Etikett: högmod

Vad är mod?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man träna upp sitt mod, ungefär som när man tränar upp en muskel? Vad nu mod egentligen är? Ja, det kan faktiskt vara lika modigt att göra upp med sina rädslor som att syssla med fallskärmshoppning. Ett hopp är över på ett par minuter, en kamp mot daglig panik kan ta flera år och kräver ett mycket stort mod. I varje fall anses det som modigt att klättra uppför en brant klippa, bestiga höga berg, hoppa fallskärm, syssla med backhoppning. I mångt och mycket om korta dopaminkickar – precis som när en alkis tar dagens första sup.

Logisk måste man då vara en fegis om man vägrar hoppa bungyjump från en hög bro med vassa klippor inunder? Är det verkligen alltid så att det förknippas med tuffhet och smula huvudlöshet lika med mod? Vad händer om jag lägger till orden förnuftig – omdömesgill, resonabel, klarsynt. Får vi då en annan syn på äventyrarna som kastar sig ut från ett flygplan och förlitar sig på att en tygbit ska veckla ut sig bakpå ryggen, innan man slår i backen blir till en blöt fläck – tjugo, trettio år före ens egentliga, statistiska död som en 82 årig feg gubbe på ett sjukhem.

Jag har jobbat många år inom åldringsvården och aldrig hört någon säga med bitter röst och tårfyllda ögon: ”Harreligen att jag inte försökte bestiga Mont Everest!” Ingen annan har rullat runt i sängen, skrikande av ånger: ”Att jag aldrig prova på att dyka från 50-metersklippan när jag var i Grekland 1949.”

Nä, vad som är mod och ren dumdristighet är emellanåt hårfint. Likaså kan det var vara knepigt att begripa sig på feghet/rädsla.

Modet är kanske något som finns mycket närmare oss än vi någonsin kan tro. Modet att våga visa oss sårbara och stå upp för oss själva, att inte låta andra trampa på en, göra narr av oss. Modet kan ju också vara att våga ingripa när någon medmänniska håller på att sparkas ihjäl av ett gäng ”mentala kalhyggen”. Eller är det bara dumdristigt eftersom att skinnskallarna förmodligen kommer att sparka ihjäl även dig.

Jag tror att vissa slags mod har att göra med grupptryck. Man klättrar trots en vansinnig skräck och en fara för livet för att få bli ”medlem” i just denna flock av bergsklättrande och fallskärmshoppande alfahannar. Utsätter vi oss för ett sådant mod, så har vi inte bara besegrat sina rädslor, utan även naggat våra inre övertygelser att inte riskera livet i onödan. Dessutom har jag inte tillfredsställt mitt egna, personliga mod och kanske besegrat en förlamande rädsla, utan jag har klättrat uppför klippan för att tillfredsställa andra människor.

Människan är ett flockdjur. Flocken är en social gemenskap som ger oss trygghet och gemenskap. Hamnar vi utanför flocken, vårt sociala sammanhang, är det lätt att modet sviker oss. Våra hjärnor kan bete sig underligt och larmar om faror som inte finns. Vi hamnar i en ständig jourverksamhet. Det handlar om djupt nedärvda egenskaper från tiden vi levde i grottor och ute på savannen. Utan flock kan en 500 meter lång promenad till matbutiken kantas av en rädsla (eller brist på mod) som påminner om att dyka med huvudet ner mot havsvågorna 150 meter längre ner. I ensamheten och brist på en flock kommer vi att bli rädda för att misslyckas och vi drabbas av skam och känner oss värdelösa. Vi blir rädda för att misslyckas. Den ångest som en gång var nödvändig för att vi skulle överleva på savannen, kan i våra dagar bli till ett sånt meningslöst, plågsamt lidande att man tar sitt liv.

Åter till frågan: Kan vi träna upp vårt mod? Jo, jag är övertygad om det. Men det kommer att krävas ett stort mod av den som ska börja träna på detta. Det handlar om att utmana de värsta av våra rädslor, och i nästa andetag inse att rädsla bara är en känsla. Själv har jag gått i KPT-terapi för att få bukt med en massa rädslor. Dock handlade det aldrig om att våga hoppa fallskärm eller klättra uppför höga klippor. Hjärnan är en kemisk fabrik och kan feltolka farorna. En urgammal nedärvd funktion som var nyttig när vi levde på savannen, kan i våra dagar ställa till med ett rent helvete. I djupet av hjärnans tinninglober finns små knölar som heter amygdala, vars uppgift är att dra igång larmet när något farligt hotar oss. Det är då som rädslan slår till: Du får svindel inne i hissen, tror att en trädgren är en orm, och om rädslan övergår i panik kan du förledas tro att ditt hjärta håller på att stanna. Kort man beskriva det som sker är att amygdala tar en genväg och struntar i förnuftet (som skulle ha gett oss rätt information). Istället startar amygdala hela det urgamla larmsystemet som får rädslan att sätta sig i kroppen beredskap genom att ge oss hjärtklappning och flytta om blodet i kroppen: ”Gör dig redo för att fly eller slåss mot den sabeltandade tigern!”

Jag tränade i ett drygt år i KPT innan mitt medvetande och förnuft besegrade amygdala. För att göra något sådant krävs att man vågar visa sin sårbarhet – och för att göra det krävs ett stort mod. Det krävs även mod för att provocera fram en panikattack (som kan kännas som att hoppa från ett plan utan fallskärm) och sedan vänta ut känslan genom att lära sig en särskild andningsteknik.

Läste en studie som visade att ”äventyrare” som hoppar och faller mot döden och kör för fort har mindre amygdla än normalt. Kanske borde ”äventyrarna” behöva träna på att ge tusan i att riskera sina liv genom att kasta sig utför en klippa eller från ett flygplan med ”några tygbitar” bakpå ryggen. Ja, rynka på näsan! Kalla mig fegis. Men jag tänker inte riskera livet för ett 30 sekunders kort dopaminrus som om det vill sig riktigt illa leder till värre och större utmaningar av livet. Äventyrskickar är som hälla i sig rejält med alkohol. Till slut vill man bara  ha mer och mer till dess ”känslan” ockuperat hjärnan och det limbiska systemet, så att man till slut bara kan njuta av alkoholen eller att falla från höga klippor.

Så att definiera vad mod egentligen är – är inte alltid så lätt.

 

 

En ny människa

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har skrivit om det förr: Kan en människa förändras i grunden och få en ny personlighet eller får vi dras med den vi blivit och istället försöka förändra våra beteenden. Tror på det senare. Förändring handlar mycket om att lära känna sig själv och vara sann och ödmjuk. Det handlar väl om att vi då och då ska stanna upp i NUET för att veta var vi befinner oss. Sedan kommer det viktigaste: titta bakåt och använda oss av det redan lärt oss. Sök i minnet! Utan minnen är vi ingenting, då finns vi inte.

I stort handlar det att stå för sina brister och tillkortakommanden, att tala öppet om det vi vill förändra, att vara ärlig och försöka leva upp till det. Att knipa käft leder knappast till några större förändringar. Råkar man vara en tystlåten tjurskalle, så lär man förbli en extrovert och bitter tjurskalle. Sedan kan man ju fråga sig, varför ska jag bryta ner det gamla och ersätta det med något som vi knappt vet något om? Varför ska jag slita ont för att bli en ny och bättre människa?

alcohol-428392__340

AA (Anonyma alkoholister) jobbar mycket med att bryta med det gamla och ersätta destruktiva beteenden med nya mer positiva. För att det ska bli möjligt måste man knäcka alkoholistens högmod (där lögnerna bor) och ersätta det med ödmjukhet; att blottlägga lögnerna och byta ut dem mot sanningar. Då finns en chans att man verkligen slutar att dricka.

författare

Ett bra sätt att begripa sig på sig själv är att utveckla sina kreativa sidor. Förutom att man lär sig mer om sig själv, tvingas man även förstå hur omvärlden fungerar. Vi bär alla på vår livsberättelse. Frågan är om du vill skriva ditt manus själv – eller överlåta det till någon annan? Innan du börjar skriva – spotta upp dig och gräv fram modet. Det gör ont att skriva om sitt liv, känslorna kokar, tankarna skenar, kroppen reagerar med svettningar, hjärtklappningar, svimningskänslor. Enorma processer kommer att starta. Men bli inte rädd, det är bara bra. Var nyfiken. Du lever ju! Lär istället av reaktionerna: varför rusade hjärtat när jag skrev om XX. Jag tror mig veta vad jag talar om. 2010 började jag gräva i mitt tidigare liv och skriva från A till Ö.

KentPsy
 + + + + + Högsta betyg! Mästerligt välskrivet! / BTJ

2012 började jag skriva på min självbiografi. Då handlade det inte enbart om mina missbruksproblem, utan nu komplicerades bilden av psykisk ohälsa och usel social kompetens. Men jag använde kreativiteten till att ta makten över min egen berättelse. Jag tog strid, var modig och nyfiken – för min egen skull. 2016 var ”Spring Kent, spring!” klar. Jag kände mig befriad, kände mig modig. Jag åkte  på turné och berättade öppet om det jag skrivit och för varje gång jag framträdde, desto mer fri kände jag mig.

Fast jag upptäckte även att det fanns en skara som vände mig ryggen, som kände sig lurade och som omöjligt kunde hantera folk med psykisk ohälsa och som haft missbruksproblem. 

Om jag blev en bättre människa, nja det tror jag inte. Personen Kent är nog för alltid Kent. Däremot har jag ju ändrat en del viktiga beteende, som att ge fan i att supa, vilket räckte långt (9 års nykterhet). Det är möjligt att jag blivit en aning mer ödmjuk – även om jag på sistone fått kämpa mot bitterheten, då jag anser mig ha drabbats av ovanligt många sjukdomar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Högmod går före fall

Av , , Bli först att kommentera 4

Ser ut att bli vackert väder. Denna dag måste herr Lundholm ta en promenad. Rör mig på tok för lite. Har tappat fem kilo genom att äta mindre och skulle förmodligen tappa lika mycket till ifall jag motionerade lite mer. Tyvärr är jag av naturen en lat person som istället kan sitta i timmar och skriva en blogg – som denna.

Samhällsutvecklingen känns allt mer oroande. Brösttonerna i EU-debatten får en att rysa. KD:s rejäla högersväng öppnar för ett konservativt block tillsammans med M – och Sverigedemokraterna. Jag ser detta bara som ett uttryck för makthunger – till vilket pris som helst. Obehagligt är det dock.

dollars-3502286_960_720

Högmod går före fall. Om man känner ett allt för starkt övermod (hybris) med sig själv, så spiller det lätt över i girighet och ett förakt mot andra. Istället för att sparka uppåt, sparkar man neråt – på de som redan ligger.

Motsatsen till högmod är ödmjukhet. Somliga tror att en ödmjuk person blir till en dörrmatta som inte vågar stå för sina åsikter. I själva verket är en ödmjuk person respektfull och empatisk mot sina medmänniskor. Detta kräver ett visst mått av mod. Tyvärr råder en allt hårdare JAG-kultur som försöker knuffa tanken om solidaritet och VI-känslan i diket. Ensam är stark. Landet står inför ett allt hårdare samhällsklimat – vilket får osäkerheten, oron och rädslan att öka. Något som skapar osäkerhet och rädsla inför framtiden.

Det saknas goda framtidsvisioner om vårt samhälle. Istället för att diskutera hur vi ska leva och verka i ett framtida samhälle, så är det dagsaktuella plånboksfrågor, typ bensinpriset, som får folk att gå man ur huse och knyta näven i fickan.

Uppenbara orättvisor skapar konflikter och motsättningar. Kanske för att det saknas visioner om en gemensam, rättvis framtid. I brist på detta får högmodet ett allt större utrymme. Jag går före vi. Nationalister får ett allt större utrymme och kan ostört trumma ut sitt budskap om att vi ska stänga in oss bakom murar av nationella gränser – där vi ostört dansar hambo, hissar flaggor vid röda stugor, tuggar svenskt snus och odlar vår rädsla för det främmande, det annorlunda.

För övrigt är girigheten alla lasters moder.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Förtäta eller skapa lufta

Av , , Bli först att kommentera 2

Det ska förtätas i Umeå, det heter så, detta för att tillgodose ett Umeå som växer så att det knakar. Därför bygger man in nya, höga hus – där det redan finns en liten tomt mellan två redan gamla befintliga hus. Man bygger dem på höjden (ska vara modernt) och inför framtiden köper man upp tomter för ytterligare oändlig rad av höghus. Beslutsfattarna har ett mål att staden ska ha 250 000 innevånare inom år 2050 …

Umeå_stadsarkiv-1888-stadsbrand-Umeå

 

Efter storbranden i Umeå, den 25 juni 1888, så ödelade nästan trästaden Umeå. ALLT STOD I LÅGOR! Samma dag som det brann utav helvete i Sundsvall. Ödets ironi.

Öst- och väst på stan står gamla trähus och minner om hur gamla Umeå såg ut. Det finns kanske inte några ekonomiska värden i dessa hus  – men det finns andra världen. Jag tycker att det år lärorikt och intressant att promenera genom stan och försöka minnas hur det en gång var att leva sin liv i Umeå. Det är nog klokt att lämna kvar en del minnen och kulturella landvinningar innan nästa höghus planeras att byggas.Det vi inte minns, finns inte.

images

BIldmuseet – en oas i Umeå.

Baksträvare, ja så brukar sådana som jag kallas när man vill diskutera det som sker i vår stad. Lärde mig redan som kommunreporter hur laddat nybyggen, av så väl hus som nya vägar och järnvägar. Det kunde få politiska företrädare att tappa fattningen. Samma tugg hördes när broarna över älven skulle planeras. Men det är inte det som det handlar om. I mångt och mycket är det en definition om vad demokrati är.

För övrigt är det lätt att drivas av högmod när man klättrat högt på stegen. Det är svårare att klättra ner och vara uppfylld av ödmjukhet.

Mannen som gett ödmjukheten ett ansikte:

dalai-lama-1207695_960_720

De som vet allt

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit lite pissigt i natt och hamnade till slut på en hård soffa till bruset från en TV som visade någon form av sport. Vaknade vid fem och nu var det stafett, 4×400 meter, tror jag. Grått därute, men högt i tak så några solstrålar tar sig igenom, på snedden. Ett par dagar med en hel del oro och riktigt usel motorik. I går fastnade jag med foten i mattkanten och föll handlöst till golvet. Blixtsnabbt for några minnesbilder genom huvudet, medan jag ännu föll, och jag var övertygad om att jag återigen fått en stroke. Men så var inte fallet, men skräcken satt kvar i timmar. Vissa dagar är det som om min ADHD-medicin inte vill verka vilket gör att motoriken blir usel, motorn i skallen startar, oron växer, får svårt att fokusera, svårt att koncentrera mig och arbetsminnet blir skrämmande dåligt. Jag blir tyst, inbunden.

pratar

Då och då stöter jag på dessa människor som tror sig veta och kunna allt – vilket naturligtvis bara är en ytlig fernissa för att dölja en taskig självkänsla och en skev självbild. Men de är alltjämt jobbiga. Säger man att man sprungit milen på 34 minuter, så nog har de sprungit sträckan på 33 minuter, har man kastat spjut 56 meter så har de drämt till med 57 meter, och berättar man att man träffat och intervjuat Torgny Lindgren och Sara Lidman, så har de de jäklarna varit på poolparty i Grekland med nämnda personer. Ja, kanske lite överdrivet, men ni förstår vad jag menar och jag ni har säkert själva stött ihop med en av dessa besserwissrar. Det problem de ofta får, på grund av sitt allvetande, är att de förlorar förmågan att be om hjälp. De kan ju för tusan allt! Detta högmod kan bli en tung börda att bära.

ödmjuk

Jag umgås mycket heller med ödmjuka människor. Sådana som inser sina begränsningar och som vågar visa sin sårbarhet och sina svagheter. Svaghet är lättare att älska än tillgjord, falsk styrka.Vi behöver inte behärska livet och världen på egen hand. Det är både nyttigt och befriande att då och då få uttala orden: Jag vet inte!

För övrigt är mitt inre fullt av de spår som livet lämnat efter sig.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Har högmodet blivit en dygd

Av , , Bli först att kommentera 3

Har varit helt utmattad i dag, en kombination av förkylning och av den urladdning av energi som brukar komma efter ett framträdande. Jag, Gösta Nilsson (som körde) och Lena åkte redan vid ettsnåret till Granö för att flanera och se oss omkring inför mitt framträdande i Sångargården 18.00. Omväxlande sol och åska, men vi besökte en låst kyrka, beskådade ”hotellet” som placerat sina sviter högt uppe i träden, drack kaffe, åt våfflor och plötsligt var klockan sex.

20160726_194508

Sångargården är en vacker plats bestående av gamla hus med knarrande trägolv och tidsenliga möbler, och intilliggande logar med konstutställningar.

20160726_174216 20160726_194332

Mina medhjälpare som följde mig genom dagen, ända fram till mitt framträdande. Gösta Nilsson och min älskade Lena Sjöström.

Att kåserar kring högmod under kyrkveckan i Granö var inte det lättaste. man skulle nästan kunna påstå att det var högmod från min sida att ge mig i kast med ett sådant ämne. Inte hade det kommit mycket folk heller. Kände två av dem, den ene var Carl Axel Gyllenram, chefen för länsbiblioteken.

arrogans

Högmod innebär att man har på tok för höga tankar om sig själv, utan att inse vare sig sina styrkor eller svagheter. Man anser sig vara viktigare än andra. Det leder till ett förakt för andra. Kan väl också översättas till narcissism. Motsatsen till högmod är ödmjukhet. Då har man förmågan att älska både sig själv och andra – utan att för den skull vara en mes. En ödmjuk och god människa måste även vara beredd att slåss mot ondskan.

Ja, ungefär så började jag och pratade sedan lite löst om att högmodet ses som en synd i alla de stora religionerna, men inom den romersk-katolska kyrkan räknas högmodet som en av de sju dödssynderna. Sedan ställde jag en rad frågor om högmodet i dagens samhälle.

Hur ser det ut i dag?

  • Har högmodet blivit en dygd? Lycka är ett bra chefsjobb, hög lön, ny bil, stor villa.
  • Hur är det med alla fallskärmar och bonusar till politiker och höga chefer?
  • Och kroppsfixeringen där vi ska se ut som Barbiedockor? Tjockisar har en taskig karaktär.
  •  Vi rangordnar och bedömer människor, distanserar oss från se annorlunda eftersom vår livsstil, vår musiksmak, vår kultur och vi själva är så mycket bättre än andra.
  • Hur har det varit med vår egen kristna tro? Hur var det med trosrörelsen, med Livets ord? Var det inte högmod att i Guds namn påstå att sjukdom beror på att man är svag i tron.

Är det högmod att sätta sig till doms över hur andra kulturer lever sina liv? Att de klär sig underligt, har en annan religion. Är det högmod?

Ingen respons under framträdandet, däremot blev det ett bra samtal kring fikaborden efter mitt framträdande. Men det handlade mest om mina romankaraktärer som jag hade berättat om:  Om Göte som varje vår utmanade Gud, om Isak som tappade kojan på järnvägsövergången, om Konungen som riskerade livet genom att springa in i ett övertänt hus för att rädda en telefonkatalog och om Rubert som vägrade dela med sig av sitt överflöd av ved. Och så var det förstås några som undrade en del om min senaste självbiografi.

Sedan åkte vi hem genom den vackra sommarkvällen. Gösta körde lugnt och sansat. Solen gjorde allt det gröna grönare.

För övrigt ska jag snart gå ut och grilla. Min dotter Hanna kommer på besök.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Talar om högmod i Granö

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit uselt, och har mest hela natten sprungit på toa och kissat. Det kopplade inte i min tröga skalle, trots att jag är sjuksköterska och haft diabetes sedan 2003, att ett ökat spring på toaletten för att kissa i parti och minut i kombination med en ökad törst, är ett tecken på högt blodsocker. När jag till slut kollande värdet vid tresnåret visade mätaren på 25, vilket är högt, mycket högt. Ibland är det märkligt. Åt lite glass och melon efter middagen och min vanliga kvällsmacka, efter att jag tagit mitt insulin, så blodsockret borde inte ha rusat iväg på det sättet. Men jag har blivit förkyld och infektioner kan öka blodsockret, sedan rörde jag mig för lite i går, gick typ tio steg. Dessutom har jag de senaste dagarna varit utsatt för hög stress och vi vet att stress ökar produktionen av kortisol som i sin tur höjer blodsockret. Vi människor är komplicerade varelser. Vi är så mycket mer än den kemi som bygger upp oss, syre, kol, väte och kväve för att ta några exempel. Men det som gör oss unika är vårt medvetande och vår förmåga till abstrakt tänkande.

diabeteskoll

Efter min stroke förra hösten (snart ett år sedan) tog läkarna ett nappatag med mitt blodtryck och min diabetes. Insulindoserna höjdes, det lades till olika piller vilka ska sätta fart på de delar i bukspottskörteln som producerar insulin. Det är ju allmänt känt av en misskött diabetes i kombination med högt blodtryck kan leda till stroke eller hjärtinfarkt. Jag har levt farligt under många år av mitt liv, men när jag gjorde min gastic-by-passoperation och gick ner 35 kilo på ett år, ”försvann” min diabetes under två år. Jag hade perfekta värden och behövde inget insulin. Men sedan kom diabetesen tillbaka. Även om jag tappade så mycket av fläsket, på så kort tid, borde jag borde jag promenera och gympa bort minst tio kilo till. Det skulle förmodligen öka min livslängd med tio år. Om det nu inte vore för min lättja, som får mig att hellre att sitta inomhus, tillsammans med mina romanfigurer och skriva om Baklandet istället för att ta en uppfriskande morgonpromenad.

Klockan ett kommer vännen Gösta Nilsson i sin nya, fina Skoda för att hämta mig och Lena. Vi ska ut på en liten lustresa, ett äventyr i miniatyr. Vi ställer kosan mot Granö som vi tänker utforska genom att se oss omkring, kika på husen de byggt uppe i tallar och granar, äta en bit mat, helt enkelt ladda upp inför mitt framträdande i Sångargården klockan 18.00, då jag under denna kyrkovecka ska kåsera kring ämnet högmod – en av de förfärliga dödssynderna.

egenkärlek

De som lider av högmod har ofta åt fanders för höga och stora tankar om sig själv, vilket leder till att de inte kan inse vare sig sina styrkor eller svagheter. De anser av hävd vara perfekta och besitta sanningen, vilket ofta leder till deras förakt för sina medmänniskor. Jag skulle vilja påstå att högmodet numera blivit en dygd då höjden av lycka enbart tycks vara ett chefsjobb, hög lön, ny villa och bil, där man bakom höga staket lever så pass skyddat att man  slipper se de som ser annorlunda ut, som anammar en annan livsstil, har en usel musiksmak och som lever i en kultur som i alla hänseenden är sämre än vår. Men – högmod går före fall. Så står det skrivet.

Ser ut att vara lite grått idag, trots att det utlovats blå himmel och sol. Men vi ska ju åka ståndsmässigt i Göstas fina bil och i den är vi skyddade från eventuellt regn. Ska nog ta med mitt paraply om det skulle börja pissregna i Granö.

För övrigt är ensamhet för somliga av oss ett behov, inte ett önskemål.

Ps! Är du intresserad av mina böcker: beställ dem här >>> (klicka på loggan!)

logo_ordvisor_original

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Stor sömnskuld

Av , , Bli först att kommentera 1

Usch, vad jag sovit illa i natt. Inte nog med att jag somnade på soffan, väl i säng så vaknade jag vid fyrasnåret, utan att kunna somna om. Jag har sovit illa hela livet, men efter stroken har sömnproblemen förvärrats. Nog för att jag har mest fart på hjärnan i gryningen och fram till mitt på dagen, men jag går också genom livet med en rejäl sömnskuld hängande över axlarna. För lite sömn påverkar även mitt arbetsminne och min koncentrationsförmåga – som redan innan stroken var illa och då på grund av min ADHD. Sömnbristen gör mig även känsligare för stress, och den skapar mer ångest och påverkar motoriken. Vissa dagar känns det som om jag har bly i skorna och har svårt att flytta fötterna, vilket i sin tur påverkar balansen. Så just nu känns det inget vidare.

sovagroda

Fast jag blir kanske på bättre humör efter dagens aktiviteter. Vid tiosnåret ska jag infinna mig på Gammlia och får en blomsterkrans satt på huvudet. Då ska deltagarna/underhållarna i Granö kyrkovecka presenteras och då förhoppningsvis inför världspressen. Det är den 26 juli som jag ska framträda i Granö, i Sjungande gården, klockan 18.00 och då kåsera fritt kring ämnet Högmod. Torde inte vara svårt då mina romaner kryllar av karaktärer som lider svårt högmod – människor som känner en stark belåtenhet med sig själva, som drabbas av hybris och arrogans. Men så är också högmod en av de sju dödssynderna. Motsatsen till högmod är ödmjukhet.

företag

Ikväll ska jag gå en kurs hos skattemyndigheten och repetera mina sviktande kunskaper om moms, sociala avgifter, avdrag och sådant en författare med enskild firma bör kunna. Hoppas jag orkar med båda aktiviteterna. För det är ju som sagt en dag då jag vaknat på tok för tidigt och bara sovit i tre timmar. Vore nog bra om jag kunde kura ihop mig en stund mitt på dagen och sova nån timme – men jag är, som sagt, usel på att sova.

Har kikat på en del fotboll. Såg Ungern spela ut favorittyngda Österrike och hur lilla Island spelade oavgjort mot Portugal. Sverige måste höja nivån rejält om de inte ska få åka hem efter gruppspelet. Har svårt att tro att de ska ta någon poäng mot vare sig Italien eller Belgien.

För övrigt är det väl tid att sätt pären. Mandelpären. Sedan återstår en väntan på nypären. Fast det senare har jag redan ätit några rejäla mål av. Men de kom väl söderifrån eller var uppdrivna i växthus. Men oj – nypären, en smörklick och lite flingsalt. Mer behövs inte.

 

Rätt antal personer i rummet

Av , , Bli först att kommentera 1

Om jag kliver in i rum med ett visst antal personer, så är där alltid rätt antalt personer på plats. Säg att det är tio personer, då är där inte elva eller nio människor på plats. Så fungrerar världen. Vi kan inte trolla bort några. Det är så livet fungrear. Det löns inte att man går omkring och surar över detta faktum – det är tio personer i rummet. Och där ska du av någon anledning tillbringa din närmaste tid.

Ska du låta barnet i dig ta över och göra så att du sätter dig i ett hörn och surar, eller ska du bli arrogant och rida runt på ditt högmod och se ner på den som du anar inte är lika fin som du. Du har alla möjligheter att göra dig omöjlig och inte särskilt omtyckt. Det finns ju några människor som du redan sett ut: Killen som går omkring med armarna omlott över bröstet och ser allmänt sur och arg ut. Eller kvinna med det långa håret som sitter i fåtöljen och petar sin tår.

Då kliver en äldre man fram och säger att varje människa är ett möte med en utsänd. Genom varjve möte kan vi lärsa oss något nytt om oss själva. Ens möte med sin sina fiender kan bli ens största läromästare.Detta var något nytt. Med lite mod kunde jag lära mig mer om mig själv.

Innan vi skildes från detta rum, hade jag lärt mig att kvinnan med det långa håret var en blyg, men charmernade kvinna som inte vågade tala i grupp. Den sure killen visste om att han såg sur ut, men att jag jobbade hårt med att tona ner sitt ego. Genom dessa två kunde jag på allvara jobba med mitt högmod och vända det till ödmjukhet.

Jo, det var alldeles rätt antal människor i rummet – varken mer eller mindre. Det är magi, det är andlighet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,