Etikett: schack

Sårbar och modig

Av , , Bli först att kommentera 4

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

heart-1450300_960_720

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

VK1

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

question-mark-2546103_960_720

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

list-3205464_960_720

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

emotions-371238_960_720

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

© Kent Lundholm

 

Ful gångstil

Av , , Bli först att kommentera 6

Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som  jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

Omslag

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Kent oskarp

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

oz

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).

Schack i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 3

Då har jag gjort upp med förlaget (Ord & visor förlag) om att min kommande roman (den femte) ska släppas i augusti. Vi var inne på att släppa den redan i maj, men det är en hel del böcker som ligger i tuben och som ska födas ut under våren.

strategy-1080528_960_720

”Män som spelar schack” heter romanen som än en gång utspelar sig i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Kort om handlingen:

”Rulle Stenlund vill inte dö i en steril sjuksal, med slangar och kablar i varenda kroppsöppning. När han efter många år återvänder till Baklandet har han med sig ett mycket vackert schackspel med brädet gjort av almträ och pjäserna av rosenträ. Han hade även med sig ett par liter flytande morfin, och mängder med smärtstillande piller – och till det skulle läggas en hel del plågsamma minnen av ouppklarade kvinnoaffärer.”

Rulle inser att det är lättare sagt än gjort att dö. För att få tiden att gå så börjar han att lära sina vänner spela schack. Ett rätt så hopplöst projekt – som även visare sig medföra en hel del risker.

En burlesk historia som vänder upp och ner på begreppen.

chess-2784636_960_720

Jag har hållit på länge med denna roman, som jag ser som den sista delen om Baklandet. Meningen var att romanen skulle ha kommit ut 2016, men då i en kortare form. Men jag stoppade den. Istället ville lägga allt krut på min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Nu är dock ”Män som spelar schack” klar att lämna till tryckeriet.

Tror aldrig jag arbetat så intensivt med en roman. Onekligen skriver jag långsammare – något jag skyller på den stroke jag drabbades av 2015. Är nöjd med romanen. Mycket.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Korrekturarbete i iskyla

Av , , Bli först att kommentera 4

Har inte hunnit blogga på länge. I slutet av förra veckan var jag i Medlefors och var med på Hjärnkolls årliga sammandragning. Vi som var på plats var alla ambassadörer i Hjärnkoll – vilket innebär att vi alla har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa och som åker runt i länet och föreläser i ämnet.

Men den mesta av tiden slukas av slutarbetet med min kommande roman: ”Män som spelar schack.” Samtidigt som jag försökt rätta en massa småfel, så har jag hållit på att frysa ihjäl. I går visade inomhus termometern på 14 grader. Försök att sitta stilla och skriva vid så låga temperaturer. Satt med fingervantar och med tre par strumpor på fötterna, och huttrade som frusen hund.

strategy-1080533_960_720

Är dock i slutfasen på min kommande roman: ”Män som spelar schack.” Återigen utspelar sig handlingen i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Rulle Stenlund återvänder till Baklandet i hopp om att fridfullt få dö på köksgolvet. Men han kvicknar till när vännerna ber honom att lära dem spela schack. Vilket visar sig vara ett hopplöst projekt.

Lev väl go vänner!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Två män och ett schackbräde

Av , , Bli först att kommentera 2

Efter månader (år?) av uppehåll i vårt schackspelande, ska jag och Karlsson äntligen stråla samman i en batalj häruppe på Pig Hill. Vi är periodare vad gäller dessa mötet. Periodvis spelar vi flera gånger i veckan, men nu har vi blivit så jävla lata att vi inte ens orkat tänka tanken. Schack är en rolig och inspirerande sport, men kan även vara mycket tröttsam och om man åker på storstryk sprider sig förnedringens rodnad över ansiktet. Visserligen försöker man komma med några inlärda bortförklaringar, som att man inte hunnit träna tillräckligt på Dam-gambit eller att man i slutspelet räknade fel på antalet anstormande bönder. Nå väl, om en halvtimme ska jag och Karlsson spela ett eller flera partier.

chess-1993141_960_720

Även om jag inte spelat mot Karlsson så ofta på sistone, har jaunder skrivandet av min kommande roman spelat schack dag och natt. I fantasin. Men en hel del i verkligen, eftersom jag varit tvungen att läsa på i teorin för att inte göra bort mig för eventuellt kunniga schackspelare, ja som skulle få för sig att läsa romanen om hur männen i Baklandet försöker hålla skenet upp genom att spela detta ädla spel.

För övrigt är det en bra träning i att våga fokusera på det negativa, utan att bli arg.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Schack väcker hjärnan

Av , , Bli först att kommentera 4

Två timmars sömn. Uppe vid fyra för att fortsätta korrekturläsningen. Segt. Min hjärna har inte vaknat. Efter fem partier mot min schack-app, så börjar det röra sig inne i fettklumpen som kallas hjärna. Schack är verkligen ett spel som tvingar hjärnan att använda sig hela sin kapacitet. Det handlar om logik, minne, rumsuppfattning, matematik, mod, fantasi, strategi.

hjärna

Efter min stroke för dryga två år sedan, fick jag tillgång till en massa appar/spel som skulle trimma igång min skadade hjärna. Men de funkade inte på mig. Där fattades leken, fantasin, och det fanns inga möjligheter att söka andra lösningar. Det handlade mest om att minnas hur många blå eller röda prickar som dök upp. Det är ingen slump att schack kommit att få en betydande del i min kommande roman.

chess

För övrigt ska jag snart åka till NUS och träffa min nye läkare.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Glädjande recension

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

chess5

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

REcension NSD okt 2016

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

20160315_163208

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

glädje skriva

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Kollektivt missnöje

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt, måste ha bitit samman käkarna, gnisslat tänder. En dov huvudvärk i tinningarna. Det blir snart bättre, bara jag får tömma koppen med svart, starkt kaffe. Höjer blicken från tangentbordet och ser rakt in i en blekblå himmel. Klart, kallt väder. Hoppas denna väderlek håller i sig under morgondagen då jag och Gösta ska köra den långa vägen till Åsele – 17 mil enkel väg. En timme på scen, sex, sju timmar i bilen. En författares hårda liv.

schackKarlsson

Igår träffade jag min gode vän Karlsson på NK för att göra våra träffsäkra analyser av omvärlden och av oss själva. Jo, vi kan idka självkritik, bara den inte blir för grov och plågsam. Det var ett tag sedan vi träffats, troligtvis i början av augusti. Trodde vi. Sedan åkte schackbrädet fram. Vi spelade under tystnad två intensiva partier – som jag vann. Det måste vara flera år sedan jag lyckades besegra Karlsson två gånger i följd i detta ädla spel.

muslim

Vi lever i en minst sagt orolig värld där vissa menar att det som utspelas är det tredje världskriget. Ur myllan av kollektivt missnöje växer de främlingsfientliga, rasistiska partierna fram i Europa. I stort har dessa partier ett gemensamt: de är alla antimuslimska. Muslimerna i klump är ett hot mot den västerländska kulturen eftersom muslimerna har en ”dold agenda” som går ut på att ta herraväldet på jorden och förslava oss alla. Vi säger inte längre att de som flyr/invandrar till Europa att de är syrier, somalier, libaneser, afghaner, pakistanier – istället klumpar vi ihop dem alla till muslimer. Hur vore det om vi i Sverige tillsammans med stora skaror från Finland, Norge och Danmark en dag skulle tvingas fly till främmande land – där man ”klumpade” i hop oss efter vår religion: ”Nu kommer de kristna protestanterna från norra Europa med sin dold agenda.”

Albert-Einstein

Härom dagen såg jag en dokumentär om Einstein. Under många år satt denne teoretiska fysiker på sitt arbetsrum för att finna de inre bilderna som i form av siffror kunde gestalta den allmänna relativitetsteorin; en mängd olika led av märkliga ekvationer som sedan kokades ner till E = mc2. Ljuset kröks av gravitationen i rummet. 1921 fick han Nobelpriset i fysik och blev en världsstjärna. Han var ju så mycket mer än en fysiker och blev politiskt aktiv redan under 1:a världskriget och förespråkade en snabb fred utan territoriella anspråk.Han tog avstånd från nationalismen och menade att judar och araber borde kunna leva i fred i samma land. Antisemitismen i Europa tvingade honom att emigrera till USA, där FBI hade ögonen på den egensinnige samhällsomstörtaren. 1952 blev Einstein erbjuden att bli president i den nyblivna judiska staten Israel, men tackade nej. ”Ekvationer är viktigare för mig än politik. Politik är för nuet men ekvationer är för evigt”, lär han ha svarat. Om han stannat i Tyskland, hade Hitler förmodligen skickat honom till något av utrotningslägren. I tider som dessa skulle vi behövt en Einstein.

För övrigt kan ingen bli ödmjuk utan att känna till sin egen ofullkomlighet. För att klara av det måste vi ha förmågan att känna skuld – den vi ska känna när vi handlar mot vårt samvete och vår inre moral.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Våra moraliska val

Av , , Bli först att kommentera 4

Samtal vid köksbordet. Om köttfria dagar, om att äta mer grönt. Ur ett miljöperspektiv. Har kommit på mig själv att jag ”omedvetet” äter mer fisk, mer av grönsakssoppor – dock ännu inga inplanerade köttfria dagar. men borde väl införa det, inte minst ur ett moraliskt perspektiv. Om jag ska kunna kräva av alla trögskallar att de ska lära sig ETT nytt ord, nämligen chokladboll, så borde jag väl ställa en del moraliska miljökrav på mig själv, särskilt när jag vet att det kan göra skillnad. På samma sätt som de människor, som av en del märkliga skäl, fortsätter att såra människor genom att hårdnackat använda sig av N’******-ordet. Vi gör alla våra val och de bygger ofta på kunskap, uppkomna genom livets empiriska studier och de fakta man läst sig till. Tar man inte konsekvenserna av den lärdomen, så gör man sig helt sonika dummare än vad man är. Eller?

kött
Borde vi äta mindre kött?

En fin dag, så snart ska vi ut och gå. Vi ska ta en sväng förbi Bobbys loppis häruppe på Pig Hill. På så sätt är vi med och återvinner skrot. Eller så flyttar vi bara skrot från ett ställe till ett annat …. Kanske hittar jag en gammal, men fullt fungerande, mortel. Då slår jag till. Jag har under årens lopp fått upp ögonen för second-handbutikerna och har fyndat en hel del. Det är lite av skattjakt att komma in i en sådan butik och sedan börja söka efter fynd. Det är ju inte helt fel att finna en nästan ny, tillsynes oanvänd, bomullsskjorta för 30 spänn. Eller en svart hatt med breda brätten för femtio kronor.

gammskor
  Somliga går i trasiga skor …

Det är också ett klart prisvärt alternativ för alla oss som har ont om pengar, som inte längre har råd att köpa dyra märkeskläder. Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde impulshandla, och ha råd med det, en skjorta för 1500 kronor och sedan anse mig vara värd en ny lapptopp för 20 000 kr. De tiderna är förbi – om nu inte min kommande bok blir en bestseller. Men jag tror, efter år av ”fattigdom”, att jag inte skulle slöa bort mina pengar på ”skräp”, på onödigheter. Möjligen att jag skulle resa lite mer. Möjligen – för jag har med åren blivit rysligt bekväm, snudd på lat.

Senaste numret av Vasaplan kom igår. En fin tidning, verkligen snygg – och med spännande innehåll. Har svårt att slita mig från arbetet och diskussionerna i föreningen, men inser att jag behöver den ”semester” från chefredaktörsskapet  som jag sagt mig vara tvungen att ta. Särskilt då strokeläkarna menar att jag behöver mer tid för återhämtning. Men jag återvänder i september. Önskar de som tar vid all världens lycka. Tidningen gör verkligen nytta, den gör skillnad.

Skriver en hel del på min kommande roman. Den om männen som blivit kvar i Baklandet, de som blivit över och som med åren blivit rejält frustrerade. Men allt de kan göra är att spela schack.

chess

För övrigt är jag en rätt så lycklig man. En man som är älskad och som kan älska tillbaka. Är inte det meningen med livet?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Män vid en sjö

Av , , Bli först att kommentera 2

Befinner mig vid en sjö tillsammans med fem andra frustrerade, schackspelande män. Jag följer dem steg för steg, studerar deras ansikten, skymtar rädslan i deras blickar. Skriver några rader då och då, när inte yrsel, huvudvärk och illamående hindrar mig. Sedan lägger jag mig på soffan och tänker på dessa män som kommit att betyda allt mer för mig. Har man väl börjat att skriva på en berättelse och gett karaktärerna kött och blod så blir man aldrig fri förrän man satt punkt.

Då och då tänker på en särskild vän som försvann. Märkligt, en gång så nära, då vi bytte ord och tankar om nästan allt. Vi målade med ungefär samma färger på vår framtid. Vi närde ungefär samma drömmar. Sedan – borta, för alltid borta. Men det är väl med människor som med livet självt, en dag dyker det upp en jättelik stoppskylt och då är det slut, the end.

För övrigt är jag jävligt trött på att vara trött.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,