Tung i skallen, svårt att få fart på tankarna, på orden – allt medan solen lyser utanför mitt fönster och verkar lova en fin septemberdag. Jag har inte bloggat på några dagar, men har helt enkelt inte orkat. Orsaken är att jag och min läkare har kommit överens om att byta min ADHD-medicin. Sedan två år tillbaka har jag tagit de snabbverkande Ritalin för att få dopaminet att sätta fart på mina hjärna och på så sätt ge mig bättre arbetsminne, bättre koncentrationsförmåga och göra mig lugnare. Den medicinen har gett mig ett ”nytt” liv, men problemet är att de bara verkar ett par timmar vilket gör att jag är tvungen att ta Ritalin 7-8 gånger per dag, vilket tvingar mig att ständigt gå omkring med en pillerask i byxfickan och försöka komma ihåg att ta en tablett varannan timme, vilket jag naturligtvis glömmer lite då och då.

Därför håller vi på att fasa in en medicin med längre effekt, vilket gör att att det ska räcka med att ta medicinen två gånger per dag. Problemet är att det tar två-tre timmar innan de ger full effekt, vilket gör mig trög och håglös under morgonen. Har enorma igångsättningssvårigheter, vilket är ett av de symtom som följer med ADHD. Man vill göra saker, men får ångest av tanken att göra det och blir istället sittande. Nu ska dosen sakta höjas, så jag hoppas att det ska bli bättre med tiden.

Tänker ibland på alla de mediciner som jag under årens lopp tvingats ta för att få bukt på min ADHD, bipolära sjukdom, paniksyndrom, sömnsvårigheter, behandlingar som varit nödvändiga för att få mig att fungera i samhället och som människa. Men usch vilka biverkningar som en del av dessa piller haft. Efter upptäckten av min bipolära sjukdom 2003, fick jag en medicin som gjorde att jag gick upp 20 kilo på ett knappt år. Vilket förmodligen ledde (i kombination av stress) till att jag fick diabetes. Numera är det en balansgång mellan den medicin jag tar för att hålla blodtrycket nere efter stroken förra hösten och det faktum att ADHD-medicinen kan göra att blodtrycket ökar. Komplicerat, jobbigt, samtidigt som jag måste gilla läget.

Nu börjar höstens författarturné så sakta att ta fart. På torsdag åker jag till Vindelns bibliotek (18.30) för att tala kring min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och på fredag ska jag framträda i landstingshuset här i Umeå (15.30) och tala kring temat ”Förebyggandet av självmord”. Självmord är vanligt förekommande blad oss som har bipolär sjukdom. Det lär ska vara ca 200 personer på plats i fullmäktigesalen, forskare och vårdfolk, plus att föreläsningen sänds per länk runt om i länet och andra landsting. Jag är inbjuden som ”expert” på att överleva den Bipolära döden – vilket jag gjort tre gånger. Numera lever jag. Tack gode gud!

Oj, så trött jag blev. Men är glad att jag orkade skriva en blogg.

För övrigt måste jag kämpa mig tillbaka till mitt kreativa liv. Det är inne i min kreativitet som det brinner en stark livskänsla. En tunn, blå låga. Där finns ingen strävan efter att ständigt överleva. Där lever jag fullt ut.