Social distans. Ett uttryck som länge kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt coronavirus. Att hålla oss undan är ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi tar livsviktigt ansvar; en solidarisk handling mot våra medmänniskor. I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade och håller social distans. Det är ett sätt att överleva.

Jag ifrågasätter inte myndigheternas rekommendationer, utan litar fullt och fast på de som vet. Däremot skriver jag om en grupp som är särskilt sårbara, de som sällan höjer rösten, trots att de trängs mot väggen. En grupp som riskerar att hamna mellan stolarna. Jag talar om de som i någon form lider av psykisk ohälsa eller har en diagnostiserad psykisk sjukdom. Det handlar bland annat om människor som sedan tidigare har problem med olika former av isolering.

I deras sårbarhet finns ofta en dålig förmåga att hantera stress, att ha svårt för att bli instängd, för påtvingad ensamhet, känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen, vilket sätter igång en rad kroppsliga processer som ökar oron och ångesten än mer, och som kanske leder till sömnproblem. En typ av symtom vi även ser vid utmattningssyndrom och ångestsyndrom. Alltså, detta är i korthet beskrivet de som sedan tidigare finns mitt i bland oss och under årens lopp haft besvär med nån form av psykisk ohälsa. Under den långvariga isoleringen kommer det att dyka nya människor, som under resans gång upptäckt en sårbarhet som leder till det jag beskrivit ovan. Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blir tydligt då symtom och gamla beteende kan väckas till liv.

Svårare för somliga
Det kan med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Det är för somliga plågsamt jobbigt i nuläget, och det kommer att bli än tuffare dagen då myndigheterna blåser faran över och alla får återvända till samhället. Misstänker att många stannar kvar i den sociala isoleringen som vuxit fram under veckorna, månaderna som gått.

För er som inte eller aldrig lidit av någon psykisk åkomma, så verkar kanske detta som rent nonsens. Men jag lovar att detta inte är nåt påhitt.

Ohälsan är redan hög
Sådana här siffror fanns att ta del av långt före pandemins utbrott.

• Socialstyrelsen har meddelat att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med samlingsnamnet psykisk ohälsa. (Psykisk ohälsa är ett sammanfattande begrepp som inbegriper både mindre allvarliga psykiska problem såsom oro och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som uppfyller kriterierna för psykiatrisk diagnos.) (Socialstyrelsen)
• Psykisk ohälsa, som samlingsbegrepp, är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. (I denna grupp beräknas 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling.) (F-kassan)
• Psykiatriska diagnoser har de längst sjukskrivningsperioderna. (F-kassan)
• FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Missbrukets baksida
Nu beskriver jag något mycket viktigt. Det handlar om den yttersta olyckan som kan vara resultatet av en lång tids oro och ångest. Samsjukligheten är vanliga vid en rad psykiska åkommor, som gör att behandlingstiden ökar än mer. Många psykiska sjukdomar och även tillfälliga ångest/paniktillstånd kan leda till någon form av självmedicinering: Alkohol och/eller droger. Har man en psykiatrisk diagnos ex. bipolär och är fast i ett missbruk (som är vanligt) så kallas det för en dubbeldiagnos och som är synnerligen svår att bota. Det är alltså troligt att många av de som tagit stryk p.g.a. sin sårbarhet, som vid utsläppandet släpar med sig ett par svårbotade diagnoser.

Resultat: Det kan i framtiden (när nu den inträffar) komma att bli ett enormt tryck mot psykiatrin, men även mot öppenvården. Förmodligen kommer det att bli mer jobb på vårdcentralerna och socialtjänsten. Det är många som sitter instängda i detta avlånga land, så kommer att behöva hjälp. Finns det nån sådan beredskap? Borde det inte finnas en sådan … Går det att rädda egendomar, företag, flygbolag måste det väl finnas hjälp till sårbara människor som fått betala ett högt pris p.g.a coronan? Som sagt: Generellt är det en tystlåten patientgrupp som inte gör mycket väsen av sig.

”FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.”

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Vad kan Du göra för en isolerad person som lider av psykisk ohälsa:

• Ta kontakt (mobil, Skype, skriv ett brev, epost, SMS)
• Våga störa.
• Hjälp till med det praktiska (handla mat, godis, EJ alkohol.)
• Om det är en förälder och du är ung, kom ihåg: Bär inte på nån skuld. Det är INTE ditt fel.
• Om ett barn far illa, gör en orosanmälan till soc.

@ Kent Lundholm

Skriver ofta om psykisk ohälsa, förläser en hel del i ämnet. Har egen erfarenhet, både som vårdare och som den som blivit vårdad för bl.a min bipolära sjukdom.

Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & visor förlag)

Beställ den för 113 kr! >>> Bokus beställning