Samtal vid köksbordet. Om köttfria dagar, om att äta mer grönt. Ur ett miljöperspektiv. Har kommit på mig själv att jag ”omedvetet” äter mer fisk, mer av grönsakssoppor – dock ännu inga inplanerade köttfria dagar. men borde väl införa det, inte minst ur ett moraliskt perspektiv. Om jag ska kunna kräva av alla trögskallar att de ska lära sig ETT nytt ord, nämligen chokladboll, så borde jag väl ställa en del moraliska miljökrav på mig själv, särskilt när jag vet att det kan göra skillnad. På samma sätt som de människor, som av en del märkliga skäl, fortsätter att såra människor genom att hårdnackat använda sig av N’******-ordet. Vi gör alla våra val och de bygger ofta på kunskap, uppkomna genom livets empiriska studier och de fakta man läst sig till. Tar man inte konsekvenserna av den lärdomen, så gör man sig helt sonika dummare än vad man är. Eller?

Borde vi äta mindre kött?

En fin dag, så snart ska vi ut och gå. Vi ska ta en sväng förbi Bobbys loppis häruppe på Pig Hill. På så sätt är vi med och återvinner skrot. Eller så flyttar vi bara skrot från ett ställe till ett annat …. Kanske hittar jag en gammal, men fullt fungerande, mortel. Då slår jag till. Jag har under årens lopp fått upp ögonen för second-handbutikerna och har fyndat en hel del. Det är lite av skattjakt att komma in i en sådan butik och sedan börja söka efter fynd. Det är ju inte helt fel att finna en nästan ny, tillsynes oanvänd, bomullsskjorta för 30 spänn. Eller en svart hatt med breda brätten för femtio kronor.

  Somliga går i trasiga skor …

Det är också ett klart prisvärt alternativ för alla oss som har ont om pengar, som inte längre har råd att köpa dyra märkeskläder. Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde impulshandla, och ha råd med det, en skjorta för 1500 kronor och sedan anse mig vara värd en ny lapptopp för 20 000 kr. De tiderna är förbi – om nu inte min kommande bok blir en bestseller. Men jag tror, efter år av ”fattigdom”, att jag inte skulle slöa bort mina pengar på ”skräp”, på onödigheter. Möjligen att jag skulle resa lite mer. Möjligen – för jag har med åren blivit rysligt bekväm, snudd på lat.

Senaste numret av Vasaplan kom igår. En fin tidning, verkligen snygg – och med spännande innehåll. Har svårt att slita mig från arbetet och diskussionerna i föreningen, men inser att jag behöver den ”semester” från chefredaktörsskapet  som jag sagt mig vara tvungen att ta. Särskilt då strokeläkarna menar att jag behöver mer tid för återhämtning. Men jag återvänder i september. Önskar de som tar vid all världens lycka. Tidningen gör verkligen nytta, den gör skillnad.

Skriver en hel del på min kommande roman. Den om männen som blivit kvar i Baklandet, de som blivit över och som med åren blivit rejält frustrerade. Men allt de kan göra är att spela schack.

För övrigt är jag en rätt så lycklig man. En man som är älskad och som kan älska tillbaka. Är inte det meningen med livet?