Etikett: Tre vise män

Julefrid – vad är det?

Av Kent Lundholm, 18 december 2017 kl 10:58, Bli först att kommentera

En vecka till, sedan ska vi fira jul igen. I min lägenhet här på Pig Hill, har jag inte överdrivit pyntandet. Lite blinkande ljusslingor i gardinerna, blinkande småtomtar som jag köpt på Clas Olsons, några ljusstackar och så förstås, träkyrkan jag ärvde efter farmor Stina Lundholm. Det lyser klart genom de små fönstren och genom ett mekaniskt verk som jag skruvar upp längst uppe i tornet, så kan kyrkan spela ”Stilla natt …” Först en aning för fort, sedan en aning för långsamt. Med andra ord spelar kyrkan alldeles lagom fort i mitten av låten.

Sålunda, dags att fira jul igen och göra ett nytt försök att äta ihjäl sig – när insikten slår en att man köpt julklappar för en miljon. Man försöker vara en aning kristen och tänka på orsaken till detta firande. Så här lär det ha varit: En natt för 2 000 år sedan föddes Jesus i ett stall i Betlehem. Bibeln berättar att det var Gud som föddes som människa, eftersom Gud ville komma närmare mänskligheten.

Jo, så kunde det ha gått till. Fortsättningen då?

Nio månader efter mötet med den ängel som berättat att Maria skulle föda Guds son, måste de båda resa från Nasaret till Betlehem. Maria var då höggravid. De var tvungna att anmäla sig i Betlehem, den stad där de skulle betala skatt. Den enda plats de fick hyra var ett stall.

När Jesus väl var född dök det upp några vise män (hur många de egentligen var tvistar man ännu om), men vi säger väl tre. Caspar, Melchior, och Balthazar. De hade med sig gåvor till den nyfödde kungen. Jesus, alltså.

Numera känns det som om vi istället dyrkar Media Markt, Clas Olson, Dressman, KappAl. Och var har den där julefriden tagit vägen som jag så ofta hörde mor och mormor tala om? Pappa brydde sig in den friden, eftersom man var absolut tvungen att klyva veden även på självaste julafton, och vi ungar var ute och lekte eller åkte snöskoter. Först fram mot lunchtid, när mamma lät oss smaka på årets skinka till en rejält sockrad tomtegröt med kanel på, så gick vi alla in, duschade av oss svetten och tog på oss finkläa, som även pappa gjorde. Under galgen. Då brukade vi ungar ana något som påminde om julefrid.

Det mörknade snabbt. Det var ofta gnistrande kallt. Det var då som pappa, i smyg, klädde ut sig till tomte och kom pulsande i djupsnön nere på myren med en ljuslykta i handen, för att sedan försvinna in i skogen. Barndomens magi. Sedan följde väntan. Och väntan. Kalle Anka på teve. Julmusik från köket. Klingande ljud när julbordet dukades fram. Under granen låg högar av julklappar. Sedan motorljudet från gårdsplanen: Farbror Filip och hans son Elon anlände. De brukade ha fyllt bilen med så många klappar till oss ungar, att de knappt fick plats själva. Det hände att Elon fick veva ner sidorutorna så att en del julklappar stack ut.

Julefrid. Är det när man romantiserar de jular som man upplevde som barn och gör dem större och märkvärdigare än de egentligen var? Är det därför som man numera inte ens försöker att tävla med de jular som varit – att man rent av upplever oro och ångest när man tror sig minnas det som en gång utspelade sig kring juletid, någonstans i Baklandet. Något som en gång varit men aldrig kommer åter.

För övrigt ska jag besöka arbetsförmedlingen vid ettsnåret och höra ifall det finns någon arbetsmarknad för en mycket välmeriterade – men något sjuklig 60-årig kulturgubbe? Att försöka leva på att skriva böcker och åka runt och föreläsa är fan inte lätt. Det är kanske inte ens är VÄRT det?

Rädsla skapar hat

Av Kent Lundholm, 6 januari 2017 kl 08:03, Bli först att kommentera

6 januari, Trettondagen. En tid för rökelse och myrra då de tre vise männen är i antågande för att fira Jesu födelse. Här på Pig Hill är det kolsvart och minus tjugofem, Igår plockade jag undan julen, fick ett ryck och utnyttjade den tillfälliga energin. En dryg timme hukade jag över bokföringen och räknade ut mina intäkter, fördelade dem i olika momssatser och började så smått att räkna på mina uppgifter och vilka avdrag jag har rätt att göra. Hur trist som helst för en ADHD-man som hatar att ha långtråkigt och som då brukar få problem att behålla sitt fokus.

Trump verkar få avskaffa FBI och CIA eftersom han vägrar tro ett enda ord av de säger. Trots att bevisen börjar bli graverande för att rysarna varit inne i USA och hackat för att påverka presidentvalet, vägrar Trump tro på det. Allra minst när ryssarna skickat gratulationshälsningar till Trump under valnatten. Men den mannen verkar ju inte tro på nåt, inte veta nåt, stolt över att han inte läser böcker (Kalle Anka då?) utan är bara glad över att äntligen få leka affär med hela världen – en värld som mycket väl kan vara platt och som solen cirklar runt. Jag önskar och hoppas att det finns ett uns av statsmannaskap i den mannen, att han åtminstone lyssnar på någon av de experter som omger honom, annars osar det katt för oss alla. Anar att Trump har en riktigt taskig impulskontroll. Världsbilden blir allt mer förenklad, men så bygger den på rädsla som i sin tur skapar hat.

Diska undan, duscha, städa toan, för vid lunchtid kommer Lena körande i sin lilla bil. I kylan. Då ska jag raskt låna bilen och åka till apoteket – ja, har ni hört, apoteket. Om jag nu får ut nån medicin. Läkarna skriver ständigt nya uttagsdatum, ordinerar lite olika och ibland glömmer de helt sonika att skicka in receptet. Men personalen på apoteket (som funderar på att adoptera mig) hjälper mig alltid, sköter jakten på läkarna för att dem ska fixa uteblivna piller och ändra felaktigt ordinerade uttagsintervaller. Om ni visste hur mycket energi och tid som går åt för att ett par gånger i veckan besöka apoteken, håller koll på uttagsdatum, räknar piller så att de räcker, dela dem i stora dosetter, ringa och beställa nya recept och be till gud att min kontaktperson inte har tagit semester.

Minns inte om jag skrev om det i gårdagens blogg, men skit samma. Lite upprepning skadar inte oss med uselt minne. Jag har blivit antagen till en ”grundläggande forskarutbildning för personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa”. Vi är ett tjugotal utvalda som sedan ska vara behjälpliga genom vår unika erfarenhet av att ha verkat i samhället samtidigt som vi då och då varit psykiskt sjuka. (Ibland får jag för mig att folk i allmänhet tror att psykiskt sjuka är konstant galna och ständigt inlåsta på avdelningar för farliga individer …) Det är Socialpsykiatriskt Kunskapscentrum i Västerbotten (knutet till Region Västerbotten) som står för fiolerna. Ja, rik blir jag inte på detta. Ingen ersättning under kursen, men samtidigt kommer jag att knyta viktiga kontakter inför framtiden och lära mig något nytt. Visserligen har jag för länge sedan pluggat kommunikationsvetenskap men det mest är glömt.

För övrigt är det först när vi blivit förtrogna med vårt eget mörker, som vi klarar av att vara i någon annans mörker. Men tar oss modet att göra detta så växer vår medkänsla och vi förmår upptäcka den andra människan.

Etikett: Tre vise män

Julefrid – vad är det?

Rädsla skapar hat

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv