Med en damhatt på huvudet

Började onsdagen med att läsa Lokaltidningen.

Trevligt reportage i Lokaltidningen. Där står jag, författaren med stråhatten på flintskallen, och lutar mig mot den svarta käppen. Där står skrivet att jag lanserar en 600 sidor tjock bok om Ester Duva Nilsson. Mellan raderna står att jag lyckats skriva denna omfattande roman, trots allt elände som stört mig. Roligt att Lokaltidningen ville uppmärksamma min sista bok, mitt tack och farväl till det litterära skrivandet. Det fattas ork och tid. Några andra länstidningar lär inte skriva något om min person, utan jag får vara glad om de ens ids recensera romanen. Jag tycks ha råkat ut för en kulturell bannbulla.

Fem arvoderade framträdanden blir nog lagom, men skulle tippa på att det blir ett par till – mer orkar jag inte med. 2019 när jag var ute på turné med ”Män som spelar schack” blev det 15 framträdande, men då höll jag på att dräpa mig. Blev liggande över Julhelgen. Sedan slog pandemin till i januari-februari 2020. Inte förrän den 25 augusti 2010, då jag ska framträda på Kafé Pilgatan, lett arvode.

Jag tappade ca 60 000 kronor under 2020 och fram till nu.

Dock – redan innan utgivningen har förhandsbeställningen varit fantastiskt bra, men det är en dyr bok att framställa, inbunden med hårda pärmar, vacker omslag och med titeln i guldfärg.

För att förlaget ska få igen för sina utlägg för storsatsningen på min roman, måste vi sälja många hundratals exemplar och sälja boken till ett pris per bok mellan 250-300 kronor. Den vinst som det eventuellt blir, utbetalas först om ett år. Jag lever på de arvoden jag eventuellt får. Vill det riktigt illa, att vi inte når taket i försäljningen – ja då kan både jag och förläggaren bli utan ”lön” – det skulle betyda 0 kronor för två års dagligt arbete, cirka 8-10 timmar per dag.

Så romantiskt är författarskapet. Nu känner jag mig säker på att Lyckselebornas köp av boken kommer att ge en slant i fickan. Men att leva mitt skrivande är omöjligt. Boken måste utanför länsgränserna, bli omskriven i storbladen (typ DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen. Men de sorterar på förhand bort författarskap som är utgivna på små Norrländska förlag. Det hjälper inte att BTJ i sin recension gav min roman + + + + (4 av 5).

En helsida i Lokaltidningen.

Dessa framträdande jag kommer att genomföra, trots att Parkinson biter mig i nacken och häller betong i mina ben, stelnat min mimik och sakta med säkert stjäl mitt språk och min röst.

Bokningar

10/6 Boksignering och ett kort tal till folket. Gammplatsen i Lycksele. Ett arrangemang som mina och förlagets återförsäljare av mina romaner. Roligt att Skogsmuseet vill sälja mina böcker som i stort utspelar sig i och kring Lycksele; i en trakt som jag döpt till Baklandet.
22/7 Tärnaby.
25/8 Pilgatan i Umeå.
22/9 Församlingsgården i Lycksele. Samtal med stadens prästerskap om och kring romanen om Ester.
13/10 Åmsele under Vindelälvens litteraturfest.
19/10 Bolidens bibliotek.
20/10 Skellefteå stadsbibliotek (Berättarfestivalen)

Sedan kan det bli ett eget arrangemang i Lycksele i slutet av augusti. Det beror på övrig bokning.

För övrigt hasar jag fram på hala golv och väntar på leveransen av ”Älskade Ester”. Till veckan ska lastbilen anlända till Gammplatsen, sedan fortsätter lastbilen till förlaget i Skellefteå och därefter till mig här i Umeå. Försöker klura ut var jag ska ställa alla kartonger innehållande hundratals med böcker.

Jag lever på hoppet och hoppas på en skön sommar då jag kan sitta på balkongen och läsa alla de böcker jag inte orkat läsa under mitt skrivande. Klas Östergrens senaste är en av de romaner som väntar. Även Karin Smirnoffs trilogi som börjar med ”Jag for ner till bror”, vill jag läsa.

Jag vill även meddela att jag inköpt en ny stråhatt. På H M:s damavdelning. Stråhattar för flintskalliga män verkar inte saluföras längre. Skit samma, jag är nöjd med min nya hatt.

Lev väl.

Min hatt från damavdelning.