Etikett: berätta

Bit huvudet av skammen

Av , , Bli först att kommentera 3

Som vanligt uppe med tuppen. Möts av en blå dag och ett löfte om sol. Men ännu är det bara några få grader ovan nollstrecket. Det tar sig säkert, får jag hoppas. Tänker ta mig en tur på min gamla damcykel som Peppe härom veckan fixade till med slangbyte, justering av växlar och bromsar. Måste ut till Tegs hälsocentral med en kissprov, samtidigt som jag ska lämna någon liter blodprover inför morgondagens läkarbesök. Då blir det en stor genomgång av herr Lundholms fysiska och kemiska kroppsfunktioner, inte minst ska vi kolla att mitt blodsocker ligger på en bra nivå. Det har ju svängt en hel del de senaste månaderna, vilket jag kopplar till stressen som uppstått i samband med mina berättarföreställningar och boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Men det finns även en oro över hur det ska gå ekonomiskt, nu när jag på prov gått ner i min ersättningsgrad av sjukpensionen. Det krävs en hel del för att kompensera de dryga 3000 kronor som försvinner. Måste dra in det dubbla var månad, då skatt, moms och sociala avgifter ska dras bort.

SKAM

Det har bubblat upp en hel del känslor i samband med släppet av min självbiografi, på gott och ont. Men en känsla som håller på att försvinna, så sakta, och som jag burit på hela mitt liv är skammen. I och med att jag sedan barnsben har känt mig annorlunda, har det kopplats till att det är ”mitt fel”,”det är fel på mig”. Jo, jag lärde mig tidigt i livet att skämmas. Inte blev det bättre av att jag genom livet försökt hålla detta hemligt, då skammen älskar hemligheter. Skammen får oss att känna oss små, ynkliga och ofullkomliga. Vi duger aldrig! Om jag sedan fått beröm, så har det varit för något jag gjort, sällan för den jag är.

Jag har hela livet sökt ett sätt att berätta om min skam. Men för vem eller vilka, och hur – då orden saknats. Visserligen skrev jag i rask följd fyra romaner, i vilka jag försökte kila in min livshistoria men jag blev bara en bifigur som flimrade förbi i texten, dold bakom mina dominanta, småknasiga karaktärer. Så jag fortsatte att leva med min plågsamma känsla av att inte duga till och som en person som inte förtjänade att bli älskad och att höra till ett sammanhang. Skammen höll på att äta upp mig inifrån. Men 2012 började jag skriva på något som skulle bli självbiografin ”Spring Kent, spring!” och jag märkte ju mer jag skrev om mitt liv, om skammen, desto mindre tycktes den bli. I mitt skrivande föll allt på plats och jag förstod att jag fallit offer för diagnoser jag inte känt till och för varje ord, mening jag skrev desto mer ökade känslan av att duga. Jag började förstå att skammen pumpat mig full med självförakt och att den helt sonika ställt sig i vägen för kärleken.

För övrigt är tacksamhet något vi ständigt måste öva på.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,