Etikett: skuld

Döm och bli dömd

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknade med en förfärlig nack- och huvudvärk. Trodde ett tag att jag fått en ny stroke. Men efter att ha tagit ett par starka värktabletter, blodtrycksmedicinen och druckit en kopp kaffe så lättade smärtan. Hade nog legat och bitit ihop. Kanske drömt nåt förfärligt. Har ju en märklig förmåga att leva mig in i mina romankaraktärer och brukar få dras med deras smärtor och rädslor.

Ester, huvudpersonen i min kommande roman, talar ofta om sin ensamhet och rädslan över att bli kvarglömd ute i skogen och övergiven av sin flock. Jo, kanske var det så tankarna gick vid femsnåret. Kvarglömd … Missförstådd av omvärlden och i av de sina, de närmaste.

mask-1027228_960_720

Dessa dömande människor vill till råga på allt inte ens vill lyssna på en förklaring. När sånt drabbar mig, brukar jag bli tjurig som fan. Okej, vill de inte veta vad som hände, och varför det skedde, så gå gräv ner er! Kanske en lite fånig attityd, men ni kan läsa en tidigare blogg hur vi som växt upp med skammen brukar reagera när vi blir oskyldigt anklagade.

Värst är det när det handlar om människor som känner till denna sårbarhet, och som gång på gång utnyttjar detta genom att riva hål på den tunna hinnan. Då känns det rent av utstuderat. Nästa märklighet med sådana personer är att de känner sig kränkta, trots att de suttit på den dömande sidan. Var det så Ester Duva kände? Hon som ständigt dömdes för sitt yttre och som på grund av skammen inte orkade försvara sig. Skammen har en förmåga att anpassa sig efter ens belackares påstående. Får man höra tillräckligt många gånger att man är usel, så vaknar man om morgnarna och tror att man är en usling.

shame-927085_960_720

För övrigt så bör du undvika att döma andra. Annars kommer det sluta med att du en vacker dag gör det som du nu kritiserar. Då kommer det vara du som blir dömd. Det är ju allmänt känt att de som dömer mest, är de som har det lägsta självförtroendet och den uslaste självkänslan.

© Kent Lundholm 2019-12-05

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Skuld och skam

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

KentMick

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent  av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

portrait-743550_960_720

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

kermit-1651325_960_720

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Skuld kan vara bra

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan och skriver. Någon måste göra det också. Annars fanns det väl inga böcker att läsa.

Igår kväll var jag och Karlsson på bio och såg krigsfilmen ”Dunkirk”. Den handlar om en verklig händelse under andra världskriget då hundratusentals brittiska och allierade trupper bli omringade på stranden vid Dunkerque av tyskarna. Recensionerna berättade att detta var en annorlunda krigsfilm – inte minst på grund vidfilmsformatet. Men i grunden var det mest en i raden av krigsfilmer med flygstrider, folk som sköts i ryggen eller sprängdes i bitar. Egentligen lades lite krut på de hjältemodiga privatpersonerna som åkte över kanalen med sina fiskebåtar för att rädda några av de soldater som väntade på stranden. Som händelse var det en imponerande aktion då de lyckades rädda drygt 300 000 engelska och franska soldater. Betyg: + + +

Om vi inte kan känna skuld, så får vi väldigt svårt att förstå oss själv. Det har att göra med vårt ansvar över det vi gör och säger och att vi till syvende och sist är skyldiga för våra illgärningar och allt ont vi gör. Det är då som skulden ska berätta att vi gjort fel – och då är det förstås en fördel om vi kan känna skuld.

För övrigt får vi inte glömma att kunskapen och makten i bland kan gå armkrok.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Magrutor och skam

Av , , Bli först att kommentera 3

En fin, solig och någorlunda varm dag väntar därute. Det är på tiden. I juni ska man inte behöva toppluva och vinterjacka när man ska ta sina kvällspromenader. I går tillbringade jag och Lena ett par timmar nere på stan. Besök på apoteket, så klart, sen fick jag för mig att köpa ett par tunna sommarbyxor. Det var ett mindre helvete att finna rätt storlek, men till slut satt ett par brallor där de skulle, men de hasade hela tiden ner. Detta löstes genom att köpa ett par breda hängslen – som var dyrare är byxorna. Då tänkte jag: ”Jävlar jag har blivit en gubbe!”

archeology-1502268_960_720

”Fixa magrutorna på fyra veckor”, skriker en annonsrubrik mot mig i en av kvällstidningarna. Midjan ska snabbt bli synlig genom 15 minuters daglig träning, samtidigt som man ska äta och njuta. Sannerligen, vetenskapen om självbedrägeriet har gått framåt. Nån fler än jag som hakar på? En idiotsäker metod, jag lovar.

skammen

Det är viktigt att lära känna den skam vi bär på, eftersom den gnager på vår självkänsla och försöker bryta ner vårt egenvärde. Skammen säger: Det är ditt fel, därför är du en sämre människa. Låter vi den vara ifred så kan det till slut komma att handla om vår rätt att existera. Vi isolerar oss, vi blir rädda för kritik, vi bedövar oss. När jag skrev min självbiografi ”Spring Kent, spring!” bubblade all min skam upp till ytan och periodvis kunde jag inte skriva en enda rad. Men det var genom att prata om skammen, i mitt fall skriva om den, som den till slut lämnade mitt medvetande, mina minnen och min kropp. Det heter ju att vi ska ”bita huvudet av skammen” – och det stämmer. Skammen riktar sig mot vilka vi är och får oss att vara misslyckade, medan skulden riktar sig mot vad vi gör. ”Jag misslyckades!” Det är stor skillnad mot skammens elaka konstaterande: ”Jag är misslyckad!”

För övrigt är jag av den sorten som föredrar att själv skriva mitt manus. Varför ge bort den makten till någon annan?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208

Ut på turné

Av , , Bli först att kommentera 2

Go morron. Ska vi våga tro att det är vinter nu? Det är lite vitt på marken här uppe i höglandet, här på Pig Hill. Fredag är det också och sedan kommer lördag … Dagarnas brus. Ska nog samla kraft inför nästa veckas turné. Fem framträdanden på fyra dagar. Men så är det också Psykeveckan med ett stort antal föreläsningar runt om i länet kring temat om psykisk ohälsa. Jag ska dra mitt strå till stacken och berätta om mina tillkortakommande och styrkor utifrån min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som handlar om hur det är att leva ett helt liv utan känna till sina diagnoser: bipolär sjukdom typ 1 och ADHD + en del annat skräp som paniksyndrom och missbruk. Nåväl så här ser nästa veckas turné ut:

Bokslapp5

  • Mån 7/11 18.30 Väven i Umeå.
  • Tis 8/11 13.00 Moröbacke bibliotek, Skellefteå.
  • Tis 8/11 18.00 Skellefteå stadsbibliotek.
  • Ons 9/11 18.00 Malå bibliotek.
  • Tors 10/11 18.00 Norsjö bibliotek.
  • Tis 15/11 18.30 Hörnefors bibliotek.

Kring psykiska sjukdomar och missbruk svävar ofta skammen och skulden. I dessa frodas fördomarna. Brukar tala en del om detta under mina föreläsningar. Skam är en känsla av att inte duga, att inte vara värdig att delta i gemenskapen inom familjen, på arbetsplatsen, i samhället. Det bästa sättet att komma över skammen är att berätta om den, dela den med andra. Till stor del skrev jag min självbiografi just för att bli av med skammen och ju fler gånger jag berättar om det jag varit med om, desto mindre skäms jag. Skammen kan var brännande och mycket smärtsam, rent av livsfarlig, inte minst för att den riktar sig mot oss själva. Den får oss att tro att vi inte är värda att accepteras, än mindre att älskas. Det leder till isolering (eftersom vi anklagar oss själva att vara skyldiga till de sjukdomar vi bär på) och då hamnar vi till slut utanför flocken och utelämnas åt den stora ensamheten. Skammen genomsyrar hela människan och får oss att tro att vi är dåliga och värdelösa människor. Vi har ju oss själva att skylla. Man känner sig svag, utsatt och hjälplös och fruktar förakt från andra.

masker

Skulden är mer en moralisk kompass. Skuld känner när vi gjort något fel enligt samhällets normer och moral. Skuld kan, till skillnad från skam, gottgöras genom en handling. Alltså – skulden har att göra med det vi gjort eller inte gjort. Skuldkänslor uppstår när vi sviker samvetet som bottnar i vår moral och våra värderingar. Det går alltså att lära om!

För övrigt så snöar det häruppe på Pig Hill. Dags att plocka fram kälken.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Bit huvudet av skammen

Av , , Bli först att kommentera 3

Som vanligt uppe med tuppen. Möts av en blå dag och ett löfte om sol. Men ännu är det bara några få grader ovan nollstrecket. Det tar sig säkert, får jag hoppas. Tänker ta mig en tur på min gamla damcykel som Peppe härom veckan fixade till med slangbyte, justering av växlar och bromsar. Måste ut till Tegs hälsocentral med en kissprov, samtidigt som jag ska lämna någon liter blodprover inför morgondagens läkarbesök. Då blir det en stor genomgång av herr Lundholms fysiska och kemiska kroppsfunktioner, inte minst ska vi kolla att mitt blodsocker ligger på en bra nivå. Det har ju svängt en hel del de senaste månaderna, vilket jag kopplar till stressen som uppstått i samband med mina berättarföreställningar och boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Men det finns även en oro över hur det ska gå ekonomiskt, nu när jag på prov gått ner i min ersättningsgrad av sjukpensionen. Det krävs en hel del för att kompensera de dryga 3000 kronor som försvinner. Måste dra in det dubbla var månad, då skatt, moms och sociala avgifter ska dras bort.

SKAM

Det har bubblat upp en hel del känslor i samband med släppet av min självbiografi, på gott och ont. Men en känsla som håller på att försvinna, så sakta, och som jag burit på hela mitt liv är skammen. I och med att jag sedan barnsben har känt mig annorlunda, har det kopplats till att det är ”mitt fel”,”det är fel på mig”. Jo, jag lärde mig tidigt i livet att skämmas. Inte blev det bättre av att jag genom livet försökt hålla detta hemligt, då skammen älskar hemligheter. Skammen får oss att känna oss små, ynkliga och ofullkomliga. Vi duger aldrig! Om jag sedan fått beröm, så har det varit för något jag gjort, sällan för den jag är.

Jag har hela livet sökt ett sätt att berätta om min skam. Men för vem eller vilka, och hur – då orden saknats. Visserligen skrev jag i rask följd fyra romaner, i vilka jag försökte kila in min livshistoria men jag blev bara en bifigur som flimrade förbi i texten, dold bakom mina dominanta, småknasiga karaktärer. Så jag fortsatte att leva med min plågsamma känsla av att inte duga till och som en person som inte förtjänade att bli älskad och att höra till ett sammanhang. Skammen höll på att äta upp mig inifrån. Men 2012 började jag skriva på något som skulle bli självbiografin ”Spring Kent, spring!” och jag märkte ju mer jag skrev om mitt liv, om skammen, desto mindre tycktes den bli. I mitt skrivande föll allt på plats och jag förstod att jag fallit offer för diagnoser jag inte känt till och för varje ord, mening jag skrev desto mer ökade känslan av att duga. Jag började förstå att skammen pumpat mig full med självförakt och att den helt sonika ställt sig i vägen för kärleken.

För övrigt är tacksamhet något vi ständigt måste öva på.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

En ojämn människa

Av , , Bli först att kommentera 4

Sol utanför fönstret här på Anderstorp i AIK-land. Våren är visst här och det ska bli upp mot tjugo plus. Det är en tid för att landa, för att hämta andan och försöka ta hand om mig själv lite mer. Det har varit full fart en längre tid och det har inte blivit så mycket över till egna reflektioner eller skötsel av kropp och knopp. Jag måste återfinna känslorna kring det som är värdefullt – kärleken, livet självt, mina vänner, familjen. Jag måste hitta tillbaka till tacksamheten. Det finns så himla mycket att vara tacksam över – inte bara våren, utan även det faktum att jag lever. Att jag gång på gång lyckats överleva det sköra liv jag försökt leva.

masker

Ända sedan barndomen har jag känt mig annorlunda, inte unik eller speciell, utan just annorlunda, med lutning åt att vara sämre än alla andra. Många gånger under livet har jag blivit förbryllad, ibland skrämd, över att jag uppfattat världen så annorlunda än alla andra. Ofta blev jag arg, och kanske var det därför jag började ta strid för min verklighet, vilket ledde till många konflikter och strider. Om man under en längre tid går omkring och tror sig vara annorlunda, så kopplas detta till Jaget. Det är jag som gör fel – något som göder skammen. Redan som barn lärde jag mig att skämmas – något som blev en hemlighet och som jag genom en mängd strategier lärde mig att gömma. Som ni vet är detta med att bära på hemligheter en mycket ensam och destruktiv sysselsättning.

20160203_064750

Utåt sett har jag framstått som en man som ständigt varit på språng, alltid på väg in i olika äventyr eller uppåt i karriären. Jag har fått höra att jag utåt sett verkat lugn och samlad, och många är de som kommit till mig för att berätta sina hemligheter och söka hjälp. Men under den lugna fasaden har jag ju alltid varit en trasig och sårbar man med suddiga konturer och ett plågat inre. Lyckad utåt, trasig inåt.

Jag var och är en ojämn människa. Å ena sidan har jag kunnat uppträda inför hundratals människor, redogöra för filosofins utveckling från Platon och fram till Sartre, kunnat skriva ett flertal romaner, avslöja korrupta politiker i min roll som journalist – för att sedan komma hem till en lägenhet som var försatt i kaos och som jag inte visste hur jag skulle städa, jag klarade heller inte av att skruva ihop en Ikea-hylla eller jonglera med en boll eller någonsin lära mig att åka slalom. En ojämn människa. Det är en sådan vi blir som fått bokstavskombinationen ADHD. Först i dag, med mina kunskaper, har jag börjat förstå orsakerna till mina märkliga beteenden – problemet var ju att diagnoserna kom så sent i livet: Bipolär sjukdom blev ett faktum i 50-års åldern och diagnosen ADHD fick jag i en ålder av 54 år. I hela mitt hade jag levt med dessa diagnoser, mina demoner, så det var klart att jag tidigt började känna mig annorlunda och tidigt blev expert på att skämmas. För jag visste ju att det var nåt jävla knas inne i min skalle.

Med dessa krafter inom mig, bröt paniksyndromet ut i tjugoårsåldern vilket ledde till att jag under hela livet tvingats uppleva min egen död gång på gång. Tänk er en kraft, någonstans inom er, en ”verklig” känsla som slår till när du minst anar det och ”övertygar” dig om att nu ska du dö. Jag fick ingen hjälp. Jag blev en rädd människa – och till blev jag rädd för att bli rädd.Så jag sökte efter egna verktyg. När jag haft en ”hjärtinfarkt” för tionde gången och fått klippkort på akuten, så började jag ta ångestdämpande mediciner: rohypnol, valium … Sedan kom alkoholen in i bilden.. Resten är historia.

ryggar

När jag i tisdags var och föreläste på behandlingshemmet Blåsippan i Umeå, så var det inför ett tiotal person som alla kämpade för att finna en väg tillbaka till livet. De var på god väg, för de hade alla tagit det första steget och kapitulerat inför det faktum att de alla var alkoholister och sedan hade de uttalat de magiska orden: ”Jag behöver hjälp!” För ensam klarar man inte av denna kamp. Man måste få hjälp – och sedan ta emot den. Genom att kapitulera har man erkänt att man har ett problem och att det är dags att släppa kontrollen och låta sig bli vägledd av de som lyckats ta sig ur ”träsket”. Det gäller att ta rygg på vinnarna.

För övrigt är det denna dag dags för veckans besök på apoteket. Alltid lika kul. Det är även Kristi himmelsfärdsdag – dagen då Jesus Kristus drog hem till himmelriket.

Ps! Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!” >>> BESTÄLL