Om att fastna i Nuet

Man måste vara noga med sina medicintider. Nån timme hit eller dit går väl an, ibland, men som i förmiddags glömma pillret i över fyra timmar straffar sig resten av dagen. Extra noga är det med med mina parkinsonmediciner – och det sånt, ovalt gult parkinsonpiller. Det går inte att ”trycka” samman timmarna, ta det med tätare intervaller, nä, jag får vackert var utan 30 procent L-Dopa idag, vilket gör mig stelare, ger mig sämre balans, skapar med ångest.

Jag har en hel del piller att hålla reda på (så länge jag själv kan dela dem i fyra dosetter så torde jag inte vara dement … alltid något …

kl 05-06 10 piller
kl 07.00 5 piller + insulin
kl 11.00 2 piller
kl 13.00 1 piller
kl 16.00 1 piller + insulin
kl 19.00 1 piller
kl 21.00 4 piller
kl 23.00 3 piller
+ två mediciner vid behov 1-2 tre gånger per dag.
Lägg där till årstidsbundna mediciner mot allergi, astma, artros.

Usch, ingen kul läsning. Inte ens min gamla, sjuk farmor hade hälften så måna piller. Men så är jag också Norrlands sjukaste författare. Alla dess medicintider tvingar mig att leva i ett slags Nu – och det är ju nåt som blivit är inne. Lev i Nuet! (och bli 100 år, slipp oro, höjdskräck, få fastare rumpa). Jo, det kan man väl göra ibland för att öka sin närvarokänsla – eller för att komma ihåg att ta sina mediciner på rätt tid och i rätt mängd.

Men, som jag har skrivit förr: Vi måste då och då kliva bakåt i tiden och rota runt i minnet för att se vad vi gjort rätt och vad vi gjort fel. Hur ska vi annars kunna lära av misstagen? Att leva i Nuet har hos somliga blivit ett mantra som mal och mal. Personligen gillar jag att då och då få flyga iväg i fantasin, för att en kontrast till det grådaskiga Nuet.

Vi håller på att bli närsynta i tidens landskap.

Jag tror att det är fullt möjligt att fastna i Nuet. Det torde väl vara samma upplevelse som när man surrar fast en stor, billig, rund köksklocka framför ansiktet och sedan tvingas följa sekundvisaren med blicken, sekund för sekund, varv efter varv. Nix, då reser jag hellre iväg med fantasins blå fågel, åter till Baklandet och tar ett snack om den fejkade månlandningen 1969 med Elon – som visserligen varit död sedan 1987.

För övrigt har mitt arbetsrum blivit ett reservat för mina drömmar.

© Kent Lundholm