Etikett: minnen

Om att fastna i Nuet

Av , , Bli först att kommentera 3

Man måste vara noga med sina medicintider. Nån timme hit eller dit går väl an, ibland, men som i förmiddags glömma pillret i över fyra timmar straffar sig resten av dagen. Extra noga är det med med mina parkinsonmediciner – och det sånt, ovalt gult parkinsonpiller. Det går inte att ”trycka” samman timmarna, ta det med tätare intervaller, nä, jag får vackert var utan 30 procent L-Dopa idag, vilket gör mig stelare, ger mig sämre balans, skapar med ångest.

pills-384846_960_720

Jag har en hel del piller att hålla reda på (så länge jag själv kan dela dem i fyra dosetter så torde jag inte vara dement … alltid något …

kl 05-06 10 piller
kl 07.00 5 piller + insulin
kl 11.00 2 piller
kl 13.00 1 piller
kl 16.00 1 piller + insulin
kl 19.00 1 piller
kl 21.00 4 piller
kl 23.00 3 piller
+ två mediciner vid behov 1-2 tre gånger per dag.
Lägg där till årstidsbundna mediciner mot allergi, astma, artros.

Usch, ingen kul läsning. Inte ens min gamla, sjuk farmor hade hälften så måna piller. Men så är jag också Norrlands sjukaste författare. Alla dess medicintider tvingar mig att leva i ett slags Nu – och det är ju nåt som blivit är inne. Lev i Nuet! (och bli 100 år, slipp oro, höjdskräck, få fastare rumpa). Jo, det kan man väl göra ibland för att öka sin närvarokänsla – eller för att komma ihåg att ta sina mediciner på rätt tid och i rätt mängd.

clock-30314_960_720

Men, som jag har skrivit förr: Vi måste då och då kliva bakåt i tiden och rota runt i minnet för att se vad vi gjort rätt och vad vi gjort fel. Hur ska vi annars kunna lära av misstagen? Att leva i Nuet har hos somliga blivit ett mantra som mal och mal. Personligen gillar jag att då och då få flyga iväg i fantasin, för att en kontrast till det grådaskiga Nuet.

Vi håller på att bli närsynta i tidens landskap.

 

Jag tror att det är fullt möjligt att fastna i Nuet. Det torde väl vara samma upplevelse som när man surrar fast en stor, billig, rund köksklocka framför ansiktet och sedan tvingas följa sekundvisaren med blicken, sekund för sekund, varv efter varv. Nix, då reser jag hellre iväg med fantasins blå fågel, åter till Baklandet och tar ett snack om den fejkade månlandningen 1969 med Elon – som visserligen varit död sedan 1987.

För övrigt har mitt arbetsrum blivit ett reservat för mina drömmar.

 

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ett navelskådande folk

Av , , Bli först att kommentera 2

Det är verkligen en kamp mot hettan. Har sedan en dryg vecka tillbaka skippat balkongen där temperaturen varit drygt 40 grader. Hukar därför inomhus vid någon av mina fläktar, för att på eftermiddagen uppsöka någon av badstränderna. Två dagar i rad har vi besökt Nydalabadet. Vattnet har varit 24 grader, ljummet. Idag åker vi mot Skellefteå, där det är minst lika varmt.

desert-279862_960_720

 

Brunnarna sinar, gräset gulnar, grödorna torkar bort, skogsbränderna härjar. Ska detta vara det slutgiltiga tecknet på att klimatet är rubbat?

Det har blivit fult att sysselsätta sig med tillbakablickar, att fästa för stor vikt vid det förflutna. Då blir man betraktad som en bakåtsträvare. Man kan rent av bli kallad för en stillastående figur, medan andra som är i Nuet  ständigt rör sig framåt. Vi lever i en tid då allt ska gå snabbt: speed-dating, snabbmat, powernaps, korttidsterapi, snabbläsning. Men om vi inte blickar bakåt, så kan vi ju aldrig lära oss av de misstag vi gjort; inte heller kan vi förstå oss själva på djupet. Denna fixering med att andas med magen och sjunka in i nuet, gör oss till ett navelskådande folk som glömmer bort att träna på empati. Dessutom: Utan minnen finns vi inte.

Sanningen finns därute, inte därinne.

För övrigt går inte allt här i världen att fixa med positivt tänkande. Människan är en mycket sårbar varelse.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Hosta och social träning

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknade med huvudvärk, varm panna och med en skällande hosta som river upp sår i mitt bröst. Infektionen tar ett omtag, för tredje-fjärde gången – och under drygt nio veckors tid. Hostan är värst, eftersom den tilltar direkt jag lägger mig ner. Var igår på en halvårskontroll av min diabetes och stroke. Mitt långtidssocker var högt, men så har jag ju inte gjort annat än legat inne och hostat och baddat min febriga panna. Så farbror doktorn skrev ut en kraftigt hostdämpande medicin och en kur bredspektrumantibiotika för en snabb och hård tiodagarskur. Fick även med mig en inhalator innehållande kortison. Hoppas det gör mig frisk inför de utmaningar som väntar under våren; saker och ting som måste gå i lås för att jag ska kunna försörja mig som föreläsare och författare. Fast till det sistnämnda hoppas jag på ett rejält skattefritt stipendium. Det är på tiden jag får ett – senast jag fick ett var 2013.

sanden

Skriver man något i sanden måste man räkna med att vattnet och vinden till slut utplånar orden, tecknen. Det ligger inget symboliskt eller djupsinnigt i det. Det är som med livet självt. En dag raderas alla minnen och tankar ut. Orden fastnar i evigheten. Men just detta faktum är den kontrast som behövs för att vi ska kunna njuta av livet.

received_10154210099754927

Väntar troget på att min alldeles egna Lena ska komma puttrande i sin lilla, blåa bil. Hon dyker upp vid middagstid och stannar till på söndag. Vi gör så, jag och min älskade: åker varannan gång de tretton milen till varandra. Känner mig trygg med henne – samtidigt som jag får ett intellektuellt motstånd i hennes sätt att tänka och resonera. Jag tvingas skärpa mig som man. På lördag fortsätter vi med vår sociala träning. Denna gång har vi bjudit några vänner och min dotter till en storslagen middag nu på lördag. Det är en handling som är bra träning för den introverta personlighet som jag de facto är. En gång i livet, mellan 20- och 40-årsåldern var jag den som ordnade och arrangerade de flesta festerna. Då njöt jag av att röra mig fritt bland folk, att synas, att höras – men med åren har jag allt mer blivit till en mussla. Fast så då har jag de senaste sju-åtta åren fått lägga all min energi på mitt tillfrisknande och hitta fram till ett någorlunda fungerande liv. Kanske är dessa middagsbjudningar ett tecken på att jag kommit rätt så långt i mitt tillfrisknande – även om jag tvingas brottas med sviterna av den stroke jag drabbades av 2015. När det gäller tillfrisknande finns där ett mått av accepterande och en insikt om mina begränsningar. Någon gång får man stanna upp, släppa taget och sluta tokkämpa, för att istället njuta i det lilla av det liv man har kvar att leva.

För övrigt kan livet bli rysligt överbefolkat av minnen; som i ett tjockt fotoalbum där bilderna befolkar sida upp och sida ner.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ont av att växa

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknar för tidigt, strax efter fyra, men i och med jag slagit upp ögonen är det för sent att somna om igen. Det är en sådan där tidig morgon (eller är det fortfarande natt?) då motorn inne i huvudet redan startat och jag är full av tankar och idéer. Så det är bara att hoppa upp, koka kaffe, och sätta sig vid datorn och göra sig redo att skriva. I övrigt hade jag under gårdagen sökt mental kraft för att denna dag ge mig i kast med bokföringen, med debet och kredit, moms in och moms ut. Trots de små pengar som min lilla firma omsätter, så går det åt en hel del tid att sätta in var post under rätt kontonummer och sedan räkna ut skatt. Om jag tjänar 1000 kr ska 25 % moms betalas tillbaka, skatten ska betalas på drygt 30 % in och ovanpå det kommer sociala avgifter på 32 %. Ja, då blir det inte mycket kvar – ett par hundra.

Växa
Ibland gör det ont att växa.

”Herregud, ungdomen är en förfärlig period! Så mycket känslor och så lite förstånd för att hantera dem”, skrev den kanadensiska författaren Robertson Davies i en av sina böcker, tror ar att det var i ”Den femte rollen”. Rätt så träffsäkert. Jag var sen i utvecklingen, inte minst känslomässigt, men även kroppsligt då min motorik inte var den allra bästa p.g.a. min ADHD och men jag fick även slita ont med mitt språk då jag i grunden var dyslektiker. Jag läste hälften så snabbt som mina kompisar och jag skrev och stavade som en kratta. Men eftersom jag behövde så lite sömn, kunde jag under dygnets mörka timmar försöka läsa i kapp den övriga världen som låg och sov. Jag stora problem med mitt svängande humör, vilket förmodligen var en kombination av min bipolära sjukdom och ADHD – två sjukdomar/funktionshinder som jag då inte kände till (jag skulle bli drygt 50 år innan jag fick diagnoserna). Men eftersom jag i första hand hade svårt att hantera min ilska (kunde bli tokförbannade vid fel tillfälle, mot fel person och av helt fel orsak.) Så jag gick undan och svalde, eller så plockade jag fram clownen inom mig och flabbade bort ilskan. Men det var klart att det märktes ändå, eftersom min ilska lär sätta sig i ögonen, som en skarp, mördande blick.

full fart
Fort, för fort fram genom tillvaron.

”Kommer jag att växa, kommer det att göra ont? Gör det ont att vara en flod? Hade jag ingen plats? [ … ] Jag vet inte så mycket om människor, men jag var betagen, så gränslöst betagen i världen, men allt växte mig över huvudet.” Detta har allas vår Beppe Wolgers skrivit i sina memoarer. Så klokt, så vackert. Läs hans memoarer – jag lovar, det är som att ligga i fotändan av hans säng med alla dockorna och höra honom läsa högt med sin milda röst. För det kan ju verkligen göra ont att växa, inte bara i barndomen, utan även när man blivit äldre. För varje år tappar man något på vägen – samtidigt som man blir visare, klokare och accepterar att detta hör livet till. Jag har alltid upplevt att jag levt mitt liv i 140 km/h, att allt gått så fort att jag i ungdomen inte hann reflektera över vad som hänt och skulle hända. Jag levde i nuets såpbubbla och styrdes av en taskig impulskontroll. Men det var genom den senare, den taskiga impulskontrollen, som jag fick en hel del gjort. Tänker på alla jobb och utbildningar jag skaffat mig, alla jobb jag sagt upp mig från, alla resor jag gjort, alla människor jag träffat och lärt känna. För jag har ju alltid tänkt: Framåt, alltid framåt! Nackdelen med detta förhållningssätt är jag ofta rest mig upp och gått – och lämnat kvar alla intressanta bekantskaper och vackra kvinnor bakom mig. I stort är det min oförmåga att stå ut med långtråkigheten som fått mig att ständigt bryta upp. Men de senast åren har jag tränat hårt på att uthärda det långtråkiga i livet. Allt vi tränar på blir vi bättre på. Tränar vi dagligen höjdhopp kommer vi slut att hoppa högre, tränar vi på att stå ut med livet när det tappar fart, så stannar vi längre.

För övrigt kan livet emellanåt kännas överbefolkat. Överbefolkat av minnen som trängs sida vid sida och som djupt därinne ropar på uppmärksamhet. Det är sådana gånger man lovprisar glömskan.

Minnenas mummel

Av , , 1 kommentar 3

Sovit intensivt, känns det som. Vet att jag drömt, men inte om vad. Inget obehagligt, tror jag, Bara en diffus känsla av att ha åkt karusell. En lätt yrsel. För övrigt är det den stora partydagen. Polaren Ante med några av sina arbetskamrater har bjudit in ett hundratal för att umgås, dansa och för de som vill och måste dricka en och annan öl. Det är kul med stora fester som var vanligt förekommande under åttiotalet, både då jag bodde i Skellefteå och när jag flyttat hit till Umeå. Under mina uppspeedade (hypomana) perioder var jag den som såg till att vi samlades till stora fester, ofta under något tema som exempelvis Vilda Västern. Just den senare blev en succé bland de manliga gästerna, medan tjejerna var måttligt förtjusta … men det är klart när vuxna karlar blir mer intresserade av att skjuta med knallpulverpistoler och att kasta lasso, än att dansa och konversera, så tröttnade de och gick helt sonika hem. Kvällens fest blir nog inte lika vild, men så är vi också ett gäng sextioåringar som lekt romen av sig.

minnet

Vi samlar våra minnen inne i hjärnan, minnen som flyter omkring, som gömmer sig ibland, men som emellanåt flyter upp till medvetandet. En del göms i glömskan. Utifrån vad vi minns eller tror oss minnas, skapar vi berättelser. Öar av barndomsminnen. Minnenas mummel. Vi drar bort, vi lägger till allt medan tiden nöter och mal ner det som är kvar. Hur mycket blir egentligen kvar i slutänden? Kanske bara en massa egendomliga skärvor av kantstötta minnen.

palten

Just nu tycks minnet lyfta fram en massa märkliga maträtter som förekom i min barndom. Kokt märgpipa där den fettdrypande märgen antingen sögs ut ur benet eller lirkades fram med ”virknålar” av trä som pappa gjort i vedboden. Oppstekt gröt, blöta med smör, njurpalt för att inte tala om alla äckliga blodrätter och rökt älghjärta. Eller grisfötter och rökt ål. Däremot hamnade inte kokt älgmule på vårt bord, som enligt hundföraren i jaktlaget var en gåva från Gud. Sedan minns jag ju allt gott som morsan lagade: köttsoppa med klimp, köttbullar och makaroner, palt och ugnspannkaka. Och kanelbullar.

frost

Så här års blir ljuset allt blekare. Träden står nakna och hukar i sorg och långt där borta drar berget en grå luva över hjässan. Det blir tyst. De fåglar som stannar över vintern kurar i buskagen och kniper käft. Det finns liksom inget att säga, vare sig under de allt kortare dagarna eller de stilla, kalla nätterna. Men hur trist det än verkar vara så här års, så omges vi denna kalla, nakna årstid; av det som finns utanför oss och det hjälper oss att förstå vad och vilka vi är. En människa i ett vakuum existerar inte. Vi måste spegla oss i ”något utanför oss själva” och i de människor vi möter för att kunna bilda grupper som vi sedan får tillhöra och växa i. Ensamma går vi fort under.

För övrigt kan döden bara existera där det också finns liv. Med detta uppmuntrande konstaterande, önskar jag Eder alla en trevlig lördag. På återseende. /Kent

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

Vilse på en surmyr

Av , , Bli först att kommentera 2

När vi vänder oss om för att studera den väg vi följt, så har vi istället irrat omkring på kalfjället och milsvida surmyrar. Fotspår överallt, inga raka linjer. Det som skett har skett och går inte att ändra på och blir för alltid de bilder som ockuperar oss. Det är väl så som livet ser ut. Än kastas vi åt ena hållet, än åt det andra. Vi reser oss i förvirring och går bakåt en stund för att försöka förstå det som händer Nu, innan vi åter finner rätt riktning och vinglar framåt. Kanske är det bättre att beskriva en människas väg genom livet som en strömmande älv som aldrig är densamma, utan förändras från sekund till sekund.

förstoringsglas

Jag försöker vara filosofisk så här i ottan. Det är inte lätt att med ord beskriva det liv man lever, men det finns sådant som vi inte har språk för. Ett ord öppnar ett fönster, nästa stänger samma fönster. Men jag försöker ändå för att dämpa skräcken för det oundvikliga, det som hör livet till och kallas för döden. Ni vet den där där tvärniten som ingen kan undkomma. I det fallet är vi alla lika.

mankvinna

Vi lever i en komplicerad tid där allt tycks gå i ett rasande tempo, vilket leder till att vi får allt svårare att greppa det som sker. Vi blir rädda och människa ställs mot människa som vi försöker spegla oss i – men allt vi ser är olikheter, fel hudfärg, farliga ögon, underliga kläder, märkligt språk. Vi tar till enkla lösningar och lyssnar allt oftare till ännu enklare svar i tron att vi på så sätt ska kunna skapa struktur i tillvaron. Nästa steg är att söka genvägar till sanningen via olika läror, något som skrupelfria personer snabbt utnyttjar. Vi går från tanklöshet till tanklöshet, från ytterlighet till ytterlighet och vi glömmer det som en gång hänt. Det uppenbara. I nästa steg lever vi en svartvit värld som i själva verket blivit än mer komplicerad än tidigare – i sin skenbara enkelhet.

20130809_212806

”Hemresor är svårare än avresor”, skrev Göran Tunström en gång. Så sant. Precis om detta håller jag att skriva en roman, min femte som utspelar sig i den fiktiva byn som kallas för Baklandet – men som påminner om min hemby och några angränsande byar. Den handlar om drömmen att komma sig därifrån för att upptäcka den stora världen, om att vara ständigt på väg någon annanstans – men i tankarna och minnena alltid befinna sig i Baklandet. För ett tiotal år sedan frågade en av byborna varför jag så sällan var hemma på besök. Jag tänkte en stund innan jag svarade. ”Jag är här precis varenda minut, antingen när jag skriver mina böcker eller när jag går omkring och tänker på vad jag borde skriva.” Det är möjligt att folket i Baklandet tror att jag blivit högfärdig och som inte vill umgås med de som bor kvar i Baklandet, men så är inte fallet. Som författare måste jag vara en bit bort, på distans, för att kunna se och höra det jag ska skriva om. Det föll på min lott berätta Baklandets historia.

För övrigt är det kanske på det viset, att ju högre upp man kommer på ett berg, desto långsammare vandrar man.

>>> Här kan du köpa mina böcker. LÄNK

 

 

 

Frusna minnen

Av , , Bli först att kommentera 3

Glömde bort att kliva upp och beskåda den blodröda månen. Förresten är jag färgblind (eller defekt färgseende som det heter), så frågan är vad jag egentligen hade sett om jag klivit upp vid fyrasnåret att kikat på månen. Sedan är det inte så lätt att se olika slags himlafenomen när man bor i en stad. Allt skräpljus från stadens liv lägger sig mellan himlen och betraktaren. Annat var det i Baklandet då jag som grabb satt på farstubron, omgiven av ett totalt mörker och glodde rakt in i evigheten. Sedan jag blev stadsbo har jag missa många himlafenomen: kometer, märkliga månar, meteorregn, solförmörkelser. Vi stadsbor blir avskärmade för alt det spännande som sker ovanför våra huvuden. Fast i julas, när jag besökte syrran på Näset (där man är omgiven av mörker) fick jag och dottern se ett riktigt häftigt norrsken; ett knastrande, sprakande, grönt norrsken.

Bläddrade i några gamla fotoalbum, skrattade och fällde en och annan tår. Foton är frusna minnen Vi samlar på foton för bevara händelser, människor som de såg ut just då och var bild berättar en liten historia. Som bilderna från 1985, då jag och mina vänner ansåg oss vara odödliga och utifrån den ”insikten” menade att livet skulle vara en ständigt pågående fest. Som när vi hyrde en kåk vid Nydalasjön och bjöd in en väldiga massa människor till en fest under temat: ”Vilda Västern”.

PhotoGrid_1443385732697

Det blev en synnerligen grabbig fest och merparten av flickorna gick hem före tolvslaget. Medan de ville dansa, så var vi ”cowboysare” fullt upptagna av pistoldueller, jakter efter en stackare som klätt ut sig till indian, för att inte tala om alla våra besök i baren för dricka eldvatten. Men det var då det. Fotografierna finns kvar. Samtliga på bilden har passerat de femtio, med råge, och i dag är det ingen av oss som skulle orka med en ny cowboyfest. Nu handlar det mer om att mötas över en kopp kaffe och möjligtvis ett parti schack.

20150925_161155
Fisketur nånstans utanför Arvidsjaur.

Under slutet av 80-talet och i början av 90-talet tillbringade jag om mina polare Johansson och Sjöström en hel del tid i vackra Arvidsjaur. Anledningen att vi så ofta besökte den platsen var att vi var så kallade ”stafett-sjuksköterskor”. Vi åkte dit korta perioder och tokjobbadde, dag och natt, och fick rysligt bra betalt för det. Jag tycke att det passade mig bra, då jag fick loss så pass mycket pengar att jag kunde ta ledigt och skriva på mina böcker. Fast om sanningen ska fram så slösade jag (vi) bort pengarna i en rasande fart, på resor och dyra stereoanläggningar (och många krogbesök) att vi var tvugna att återvända till vårdcentralen i Arvidsjaur gång på gång. Jag höll mest till på akuten och åkte runt i geografin antingen i ambulansen eller helikoptern.

Men ibland var vi lediga och då ville vi ladda batterierna – genom att fiska. Vi inhandlade svindyra spön, mängder med drag av alla de slag och köpte fiskekort som gällde för hela Norrland. Sedan frågade vi ortsborna, lite försynt, var vi skulle åka för att få en och annan fisk. De var så vänliga och skickade oss till sjöar och vattendrag där man kunde få hur mycket fisk som helst. Vi fick inte ens napp. Vi kunde se ädelfisken retfullt hoppa över våra revar. Men ingen fångst. ”Fick nån fisk”, frågade tipsarna dagen efter och log lite snett. ”Jo för tusan”, svarade vi. ”Tio var! Riktiga bjässar.” Sen fick vi fler tips. Ett av dem var en tjärn, eller pöl, där det flöt omkring skräp. Men här skulle storgäddorna hålla till. Jag fick en stor, brun stövel! Det var väl nu  det gick upp för oss att vi inte längre kunde lita på de idiotsäkra fisketipsen vi fått. Jag fick EN fisk under de där åren i Arvidsjaur (se bilden ovan), en halvdöd abborre vars fjäll var stenhårda. Den gick inte ens att rensa och bena upp. Minns inte vad jag gjorde med min dyra, fina fiskeutrustning, kanske gav jag bort den eller lämnade den vid nån sjöstrand däruppe. Efter fiskeäventyren i Arvidsjaur har jag inte fiskat många gånger, tappade liksom sugen.

För övrigt har jag mått riktigt bra under den gångna helgen och har fått en hel del gjort – sådant som blivit liggande under de dagar då golven gungat och väggarna lutat inåt. Borde åka och köpa mig ett par vandringskängor, men har en tid att passa uppe på Nus. Ett återbesök.Det har blivit några sådana sedan jag fick min stroke för en dryg månad sedan.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Ta rygg på dagen

Av , , Bli först att kommentera 2

En dag att ta rygg på, tassa efter i bakhasorna, som en skugga. I övrigt tycks jag ha vaknat till en dag då jag inte riktigt ryms i min egen kropp, då även själen får skavsår. Jo, det finns sådana dagar. Det är inte mycket man kan göra, förutom att vänta och träna på sitt tålamod. Tittar på mitt armbandsur och inser att den mäter det som hände före och efter en viss tidpunkt. Hur länge är min klocka kvart i sju? Aldrig. Direkt den blir kvart i sju så är den inte kvart i sju längre. Klart är att jag, trots svårigheterna att mäta den exakt, upplever tiden som allt mer dyrbar. Min tid. Tiden den ilar, kryper, galopperar, travar, men den står aldrig stilla. Ändå bär jag alltid mitt armbandsur, för hur det nu än är så uttrycker den tidens gång och när visarna tuggar sig runt urtavlan så tickar den fram en slags trygghet i sina försök att frysa varje litet ögonblick.

klocka

Redan i barndomen bestämde jag mig för att bli författare. Jag hade inte de bästa förutsättningar eftersom jag hade en släng av dyslexi och dessutom hade rysligt svårt att sitta stilla. Men när jag gick i årskurs sju fick jag en liten, ljusblå skrivmaskin av mor och far och från den stunden har jag skrivit oavbrutet. Visserligen så skulle jag  hinna bli drygt 40 år innan min första roman publicerades, men under hela mitt liv gick jag omkring och förberedde mig för det tillfället. Jag gick fram genom livet och fotograferade med mina ögon; tog bilder av världen och människorna och klistrade in dem i mina inre fotoalbum. Jag skrev in det som sades i små svarta anteckningsböcker, samlade på kloka meningar och korkade påståenden. Jag sparade på intryck. Jag visste att detta bevismaterial en dag skulle användas. Så blev det också. I dag har jag en hel hög med svarta minnesböcker. Utan dem skulle det mesta ha fallit i glömska.

För övrigt kan det mycket väl vara på det sättet att livet fungerar bäst när vi inte är medvetna om det.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,