligt, det verkade inte slå, men jag stod trots det upprätt. Det fungerade på något underligt sätt. Sedan blev jag utskälld av en kompis som är läkare, som bannade mig för att inte ha tvättat händerna innan ”operationen”. Hur knäppa får drömmar bli? Kanske handlade denna dröm om oro och mina försök att bli av med den. Oron, rädslan. Eller så har det nåt att göra med en hjärtoperation jag såg under går kvällen i TV-serien ”Grey’s Anatomy”. Allt vi ser, hör, det registreras, hamnar i något av minneslagren, för att ibland poppa upp och bli till en dröm. Att drömma är ett psykiskt tillstånd som sker under REM-sömnen. Det var då jag opererade in ett hjärta av trä … Somliga drömmar ska man nog inte förstå.

Blixt

Eller som Tom Waits sjunger:

”It’s such a sad old feeling
the fields are soft and green
it’s memories that I’m stealing
but you’re innocent when you dream
when you dream
you’re innocent when you dream.”

Jag kan blunda och minnas en tid med ständig sommar, känna dofterna av nyslaget hö och hur ljummet vatten omsluter min kropp när jag dyker i bäcken. En tid fylld av förundran, då livet var ett pärlband av magiska händelser, uppträdda efter varandra. Barndomens magi. Det var en tid då jag kunde drömma om vad jag skulle bli, vad jag skulle göra – senare. Nu håller jag på att bli gammal och delar av det liv jag skulle ha levt, det kom aldrig, det försvann. Det blev kvar någonstans under resan. Kanske stod jag på fel perrong och väntade? Fast – det var ju en hel del annat roligt som hanns med. Sådant som jag aldrig drömt om, men som hände i stundens hetta, i nuet, oplanerat.

För övrigt säger jag som Luther: ”Ni skall icke vara lata och onyttiga, utan arbeta och vara verksamma”. Ord och inga visor. Tagelskjortan på.

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Goda råd

Av , , Bli först att kommentera 3

Har varit vansinnigt trött några dagar, sovit dag som natt. Har nog gått på för hårt en period, vilket fått min hjärna att ropa efter vila. Det blev mer jobb än vad som var tänkt med tidningen. Jag skulle ju bara finnas där som ”spindeln i nätet”, men eftersom många i första hand vänder sig till mig så ökade belastningen. Men – nu är alla texter och bilder på plats, nu återstår en del korrekturläsning och sedan den viktiga redigeringen. Den 11 december finns Vasaplan att köpa på gator och torg.

Träffade igår vännen Kirsi över en kopp kaffe. Som vanligt talade vi en del om drömmar, vad det ska bli av oss när vi blir stora. Vi talade om att inte stanna upp och stelna, att inte bli så rädd att man inte längre vågar fortsätta framåt. Hon har så härliga idéer, hon är så modig. Blir imponerad. Däremellan kommer hennes lågmälda råd, på klingande finlands-svenska. Jag behöver dem, behöver höra dem från en klok, mogen kvinna. Naturligtvis satt vi även där och mindes Christer, min vän, hennes man, och vi undrade vad han skulle ha sagt och gjort i olika situationer. Det får vi aldrig veta. Han finns inte mer.

drömmar

Idag är det en viktig dag. Ett viktigt möte väntar. Håller på att förbereda mig.

För övrigt lär det vara snö på gång. Och i Boliden har de haffat en terrorist.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Drömmarnas reservat

Av , , 1 kommentar 3

Oktober, onekligen är det höst. Den tid på då aspens roströda löv darrar av skräck innan de slutligen tappar greppet och faller till marken, då maskarna efter regniga dagar luras upp till marken och i kylan blir liggande, stela och orörliga. ”Spänningen” (hökar och vråkar) drar söderut, det  gör många andra fåglar också. Stararna samlas i stora svarta moln innan det är dags att lämna oss. Grodor och ormar har redan gömt sig lövhögarna och gått i dvala. Snart kommer höststormarna, då det regnar på tvären, när vinden får fönster och väggar att skaka, när vindbyarna kan förvandla skogar till plocke-pinn. Säger som gubben hemma i byn. ”Nolavind blås kall än från vilket håll han blås.”

höstdimma

Strul med tidningsarbetet. På grund av min sjukdom, den stroke jag drabbades av i augusti, så förstärkte vi redaktionen med en biträdande chefredaktör, allt för att jag skulle slippa stressen .Nu har även den biträdande chefredaktören blivit sjuk och tvingats kliva av. Styrelsen söker nu en ersättare, men det är inte lätt. Hoppas det lyckas. Vore ju en smärre katastrof om julnumret skulle ställas in. Tänker på alla våra säljare som genom Vasaplan får en en välbehövlig slant till julfirandet.

Sovit tungt och har nog inte riktigt vaknat ännu. Var frusen i går kväll och tog därför på mig den fina pyjamasen jag en gång fick i julklapp. Det sitter minnen i dess mjuka tyg. Tror att jag ska gå omkring resten av dagen i den. Att bara vara. Lite kravlöst. Finnas till.

För övrigt övrigt är du oskyldig när du drömmer. Så är det. Hela mitt arbetsrum har blivit ett reservat för drömmar.

 

1 kommentar
Etiketter: , , , ,