Uppe vid fyrasnåret. Bläddrar i papper, funderar en stund hur jag bäst berättar historien om Ester Duva Nilsson. Det som skulle bli en lagom lång novell, håller på att växa till en kortroman – och så länge det finns ett bra berättarspråk och händerna ger fan i att skaka, så fortsätter jag att skriva.

Gång på gång påminns jag om hur mycket jag tappat av min forna dialekt, om jag nu haft någon? Var gång jag ska skriva ett dialektalt ord eller till och med en hel mening, blir jag osäker, rent av rädd, för hur jag ska hantera lyckselemålet. Problemet är jag växte upp med en far som talade nån form av dialekt som var sprungen ur trakterna kring Lycksele, medan mammas bredare Vilhelminadialekt lade till uttryck och ord, så att hemmets dialekt kokade ihop till en. ”Han trampe å gick bredave kärringa sin.” ”Han såge ner bjerka oppe på backen.” ”Annsia, divel, annvara, vars ska du” – några vackra dialektala ord som smälter på tungan.

Män i grupp kan bli farligare än ett rasande, hungrigt lejon. Det behövs inte mycket till grupptryck för att någon tar på sig rollen som ledare, och resten blir medlöpare. Riktigt vidrigt är när män i grupp ger sig på kvinnor och plågar dem genom en gruppvåldtäkt. I stort fungerar gruppdynamiken så att de enskilda inte vill förlora ansiktet och inte vara sämre än sina kamrater. Om tio hejar på, så torde den elfte genomför sin del i akten.

Farligast i gruppen är han eller de som inte får ”upp” kuken. För att kompensera skammen, för att inte bli hånad, använder istället knytnävar, tillhyggen, knivar, flaskor. Så hemska kan män i grupp faktiskt bli. En klassisk grupp som brukar beskrivas är Röda arméns intåg i Berlin 1945, då små och stora grupper våldtog alla kvinnor de kom åt, från fyra till 90-årsåldern. Ofta med dödlig utgång. Det är sådana gånger man med fog kan påstå att manligheten är en kollektiv sinnessjukdom.

Men är gruppvåldtäkter ett utslag för ondska? Ja ondskan kännetecknas av ett visst mått av grymhet, av illvilja, och en önskan av att skada en annan människa. Om vi sedan kan lägga till att där finns en LUST, en njutning av att plåga andra, ja då kan vi tala om ondska.

För övrigt hoppas jag och tror att vi ska finna den solidariska genen. Den skulle bevisa att vi grunden är goda och att vi måste hålla ihop i en gemenskap för att överleva.