Etikett: julen

Julen tiden för snällhet

Av , , 1 kommentar 5

Snö på träden. Minusgrader. Ett par usla amerikanska julfilmer på teve. Filmmakarna over there har aldrig fattat hur man ska beskriva magin kring julen.För att man riktigt ska förstå detta så bör man ha vuxit upp mitt i svartskogen.Ett enda tänt stearinljus satte fart på julen och tyst tomtegubbe skred fram över gårdsplanen och gömde sig i ladugården. Riktigt ljust blev det när jag och syrran fick tända varsitt tomtebloss och stå på farstubron och jaga bort mörkret. Inne huset tändes ljusen i granen.Det luktade söt skog. Under granen låg klapparna och väntade. En stund senare hörde en råmande motor ute på gårdsplanen: Det var Elon som dagen till ära rusade sin gula Fiat. En bil fullsmockad med julklappar. Farbror Filip i passagerarsätet vevade ner rutan och ropade: Ho, Ho,Ho. I nacken hade han ett avlångt packet som liknade par slarvigt inslagna skidor. Då var det Jul i Baklandet.

kitten-1856133_960_720

Under Julen ska man vara snäll. I längden vinner snällheten. Snällheten är en envägskommunikation utan att man ska förvänta sig någon motprestation. Nej, snällhet ger njutning, snällhet har en förmåga att sprida sig. Att SE en människa är snällhet och kan göra skillnad.Vi tappar inte energi eller kraft genom att se den andre – istället alstrar vi energi. Det är snällhet.

”Vänlighet är svårt att ge bort, för den ges ofta tillbaka.” /Mark Ortman

Gnällspikar och stollar

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagens gråtunga väder skapar ingen som helst julkänsla. Plusgrader, duggregn. Noll snö. Det är väl därför som jag inte hämtat julpyntet. Vanligtvis brukar jag plocka fram ljusslingorna, de blinkande småtomtarna, ljusstakarna, minikyrkan den första advent. Det är en tradition – samtidigt som det finns en trend vad gäller mitt julfirande. Känner inte längre av den där kittlande magin. Tyvärr.

Santa's sleigh on Moon background

Jag blir så trött på alla fördomsfulla människor. Fördomar är en blandning av myter och förutfattade meningar om hur andra är. Lägg till brist på kunskap och det leder oss till människor som helt enkelt är trångsynta. De saknar förmågan att se ett problem från andra perspektiv – eftersom de bär på sanningen. Världen är svart/vit. Dessa människor anser sig vara alltings måttstock och därför är alla andra underlägsna, mindre värda.

Gnällspikarna, stollarna är inte lätt att undvika. Att bemöta deras åsikter är inte lätt. Allt det man säger ger dem bara mer kött på benen. Mothugg mot deras SANNINGAR är bara  ett bevis på hur rätt de har. Vi lever i en obehaglig tid.

För övrigt är texter människans verk. Det finns inga skrivna texter ute i skogen.

Julefrid – vad är det?

Av , , Bli först att kommentera 3

En vecka till, sedan ska vi fira jul igen. I min lägenhet här på Pig Hill, har jag inte överdrivit pyntandet. Lite blinkande ljusslingor i gardinerna, blinkande småtomtar som jag köpt på Clas Olsons, några ljusstackar och så förstås, träkyrkan jag ärvde efter farmor Stina Lundholm. Det lyser klart genom de små fönstren och genom ett mekaniskt verk som jag skruvar upp längst uppe i tornet, så kan kyrkan spela ”Stilla natt …”  Först en aning för fort, sedan en aning för långsamt. Med andra ord spelar kyrkan alldeles lagom fort i mitten av låten.

christmas-2976357_960_720

Sålunda, dags att fira jul igen och göra ett nytt försök att äta ihjäl sig – när insikten slår en att man köpt julklappar för en miljon. Man försöker vara en aning kristen och tänka på orsaken till detta firande. Så här lär det ha varit: En natt för 2 000 år sedan föddes Jesus i ett stall i Betlehem. Bibeln berättar att det var Gud som föddes som människa, eftersom Gud ville komma närmare mänskligheten.

Jo, så kunde det ha gått till. Fortsättningen då?

Nio månader efter mötet med den ängel som berättat att Maria skulle föda Guds son, måste de båda resa från Nasaret till Betlehem. Maria var då höggravid. De var tvungna att anmäla sig i Betlehem, den stad där de skulle betala skatt. Den enda plats de fick hyra var ett stall.

the-three-magi-160632_960_720

När Jesus väl var född dök det upp några vise män (hur många de egentligen var tvistar man ännu om), men vi säger väl tre. Caspar, Melchior, och Balthazar. De hade med sig gåvor till den nyfödde kungen. Jesus, alltså.

Numera känns det som om vi istället dyrkar Media Markt, Clas Olson, Dressman, KappAl. Och var har den där julefriden tagit vägen som jag så ofta hörde mor och mormor tala om? Pappa brydde sig in den friden, eftersom man var absolut tvungen att klyva veden även på självaste julafton, och vi ungar var ute och lekte eller åkte snöskoter. Först fram mot lunchtid, när mamma lät oss smaka på årets skinka till en rejält sockrad tomtegröt med kanel på, så gick vi alla in, duschade av oss svetten och tog på oss finkläa, som även pappa gjorde. Under galgen. Då brukade vi ungar ana något som påminde om julefrid.

Det mörknade snabbt. Det var ofta gnistrande kallt. Det var då som pappa, i smyg, klädde ut sig till tomte och kom pulsande i djupsnön nere på myren med en ljuslykta i handen, för att sedan försvinna in i skogen. Barndomens magi. Sedan följde väntan. Och väntan. Kalle Anka på teve. Julmusik från köket. Klingande ljud när julbordet dukades fram. Under granen låg högar av julklappar. Sedan motorljudet från gårdsplanen: Farbror Filip och hans son Elon anlände. De brukade ha fyllt bilen med så många klappar till oss ungar, att de knappt fick plats själva. Det hände att Elon fick veva ner sidorutorna så att en del julklappar stack ut.

christmas-2933007_960_720

Julefrid. Är det när man romantiserar de jular som man upplevde som barn och gör dem större och märkvärdigare än de egentligen var? Är det därför som man numera inte ens försöker att tävla med de jular som varit – att man rent av upplever oro och ångest när man tror sig minnas det som en gång utspelade sig kring juletid, någonstans i Baklandet. Något som en gång varit men aldrig kommer åter.

För övrigt ska jag besöka arbetsförmedlingen vid ettsnåret och höra ifall det finns någon arbetsmarknad för en mycket välmeriterade – men något sjuklig 60-årig kulturgubbe? Att försöka leva på att skriva böcker och åka runt och föreläsa är fan inte lätt. Det är kanske inte ens är VÄRT det?

Många bekanta på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Åter från Lycksele där jag i onsdags satt tre timmar på ICA Supermarket och signerade mina böcker. Sålde ett tjugotal och fick träffa en hel del folk som jag inte sett på en herrans massa år. Några kom fram, lutade sig mot mig med ett snett leende på läpparna och frågade: ”Känn du int igen mig?” Jo, ansiktet bar drag som jag kände igen, men ibland var det rysligt svårt att placera personen på rätt plats och än mindre komma ihåg namnet. Fast direkt de presenterade sig föll polletten ner. Som Lennart som jag inte sett sedan 80-talet, grabben som jag under 70-talet planterat tall- och granplantor ihop med på en mängd kalhyggen runt om i trakterna av Lycksele. Vi skrattade gott åt de ryggsäcksrallyn vi brukade avsluta arbetsdagarna med. Eller Bruno som jag inte träffat sedan 70-talet, han som bodde granne med min faster på Granvägen i Lycksele. Han hade blivit kortare. Men rösten var densamma – och han skjutsade mig från ICA till morsan på Brännbergsvägen. Sedan kom det fram en gammal man och berättade att han varit ”läsarkamrat” med Nils Lundholm och undrade om jag var släkt med denne Nisse. Jo, det var min far, svarade jag. Det är inte möjligt, sa mannen häpet. Förstod inte vad han menade det? Ja, där fanns många fler av mina bekanta och vänner i förskingringen som kom fram och pratade – och köpte böcker som jag signerade. Jag var helt slut efter att ha suttit tre timmar vid den dragiga ingången och varit rysligt social och signerat böcker,

20161206_194915

Jag vill tacka ICA Supermarket, och i synnerhet Carola, som öppnat portarna för mig och förlaget Ord & visor, så det blivit möjligt att sälja mina böcker i Lycksele. Sedan bokhandeln gick i KK har det inte funnits någon plats i min barndomsstad att sälja böcker på. Roligt att en mataffär inrättat en hörna för bokförsäljning – och då med en plats för mina böcker. Tack ICA!

Julgran

Sov över hos mor Gunhild. Vi bytte några julklappar, sedan hjälpte jag henne att sätta upp julljusen i plastgranen. Minnesbilder dök upp. Detta har jag gjort förr, tänkte jag – men då pyntades granarna i Bäckmyran, först hemma hos oss, sedan åkte vi över till farbror Filip och Elon och pyntade deras granar. På den tiden var det riktiga granar, alla tjuvhuggna på Kronans marker. Det kunde bolaget gott bjuda på, särskilt till folk som under årtionden slet ut rygg och axlar då de högg timmer åt bolaget.

Hoppas på en lugn helg. Enda planen är att vi ska besöka en och annan secondhandbutik och sedan lyssna på körsång i Backens kyrka. Tror jag.

För övrigt är det en vecka kvar till julen. Jag och Hanna, min dotter, tar bussen till Skellefteå och firar julen hos Lena, Johan och Amanda.

 

Andfåddhetens tidevarv

Av , , Bli först att kommentera 3

I går var en återhämtningens dag. Småstädade lite, hasade mellan rummen i ett par förstora sockar, läste och skrev så där lagom mycket och låg på skinnsoffan och tittade på en rad meningslösa program, varav ett var riktigt intressant nämligen Uppdrag granskning, som handlade om unga män som dras till IS och terrorism. Där kom det väl fram att  radikaliseringen inte alltid handlar om religiös fanatism utan mer om utanförskap, kriminalitet och ett politiskt ställningstagande mot orättvisor. Det är inte alltid som religionen gör dem till terrorister, som får dem att slåss mot västvärlden som under årtionden invaderat islamska länder. Men det är denna klick av hämndlystna män som nu fått det att kantra över till att folk börjat tro att ALLA muslimer är terrorister. En tes som de högerextrema partier i västvärlden driver och som får allt fler anhängare – precis som under 30-talet då nazisterna pekade ut ALLA judar som tjuvar, skurkar och att ha en dold agenda att ta makten i västvärlden. Så när Hitler sa (utan att ha något på fötterna): ”Det är judarna som låg bakom att Tyskland förlorade 1:a världskriget”, så nickade folk instämmande – eller knep käft. Istället för nyanser i debatten, så sprids nu myterna och gör oss rädda och misstänksamma. För allas skull är det därför viktigt att de kriminella terroristerna som gömmer sig i Sverige sätts bakom lås och bom.

stress

Så här innan jul börjar ”Andfåddhetens tidevarv”. En tid då det råder kronisk tidsbrist – vilket innebär att tiden till slut kan ta oss som gisslan. Det är så mycket som ska fixas innan vi får njuta av julefriden, att folk springer benen av sig och lever med ständig hjärtklappning. Vilopulsen kommer sällan under hundra. Klappar ska köpas, resor till släkten ska bokas, grisen ska kokas och syltas, och sist men inte minst – pengarna ska räcka. Vilket de sällan gör då faster Hilda ska få en vattensäng och syrran ett cykelställ. Men då finns ju de där fiffiga snabblånen som fixar akutproblemen, men som skuldsätter en flera år framåt. Det är en tid då många får sin själ fjättrad och lagom till jul blir de utslängda ur sina egna liv. Tingen har tagit över. Det hjälper inte hur mycket man knackar på för få komma in i sig själv igen – beskedet blir: Nä, här är överfullt. Inte ens din tumme får plats. Så på julafton sitter där ett gäng dödströtta personer och glor på Kalle Anka, för att sedan äta sig till ett rejält gallstensanfall. Efter två julöl somnar far och morfar lagom till tomtens ankomst. Ungarna skriker och slåss om klapparna. Tomten får ett nervöst anfall. Julefrid …

För övrigt anser jag att sådana som ständigt har ett behov av att i tid och otid häva ur sig ”sanningar”, mest förstör och river ner.

Ps! Idag 13.00 ska jag framträda på ”Kom in” ute på Öbacka. Mitt uppdrag är att dra några saftiga skrönor. Ok.

 

Finna balans i juletider

Av , , Bli först att kommentera 2

En ny dag, nya utmaningar. Livet är ett enda långt träningsläger. Får inte tappa taget, utan våga hoppa långt. Framåt, alltid framåt. Klockan är strax efter sex och det är kolsvart utanför mitt fönster. Igår besökte jag AF och träffade jag en socionom och en psykolog, som skulle bedöma min arbetsförmåga. Det har nu gått sex år sedan jag från min absoluta botten påbörjade resan tillbaka. Det har tagit tid att nå fram till den Kent som lever sitt liv vintern 2016 – och jag har tvingats inse att jag tagit skada av det liv jag levt och alla de år jag försökt överleva med mina dolda diagnoser. Det senaste året har jag varit ”min egen” på 25 procent, då jag som författare och föreläsare stått på på olika scener ett trettiotal gånger. Frågan är om jag fixar att jobba halvtid och resten av tiden luta mig mot min sjukpension? En balans. Dels handlar det om om att våga för att kunna återvända till gemenskapen på arbetsmarknaden, dels handlar det om att orka och inse sina begränsningar. Jo, dessutom handlar det väl om pengar, att kunna ha mer än 1500-2000 kr att röra sig med när räkningar och mat är betalda. Dessutom vet jag inte om jag orkar med ett bipolärt skov till, inte heller vet jag vad som sker om jag drabbas av ytterligare en stroke. Ibland känns det som att leva med en revolver riktad mot skallen.

julen

Vi går mot juletider. Om några veckor ska jag byta gardiner, sätta upp ljusslingorna, plocka fram adventsstakarna. Har alltid haft dubbla känslor inför julen. Eftersom jag som barn hade svårt att hantera de ”stora känslorna”, att det helt sonika blev för mycket glädje eller för mycket av besvikelse, när dessa känslor inte rymdes i mig. Därför kände jag alltid en stor oro för att öppna klapparna jag fick. Jag var livrädd för att inte kunna dölja besvikelsen om det i ett hårt paket låg ett par stickade sockar, eller hur jag skulle hantera glädjen ifall jag fick bilbanan jag tjatat om. Det hände att jag var uppe om nätterna och kände och klämde och skakade på de paket som fanns nere i källaren eller var lagda under julgranen som pappa huggit någonstans i trakterna kring Bäckmyran. Redan då började jag att tänka ut strategier, något som jag tvingats göra hela mitt liv. När julafton väl kom och tomten delade ut paketen, slet jag av papperet som om jag vore rasande, sedan lät jag ett leende smeta ut sig över mitt bleka, smala ansikte och skrek i högan sky: ”Yippie, precis vad jag ville ha!” Sedan kom skammen. Jag skämdes över att ha varit oärlig och otacksam – samtidigt som jag inte sårat den som gett mig kalsonger, stickade sockar och luvor. Än idag känner jag en klump i magen när jag ska öppna ett paket medan alla ser på. Fast det ska jag erkänna, nog har jag med åren blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, eftersom jag tränat på att släppa ut dem i små portioner åt gången – och numera är jag tacksam för ett paket med stickade strumpor.

änglar

I stort upplevde jag, trots mina knasiga känslor som var sprungna ur min då okända ADHD, lyckliga barndomsjular. Orsaken till det var att Farbror Filip och hans son Elon firade jul hos oss. Det var två ensamma män som bodde ett par kilometer bort och vi ungar såg dessa snälla män som en viktig del i familjen. En jul när de kom åkande i Elons lilla Fiat, var bilen så överfull med julklappar att en del långa paket (som påminde om skidor) stack ut genom sidofönstren. Dessutom skrattade farbror Filip som tomten. Hans hö-hö hördes över hela huset, samtidigt som hans plirande ögon var fulla av glitter. Elon var av den tysta sorten, men genomlystes av godhet. Frid över deras minnen!

För övrigt minns jag en del norska ord från tiden då jag jobbade som sjuksköterska i Oslo och Mo i Rana – ord som lätt kunde missförstås av en blond, lite förvirrad svensk. Jag blev i början av vistelsen inbjuden till en liten fest. Tjejen som bjöd mig var en tvärhand hög och mycket vacker. ”Men först må vi ha ett vorspeil (förspel)”. Jo, jag blev överrumplad. Men i Norge betyder det förfest, inget annat. Eller när jag jobbade ett på akuten och hörde en liten gumma ropa: ”Söster, söster ge mej en spröjta så jag blir litt rolig!” ”Se en mark! Å se där en frosk!” Alltså en mask och en groda. ”Klapperslange” är en skallerorm. ”Drittsäck” betyder ungefär Din skithög. Norska är ett roligt språk …

Det fula ordet okej

Av , , 2 kommentarer 3

Knatade ner i källaren och hämtade lådan med mina julsaker. Kände mig först inte särskilt pigg på att pynta, då jag inte riktigt hunnit hänga med i tiden. Den här hösten och förvintern har varit intensiva. Tiden har liksom tryckts samman – nyss augusti, nu snöslask i december. Och inte så himla länge kvar innan det faktiskt är jul. Men jag plockade fram mina blinkande tomtar, ljusslingor och ljusstakar. I år blev det ett mycket sparsamt pyntande, men jag kände mig nöjd efteråt. Det lyser och blinkar lite varstans och kanske finner jag snart fram till den rätta känslan. Det hjälpte en aning att jag spelade lite julmusik i bakgrunden: Gläns över sjö och strand och Ave Maria.

tomtegubbar

Var det något som skapade lycka i min barndom så var det jularna. Mors dignade julbord där varenda rätt var gjorda för hand enligt konstens alla regler, musiken från radion inne i köket och den pirrande känslan när tomten kom pulsande i djupsnön ner på myren med en lykta i handen, för att sedan försvinna in i skogen. Barndomens magi. Sedan timmarna av väntan. Vitskjorta, välpressade byxor. De brukade komma nån halvtimme innan Kalle Anka, Baklandets egna tomtar, farbror Filip och hans son Elon. Herregud, de brukade ha bilen full med klappar. Det var knappt de fick plats själva. Då var det jul – och sådana jular får jag aldrig mer uppleva..

Björn Ranelid har på facebook klivit in i debatten om flyktingarna. Trodde jag. Men efter några rader läsande visar det sig att Ranelid är ute efter något helt annat. Han har skrivit en lång drapa om ett förkastligt ord som statsminister Stefan Löfven använt sig av. Statsministern har ju sagt att det inte är okej att unga män som är bosatta i Sverige åker till Syrien och låter värva sig till terrorister. Ranelid struntar i terrorismen och ger sig istället i kast med detta hemska okej. Ett ord som inte får användas av en statsminister.

Så här skriver Ranelid: ”Ordet okej eller okey eller som förkortning OK är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.Hur kongruensböjer vår statsminister detta papegojeläte? Vet han vad begreppet kongruens betyder? Vad anser han att den korrekta grammatiska formen skall vara med ett korrelat i neutrumform: Ett okejt beslut? Två okeja beslut.”

Jag häpnar. Ja, ja det gäller att ha blick för vilka problem man ska lyfta, vad som är aktuellt i dessa tider. När jag sedan läser kommentarerna  blir jag riktigt trött, för flertalet av beundrarna tycker att Ranelid tagit upp ett stort och viktigt problem. Detta med att vi har en statsminister som säger okej. Men hur var det Ranelid sjöng i melodifestivalen, eller sjöng och sjöng, han pratade sig genom låten (hur korrekt är det?):  ”Nu kommer kärleken, nu kommer armén, nu kommer soldaterna
HERREGUD…. Mirakel.”

Tidningen Vasaplan är snart klar att skickas till tryckeriet. Det fattas bara några få detaljer. En arbetsseger som bygger på ett starkt mittfält, fem ständigt springande Kim Källström. Det känns bra.

För övrigt borde jag städa lite, torka av golven och plocka undan lite papper och böcker som ligger och skräpar lite varstans. Men jag gör det i morgon, tror jag.