Jobbat hårt i dagarna två för att få fram ett kursunderlag, dels ett till mig som kursledare, dels ett till eleverna dessutom en text som ska funka i marknadsföringen. Men nu är allt detta gjort och jag kan ta det lite lugnare. Blev nog lite besatt av jobbet, vilket är rätt typiskt mig. Jag har svårt att släppa en uppgift förrän den är klar. Kan exempelvis inte säga åt mig själv att fördela jobbet över fler dagar, nej det ska göras NU, utan uppehåll. Det är ungefär som när någon ger mig en påse med karameller och säger: ”Se nu till att godiset räcker ett tag”. Jag äter alltid upp all karameller direkt, på en gång. Ett personlighetsdrag, ett eko från min ADHD som gett mig en rätt så taskig impulskontroll.

Var i går förmiddag på ett behandlingshem och föreläste om Dubbeldiagnoser – då man lider av någon psykisk åkomma och dessutom har hamnat i ett missbruk. Jag pratade om det jag känner till och som jag skrivit en hel l bok om ”Spring Kent, spring!”: ADHD, Bipolär sjukdom och lite om Paniksyndrom. Det är funktionsnedsättningar och sjukdomar som i obehandlad form rätt så ofta leder till någon form av missbruk och beroende. Jag träffade en tapper skara som kämpade för att hålla sig nyktra, för att bli fria från många år av supande och knarkande. En del hade lättade anletsdrag då de kapitulerat inför det faktum att de inte längre hade makten över sina liv, medan några satt där och höll sig nyktra med de vita knogarnas taktik. Den senare gruppen har en liten chans att klara av att hålla sig nyktra.

Jag kände genast hur skammen låg och darrade i rummet, men så är ju också alkoholismen skammens sjukdom. Det brukar fattas kärlek när folk skäms och den uppstår när folk känner sig misslyckade och usla. Det finns i dagens samhälle många som menar att alkoholisterna har sig själva att skylla, att deras drickande beror på att de lider av en taskig och svag karaktär. Alkoholism är en mycket allvarlig hjärnsjukdom som ger stora kroppsliga, psykiska och sociala konsekvenser, och om den inte behandlas leder den ovillkorligen till en allt för tidig död. Det är väl femte-sjätte gången jag är på just detta behandlingshem och föreläser och pratar med människor som kämpar för sina liv. Det känns som om jag gör något viktigt – och sedan är det ju ett tolvstegsarbete: Föra budskapet vidare. Ni som vill veta mer kan läsa mer om AA:s tolvstegsprogram, vilket har räddat livet på miljoner människor världen över, får söka er fram på nätet. Ni kan inte missa det!

Har drabbats av små, små blomflugor. Trots att jag inte äger en enda blomma. Har ett par blommor av plast, men det är allt. Även i fjol vid den här tiden dök de upp. De verkar komma via slasken och sedan förökar de sig i ett rasande tempo. Jag kör samma taktik som i fjol. Häller kokhet vatten i slasken, fyller på diskmedel och frätande propplösare. Sedan i går har de klart minskat i antal. Nu måste jag diska undan oftare, sopa upp smulor från golvet, torka rent på diskbänken. Jag ska nu gå till steg två och blanda äppelvinäger, socker i glasburkar och sedan ta bort ytspänningen med ett par droppar diskmedel så att de små odjuren drunknar. Någon som har fler knep vad gäller kriget mot blomflugorna?

För övrigt kan de som ständigt kör sina monologer, inte räkna med att någon ska svara. Vill de få respons så får de allt lära sig dialogens ädla konst, där först en talar medan den andra lyssnar och som sedan får chansen att svara. Personligen blir jag tyst, mycket tyst, när jag stöter på en monologpratande pratakus.