Etikett: Lokaltidningen

Den ordblinde pojken

Av , , Bli först att kommentera 1

Gjorde inte många knop under gårdagen. I dag ska jag åtminstone vara lite kulturell, då jag och Lena ska göra ett besök på Vårsalongen. In i duschen, på med finkläa, gubbkepsen på huvudet. Under gårdagen och en bit in på natten, skrev jag två krönikor till Lokaltidningen. Jag tvingar mig att skriva och läsa dagligen, inte minst för att träna på min litterära och andliga spänst. Men det finns en annan anledning till mitt flitiga, smått maniska, skrivande. Jag lider av dyslexi. Redan tidigt i livet kom jag på kant med bokstäverna eller siffrorna. De kom att bli mina stora fiender. Lägg då till de problem jag hade i grundskolan, med att inte kunna sitta still, knipa käft och problem med koncentrationen och och fokuseringen – funktionshindret som långt senare skulle få namnet ADHD.

Jag trodde länge att var en idiot. När jag kom hem från skolan var jag utmattad efter alla nederlag. Jag var eljest, annorlunda och det var mitt eget fel. Redan vid sju års ålder lärde jag mig att skämmas.

dyslexia-3014152_960_720

De sex första skolåren var ett helvete. Nederlag på nederlag. Självkänslan sjönk allt djupare ner i mitt mörker. Så var livet för ett ADHD-barn med skriv- och lässvårigheter under 60-talet. I stället för att sitta stilla, förvandlades jag till en orkan som saboterade lektionerna och mitt höga, smått hysteriska skratt, tolkades av studierektorn som sprunget ur ren elakhet. Hans teori var att jag inom några år skulle hamna på ungdomsvårdskola och därefter i fängelse. Men någon stödundervisning ville han inte ordna. Han menade att roten till mitt ohyfsade uppträdande, berodde på att jag fått en usel uppfostran. Det var mors och fars släpphänthet som var orsaken till mitt bus och spring, och min usla läsförmåga. Hur fel hade inte denne studierektor med sitt fula, svarta getskägg. Idag vet vi att Dyslexi och ADHD är funktionsnedsättningar vi tar med oss in i livet. Det har inget med usel uppfostran att göra. Dessutom förhåller det sig så, bäste studierektor, att vi som har dessa diagnoser är på intet sätt dumma i huvudet.

Dyslexi är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt med att läsa, stava och förstå en skriven text. De funktioner i hjärnan som styr språket har inte utvecklats normalt. En del har större problem med att skriva än att läsa medan vissa har svårt att skilja på ord och delar av ord när man hör dem. Andra har svårare att läsa än att höra information. Jag har alla varianterna (känns det som) – och som förmodligen försämrades av min ADHD.

woman-945427_960_720

Många med dyslexi hakar upp sig på orden, läser fel och utelämnar delar av eller hela ord. Man utelämnar ord eller sista delen av ordet vid läsning. När jag föreläser och ska högläsa ur mina romaner, så löser jag det med att lära mig dessa texter utantill. Än i dag måste jag slå upp vissa ord. Hjärnan vägrar ge mig några bilder av hur ordet ser ut och än mindre hur det låter och är uppbyggt. Genom hela livet har jag felstavat några återkommande ord och det värsta är att jag stavar dem fel på (rätt) samma sätt som jag gjorde i tonåren. Hjärnan tycks minnas ett felstavat ord, men inte ge ett tips om hur det ska stavas på rätt sätt.

Min räddning kom i årskurs sju, då jag hamnade i OBS-klass och fick träffa en specialpedagog; en äldre, mullig kvinna med glittrande, snälla ögon. Hon förstod direkt vad jag led av, även om åkommorna hade andra ord på den tiden: Damp och ordblind. Jag fick korta stunder röra mig fritt i rummet för att bli av med springet i benen, men när jag väl placerade arslet på stolen, lärde hon mig språkets byggstenar och berättade hur allt hängde ihop. Inte minst undervisade hon mig i konsten att läsa högt, men i lugn takt, och samtidigt ständigt ge akt på andningen. Jag hade en förmåga att läsa fort och fel – och utan att andas. Jag läste till dess jag var blå i ansiktet. ”Kent, var inte rädd för orden. En dag kommer du att bli sams med dem. De är dina vänner!” sa den kloka kvinnan med de vackra ögonen.

KentPsy

Dyslexin har följt mig genom livet – ändå har jag kunnat verka som journalist, kulturredaktör, informatör, landshövdingens pressekreterare och till detta kan jag lägga de fem romaner och en självbiografi som jag skrivit. Har jag då dyslexi på riktigt? Jag får frågan då och då. ”Du skriver ju så bra, inte kan väl du vara ordblind?” Jo, jag lovar. Är det någon diagnos jag verkligen har så är det dyslexi. Det märker jag i mitt dagliga skrivande. Jag kan aldrig skriva en enda version och sedan lämna ifrån mig den texten. Den texten är fullproppad med dyslexifel. (Den här bloggen har jag läst igenom drygt tio gånger.) Jag skriver alltid under stor vånda och under ytan med osäkerhet. Det tar säkert dubbelt så lång tid för mig att skriva en roman, jämfört med de författare som är befriade från dyslexi. Men jag ger mig aldrig. Lyckan är att få hålla i en ny, rättstavad roman. I augusti är det dags igen. Då publiceras min femte roman: ”Män som spelar schack”. 

Tio kloka råd till dig som har dyslexi:

  1. Skriv varje dag. Om jag under ett par dar struntar i mina skrivövningar/projekt, tar min dyslexi kommandot över tangentbordet och hjärnan. Är uppehållet en längre tid, så rasar jag än längre längre ner i felstavningsträsket.
  2. Läs mycket och varje dag. Emellanåt (när ingen hör) tränar jag på att läsa högt.
  3. Skriv för hand. Vi dyslektiker har för vana att skriva fult och snudd på oläsligt. Jag fyller mina dagböcker med handskrivna ord.
  4. Undvik att korrekturläsa texten på en datorskärm – skriv istället ut den på ett vitt papper. Inte bara att man slipper stressen från datorn, man ser dessutom lättare felen på ett pappersark. Detta beror på att upplösningen på papperet är mångdubbelt bättre än på en flimrande skärm.
  5. Korrekturläs många gånger. Skriv ut, läs på papper, rätta på datorn, printa ut, läs … Jo, ibland känns det som ett evighetsjobb. Men du känner glädje när du kan lämna ifrån dig en ”ren” text.
  6. Låt andra läsa din text (efter att du själv försökt finna alla fel). Jag lovar dig att om läsaren är driven så hittar han en hel drös med småfel. Men det är inget att skämmas över. Utan lektörerna på förlaget som läser mina texter, skulle det aldrig ha blivit några romaner.
  7. Dölj inte att du är dyslektiker. Det blir bara jobbigt- särskilt då dyslexin är svår att gömma undan.
  8. Kolla upp så att du inte har ADHD. Dyslexi och ADHD har en förmåga att gå armkrok. Jag har dem båda.
  9. 5-8 procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk art.
  10. Dyslexi är inte kopplat till lägre intelligens! Albert Einstein, John Lennon, Petter, Carl X Gustaf, Steven Spielberg  och Selma Lagerlöf är några kändisar som har/haft dyslexi.

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Våga ta hjälp

Av , , Bli först att kommentera 5

Vaknar till en gråkall dag. I inlandet ska det visst falla snö. Det är en segdragen vår som ännu inte vill släppa in värmen. I dag ska jag besöka NUS för en röntgen av min onda axel. Har dock väntat så länge på undersökningen att värken klingat av och rörligheten återvänt. Men det kan vara bra med en bild av leden för att utesluta artros.

Har jobbat intensivt med två krönikor till Lokaltidningen. Det tar tid att skriva rätt, samtidigt som jag med åren blivit mer noggrann. Förr om åren var jag mer impulsiv och släppte ifrån mig texterna på tok för tidigt. Snabb i tanken i kombination med en släng av dyslexi kunde ofta skymma innehållet. Detta är nog en av förklaringarna till förlagens refuseringar under 80-talet. Jag släppte helt sonika ifrån mig korrekturen på tok för tidigt. Drygt tio olika manus till tre romaner fick jag i retur. Sedan fick jag vänta till 1999 innan jag debuterade med ”Svin föder svin” på Ord&visor förlag. Jag fick sedan vänta till 2003 innan jag fick förklaringen till min otålighet och impulsivitet. Det var då jag fick diagnosen ADHD.

Norum1113

Nu har jag en förläggare (Göran Lundin) som bromsar och tvingar mig till ständiga omtag och som låter ett flertal lektörer läsa mina texter. Jag kan nog stolt säga att det numera inte finns många grammatiska fel i mina romaner. Men i början var det svårt att svälja stoltheten. Jag gillade inte att någon skulle peta i mina texter. Inser numera att jag behöver hjälp. Det är klart att det finns ett och annat stavfel i en text som omfattar drygt 300 sidor. När det gäller min kommande roman, ”Män som spelar schack”, så har det lagts ner mer arbete på texten än någonsin. Men så är det också min viktigaste roman.

läsare

läsare

Vet ju inte. Kanske är det den sista roman jag skriver. Det börjar ju bli livsfarligt att ge sig in i ett romanprojekt. Veckan efter jag skickat in slutkorrekturet till ”Spring Kent, spring!” (2015) drabbades jag av en stroke och höll på att dö på golvet i vardagsrummet. I slutskedet av ”Män som spelar schack” började jag förra hösten att falla och slå mig och fick samtidigt fruktansvärda muskel- och ledsmärtor. Förlorade balansen och fick svårt att ta mig nerför trapporna. I februari fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Vad händer om jag påbörjar en ny roman? Drabbas jag av sotdöden, lepra, blindhet, eller faller jag helt sonika stendöd över tangentbordet?

För övrigt är det aldrig fel att då och då ta ett steg tillbaka för att se klarare. Redan Gud fader tog ju ledigt på den sjunde dagen.

Skoterköp i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 4

Dis framför solen. Verkar var milt därute. Efter gårdagens snöfall, insåg jag att var dumt att ens ha tänkt tanken att byta till sommardäck. Förmodligen föll snön just för att jag tänkt tanken. Väntar med bytet en vecka eller två.

Då och då dyker det upp bilder som har med pappa att göra. Ofta bilder som får mig att le. Även om han bitvis av sitt liv tycktes vara bitter, vilket gjorde honom hetsig och tvärhet. Det är ändå hans humor som lever kvar. Som när han klädde ut sig till nasare och lyckades sälja en häst till sin far. Farsgubbens EGEN häst och senare sålde sin mors vispar, grytor, knivar – till sin EGEN mor. Minns själv en händelse där jag blev vittne till hans underfundiga humor.

Diabi234

Pappa (till höger) och skotern han köpte billigt.

Det var en kall vinterdag i början av sjuttiotalet. Jag var ännu en valp på tretton år, tror jag. Motorljud. En svart skåpbil med släp kom körande i knapp styrfart nerför backen. Pappa stod nere vid garaget och tankade motorsågen. Jag rusade ner till honom för att se vad som skulle ske. Det var ju inte så vanligt att det kom främmen till Baklandet. Den storvuxne sörlänningen, som skorrade på ett märkligt sätt, sålde snöskotrar. Trots de styva tjugo minusgraderna var han klädd som till en ljummen försommardag; i kostym, vitskjorta med slips, blanka lågskor och i ett par förkorta gabardinbyxor. Försäljaren gick bredbent till släpvagnen och slet ner en röd Ockelbo med en gallerförsedd huv. ”Denna modell borde passa herr Lundholms behov.” När pappa ville veta priset, höll försäljaren upp en avvärjande hand och bad att få återkomma till detta.

”Härute i obygden borde alla ha en skoter.” Försäljaren trampade finskorna på stället och gnuggade öronsnibbarna.

”Nå för helvete, visa mig vad skotern går för,” sa pappa och spände blicken i försäljaren. Han pekade med hela armen och sa att snön ute på myren var lika hård som köksgolvet. Fast alla i Baklandet visste ju att snön som fallit den senaste veckan, hade ännu inte satt sig. Denna lössnö var som kvicksanden i djungeln. Försäljaren tittade ut på den vidsträckta, bländvita myren. Han slog ut med armarna, drog på sig ett par tunna handskar, knäppte igen kavajen och äntrade skotern.

”Se upp, jag kommer i en hastighet av 40 kilometer i timmen!”

Jag och pappa placerade oss på vägen för att få fri sikt. Försäljaren tog fart, studsade över vägen, och flög ett tjugotal meter ut på myren. Skotern och försäljaren försvann ner i ett två meter djupt hål. Omgivet av lössnö. Det kom rök ur hålet. En arm stack upp, följt av ett svagt rop på hjälp. Pappa satte på sig Tegsnässkidorna och klämde fast ett rep under armen. Pappa drog och släpade de blåfrusne försäljaren fram till vägen. Skotern bärgade pappa med hjälp av arbetarbussen.

Försäljaren satt i bilen och knep käft, med en filt kring kroppen. Han frös som en hund. Kanske förbannade han sitt öde att tvingas sälja snöskotrar till tjuriga gubbar i Västerbottens inland. Pappa tröstade försäljaren: Som sörlänning kunde han omöjligt känna till all slags snö.

”Nå, vad ska du ha för skotern?” sa pappa och log snett.

Så gick till när den första skotern kom till Baklandet: En prima Ockelbo, för halva priset, och som puttrade och gick i dryga trettio år. Även i lössnö. Däremot var det ingen som såg till försäljaren någon fler gång.

(Texten ”Skoterköp i Baklandet” har tidigare varit publicerad i Lokaltidningen den 14 mars 2018.) 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,