En vecka till, sedan ska vi fira jul igen. I min lägenhet här på Pig Hill, har jag inte överdrivit pyntandet. Lite blinkande ljusslingor i gardinerna, blinkande småtomtar som jag köpt på Clas Olsons, några ljusstackar och så förstås, träkyrkan jag ärvde efter farmor Stina Lundholm. Det lyser klart genom de små fönstren och genom ett mekaniskt verk som jag skruvar upp längst uppe i tornet, så kan kyrkan spela ”Stilla natt …”  Först en aning för fort, sedan en aning för långsamt. Med andra ord spelar kyrkan alldeles lagom fort i mitten av låten.

Sålunda, dags att fira jul igen och göra ett nytt försök att äta ihjäl sig – när insikten slår en att man köpt julklappar för en miljon. Man försöker vara en aning kristen och tänka på orsaken till detta firande. Så här lär det ha varit: En natt för 2 000 år sedan föddes Jesus i ett stall i Betlehem. Bibeln berättar att det var Gud som föddes som människa, eftersom Gud ville komma närmare mänskligheten.

Jo, så kunde det ha gått till. Fortsättningen då?

Nio månader efter mötet med den ängel som berättat att Maria skulle föda Guds son, måste de båda resa från Nasaret till Betlehem. Maria var då höggravid. De var tvungna att anmäla sig i Betlehem, den stad där de skulle betala skatt. Den enda plats de fick hyra var ett stall.

När Jesus väl var född dök det upp några vise män (hur många de egentligen var tvistar man ännu om), men vi säger väl tre. Caspar, Melchior, och Balthazar. De hade med sig gåvor till den nyfödde kungen. Jesus, alltså.

Numera känns det som om vi istället dyrkar Media Markt, Clas Olson, Dressman, KappAl. Och var har den där julefriden tagit vägen som jag så ofta hörde mor och mormor tala om? Pappa brydde sig in den friden, eftersom man var absolut tvungen att klyva veden även på självaste julafton, och vi ungar var ute och lekte eller åkte snöskoter. Först fram mot lunchtid, när mamma lät oss smaka på årets skinka till en rejält sockrad tomtegröt med kanel på, så gick vi alla in, duschade av oss svetten och tog på oss finkläa, som även pappa gjorde. Under galgen. Då brukade vi ungar ana något som påminde om julefrid.

Det mörknade snabbt. Det var ofta gnistrande kallt. Det var då som pappa, i smyg, klädde ut sig till tomte och kom pulsande i djupsnön nere på myren med en ljuslykta i handen, för att sedan försvinna in i skogen. Barndomens magi. Sedan följde väntan. Och väntan. Kalle Anka på teve. Julmusik från köket. Klingande ljud när julbordet dukades fram. Under granen låg högar av julklappar. Sedan motorljudet från gårdsplanen: Farbror Filip och hans son Elon anlände. De brukade ha fyllt bilen med så många klappar till oss ungar, att de knappt fick plats själva. Det hände att Elon fick veva ner sidorutorna så att en del julklappar stack ut.

Julefrid. Är det när man romantiserar de jular som man upplevde som barn och gör dem större och märkvärdigare än de egentligen var? Är det därför som man numera inte ens försöker att tävla med de jular som varit – att man rent av upplever oro och ångest när man tror sig minnas det som en gång utspelade sig kring juletid, någonstans i Baklandet. Något som en gång varit men aldrig kommer åter.

För övrigt ska jag besöka arbetsförmedlingen vid ettsnåret och höra ifall det finns någon arbetsmarknad för en mycket välmeriterade – men något sjuklig 60-årig kulturgubbe? Att försöka leva på att skriva böcker och åka runt och föreläsa är fan inte lätt. Det är kanske inte ens är VÄRT det?