Det ska förtätas i Umeå, det heter så, detta för att tillgodose ett Umeå som växer så att det knakar. Därför bygger man in nya, höga hus – där det redan finns en liten tomt mellan två redan gamla befintliga hus. Man bygger dem på höjden (ska vara modernt) och inför framtiden köper man upp tomter för ytterligare oändlig rad av höghus. Beslutsfattarna har ett mål att staden ska ha 250 000 innevånare inom år 2050 …

Efter storbranden i Umeå, den 25 juni 1888, så ödelade nästan trästaden Umeå. ALLT STOD I LÅGOR! Samma dag som det brann utav helvete i Sundsvall. Ödets ironi.

Öst- och väst på stan står gamla trähus och minner om hur gamla Umeå såg ut. Det finns kanske inte några ekonomiska värden i dessa hus  – men det finns andra världen. Jag tycker att det år lärorikt och intressant att promenera genom stan och försöka minnas hur det en gång var att leva sin liv i Umeå. Det är nog klokt att lämna kvar en del minnen och kulturella landvinningar innan nästa höghus planeras att byggas.Det vi inte minns, finns inte.

BIldmuseet – en oas i Umeå.

Baksträvare, ja så brukar sådana som jag kallas när man vill diskutera det som sker i vår stad. Lärde mig redan som kommunreporter hur laddat nybyggen, av så väl hus som nya vägar och järnvägar. Det kunde få politiska företrädare att tappa fattningen. Samma tugg hördes när broarna över älven skulle planeras. Men det är inte det som det handlar om. I mångt och mycket är det en definition om vad demokrati är.

För övrigt är det lätt att drivas av högmod när man klättrat högt på stegen. Det är svårare att klättra ner och vara uppfylld av ödmjukhet.

Mannen som gett ödmjukheten ett ansikte: