Etikett: Ondska

Rädslan är ondskans vän

Av , , 2 kommentarer 4

En människas och en grupps berättelser är viktigare än vi tror. Dessa berättelser för det kulturella- och det sociala arvet vidare till nästa generation. Berättelser som förr var livsviktiga för vår överlevnad. Läste härförleden om kulturforskare som menade att man förr i tiden, när gällde gamlingar med uselt minne (demens), så var fullt möjligt att gamlingar med demens (?) helt sonika togs av daga för skydda och bevara familjens/gruppens muntliga traditioner. Men nog låter det hårt.

otzi-4038875_960_720

 

Om den demente gamlingen satte sig vid lägerelden och berättade följande: ”Detta utspelade sig för ett månvarv sen (när det skulle vara tre månvarv) när Bosse Björnfäll (när det istället var Arge Orvar) bet ihjäl en älg …” (som egentligen var en mus), satt de stopp gubbens usla berättande med att hugga fast yxa i dennes skalle. Det är väl en himla tur att släkt och vänner inte är lika hårda nu för tin. Som författare skulle jag ligga risigt  till.

hare-1634332_960_720

Jag satt även och läste om ondskan till en bit in på småtimmarna. Om vad som är ondska? Och hur vi ska skilja på ondska och en ondskefull handling. Om man nu kan det? Enligt en definition vill onda människor dominera, de vill känna makt. De har ett begär som måste bli tillfredsställt och gör därför vad som krävs för att stilla begäret. Men först avhumaniseras offret genom att dela upp dem i VI och DOM; då blir offret ett redskap.

soldiers-303473_960_720

I krig skapar man skapar man hela arméer av hatande, onda soldater. Först skapar man en stark, speciell gruppkänsla. Sedan får de soldaterna att inse/tro att de endast kan överleva ifall de håller DOM ANDRA borta. Gruppen är nu hotad. ”Dom andra” kan när som helst komma och ta deras liv. Nu ingjuter man rädsla i soldaterna och beskriver vad ”dom andra” brukar göra med sina offer. I detta läge ger man soldaterna fria händer att slåss för sina liv. Nu har de fått makt. Med rädslan som drivmedel blir de onda eller utför onda handlingar. Hur man nu ville se på det … Är personligen döless på ursäkten: ”Jag lydde bara order!” Det senare definieras av vissa forskare och debattörer som ”Den dumma ondskan”. Vissa människor har inte förmågan att se att det är ondska som får dem att göra ondskefulla handlingar. Det senare har jag svårt att köpa.

Men det finns så väl beskrivet hur extremister/terrorister säger sig ska göra onda handlingar i tron att dessa handlingar är goda. När de i grund och botten blivit vilseledda av vältaliga imaner, manipulerande sektledare och tanklösa politiska ledare.

war-2408702_960_720

Det spelar ju ingen roll hur man försöker definiera ondskan. Ont är ont oavsett varför en människa gör det, då vi ALLA ansvarar för våra handlingar. Jag minns skolårens mobbare. Mobbaren börjar säga elaka, förnedrande omdömen om offret, för att på sätt i avhumanisera offret; mobbaren vill dela upp oss i Vi och Dom. Nu kommer slagen, sparkarna och de nedlåtande hånskratten. Det lyser om mobbaren. Denna har makt över sitt offer och han kan gå hur långt som helst. Han känner njutning. Efteråt har mobbarens självkänsla (självbelåtenhet) vuxit.

fist-424499_960_720

Mobbing uppfyller det som har med ondskefulla handlingar att göra. I vilket fall som helst går mobbing och sadism hand i hand. Och sug på den här syrliga karamellen: Är det inte ondskefullt att stå vid sidan se på, utan att ingripa? Vi finns ju exempel på vad som kan ske när de GODA vänder bort blicken när ens broder skadas och plågas: Nazityskland 1933-1945.

För övrigt tror jag inte att vi helt och hållet kan utrota ondskan. Dessutom lever vi i en tid då folk tycks tro att man kan säga vilka nedlåtande saker som helst till en medmänniska. Det håller på att bli riktigt farligt att vara annorlunda. Är man det minsta eljest (fel kläder, hudfärg, har fel åsikter, är för dum eller för smart) så smäller det.

© Kent Lundholm

Dialekt i glömska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe vid fyrasnåret. Bläddrar i papper, funderar en stund hur jag bäst berättar historien om Ester Duva Nilsson. Det som skulle bli en lagom lång novell, håller på att växa till en kortroman – och så länge det finns ett bra berättarspråk och händerna ger fan i att skaka, så fortsätter jag att skriva.

still-life-851328_960_720

Gång på gång påminns jag om hur mycket jag tappat av min forna dialekt, om jag nu haft någon? Var gång jag ska skriva ett dialektalt ord eller till och med en hel mening, blir jag osäker, rent av rädd, för hur jag ska hantera lyckselemålet. Problemet är jag växte upp med en far som talade nån form av dialekt som var sprungen ur trakterna kring Lycksele, medan mammas bredare Vilhelminadialekt lade till uttryck och ord, så att hemmets dialekt kokade ihop till en. ”Han trampe å gick bredave kärringa sin.” ”Han såge ner bjerka oppe på backen.” ”Annsia, divel, annvara, vars ska du” – några vackra dialektala ord som smälter på tungan.

soldiers-311384_960_720

Män i grupp kan bli farligare än ett rasande, hungrigt lejon. Det behövs inte mycket till grupptryck för att någon tar på sig rollen som ledare, och resten blir medlöpare. Riktigt vidrigt är när män i grupp ger sig på kvinnor och plågar dem genom en gruppvåldtäkt. I stort fungerar gruppdynamiken så att de enskilda inte vill förlora ansiktet och inte vara sämre än sina kamrater. Om tio hejar på, så torde den elfte genomför sin del i akten.

Farligast i gruppen är han eller de som inte får ”upp” kuken. För att kompensera skammen, för att inte bli hånad, använder istället knytnävar, tillhyggen, knivar, flaskor. Så hemska kan män i grupp faktiskt bli. En klassisk grupp som brukar beskrivas är Röda arméns intåg i Berlin 1945, då små och stora grupper våldtog alla kvinnor de kom åt, från fyra till 90-årsåldern. Ofta med dödlig utgång. Det är sådana gånger man med fog kan påstå att manligheten är en kollektiv sinnessjukdom.

rattlesnake-653642_960_720

 

Men är gruppvåldtäkter ett utslag för ondska? Ja ondskan kännetecknas av ett visst mått av grymhet, av illvilja, och en önskan av att skada en annan människa. Om vi sedan kan lägga till att där finns en LUST, en njutning av att plåga andra, ja då kan vi tala om ondska.

För övrigt hoppas jag och tror att vi ska finna den solidariska genen. Den skulle bevisa att vi grunden är goda och att vi måste hålla ihop i en gemenskap för att överleva.

Litterär jakt i länet

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi åkte till IKEA redan strax före tio för att undvika störsthopen av kunder – men så tänkte tydligen halva övre Norrland också. Det var fullt med folk från start. I två timmar irrade vi omkring i jakten på fynd. Jag köpte en sil, två skärbrädor och en toaborste. När jag kom in i lampavdelningen stod där skrivit vid en av ljusspridarna: ”Lampan som lyser i mörkret”. Är det inte det som en lampa ska göra? Den ska väl knappast lysa mitt på dagen? Köade sedan i en evighet och fick träna mitt tålamod, gick sedan till Clas Olssons och köpte en sopkvast. Sedan var jag helt hjärndöd.

I morse skickade jag iväg mina texter till ”Härlitt”. Texter som beskriver mitt författarskap och texter till olika litterära platser som förekommer i mina romaner. Sedan, ni som skaffat appen till er mobil, så piper det till när ni kommer till någon av de angivna GPS-punkterna – och då kan ni läsa texterna jag skrivit. Exempelvis om ni passerar mitt barndomshem i Bäckmyran, eller kommer till Maltträsk där ”All världens lycka” utspelade sig.

Valfrid Johansson Konungen

Jag skrivit två texter om Konungen (Valfrid Johansson), dels vid hans födelseplats i Flakaliden, dels vid hans ”palats” vid gamla järnvägsstationen i Bjurselefors. Skaffa appen och ge er ut på ”jakt.”

Ska snart köra igång med middagen. Hade först tänkt grilla, men det är grått, kallt och då och då faller regndroppar. Så matlagningen får ske på spisen och i ugnen. Gäster är Lena och Hanna, min favoritkvinnor.

hands-1201826_960_720

För övrigt känns världen galen och det är lätt att tro att ondskan regerar. Men tänk om alla medier bestämde sig för att minst femtio procent av alla nyheter skulle handla om allt gott som görs varje sekund, dag som natt, jorden runt, så skulle vi kanske se på vår värld och våra medmänniskor på ett helt annat sätt.

Solidariska varelser

Av , , Bli först att kommentera 1

Mörkt därute, nästan. För i husen rakt över gatan syns från fönstren ljusen från adventstackar och julstjärnor. Inger förhoppning och tröst. Var nere på stan igår och köpte några julklappar och har snart fixat en gåva till var och en av mina nära och kära. Inga stora, dyra klappar, men genomtänkta för att sprida glädje. Det är ju så mycket roligare att ge än att få – så länge det inte handlar om att köpa sig fri. Skulle önska att jag var mer altruistisk. Till altruism räknas generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov. Man är helt sonika beredd att hjälpa andra utan att önska något i motprestation. Vad nu det skulle ha att göra med mina julklappsinköp att göra vet jag faktiskt inte, men kanske har jag med ålderns rätt rört mig i den riktningen. Tänker på de två åren jag verkade som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan och såg till att vi gjorde en tidning av hög kvalité som skulle skapa intresse hos köparna och göra säljarna stolta; en insats som emellanåt innebar ett halvtidsjobb under ganska hård press. Men var jag altruistisk när jag tog emot en skattad tusenlapp i månaden för det jobbet? Borde jag ha skänkt den till organisationen? Jag undrar ännu. Något som alltid drivit mig och som under livet fått mig att göra insatser, är orättvisor och ojämlikhet eftersom ett sådant samhälle skapar skam och skuld hos de utsatta, kanske även en känsla av att vara underlägsna. Sådant skapar en känsla av revansch och en tro att bara för att man allierar sig med ”de starka” som pekar ut en ännu svagare grupp, några som redan ligger, som det blir legitimt att sparka på. Det skapar ett märkligt samhällsklimat där de som blivit orättvist behandlade själva blir plågoandar – när de egentligen borde sparka uppåt.

elitgrodor

I ett sådant samhälle kan godhet verka provocerande och de altruistiska människorna blir misstänkliggjorda och anklagade för att de är givmilda av egoistiska skäl. Godhet kan med andra ord få vissa att känna sig underlägsna. Enligt socialdarwinismen går livet framåt genom en tävlan mellan individer, grupper, nationer, eller idéer och det är dessa unkna idéer som leder till en sociala utvecklingen i mänskliga samhällen. Skrämmande. Livet är enligt dessa idéer en enda stor, lång gladiatorkamp där de starkaste vinner (givetvis) och ska vinna för att samhället ska utvecklas. Här finns inget utrymme för empati. Vi styrs av själviska gener. En idé som nyliberalismen gillat – och gjorde biologi till politik där rika var i större behov av pengar än fattiga och där samhället delades in i närande och tärande.

Men i själva verket är detta synsätt felaktigt eftersom vi är solidariska varelser,som redan på stenåldern delade bytet för att se till att så många som möjligt överlevde. Vi har i alla tider speglat oss i varandra, för att finna andra att blida sociala gemenskaper med. Om vi räknar samman vad som görs och händer på vår jord under en dag, så är jag övertygad om att det görs mer gott än ont. Problemet är att ondskan får mer utrymme i media. Det är ondskan vi tvingas se i varje nyhetssändning, om och om igen, och till slut invaggas vi i tron ondskan är en naturlig del i våra liv.

kärleken

Vi som sett döden i vitögat blir för alltid omskakade och vi tvingas omvärdera vad som egentligen är värdefullt i livet. Samtidigt blir det sprickor i muren där rädslan kan sippra fram och förlama oss och bli fixerade av att döden kan slå till igen, precis när som helst. Men det kan mycket väl leda till att ge livet fart framåt och på så sätt hålla oss vid liv. Då kan vi faktiskt ha hjälp av rädslan för den visar ofta vilken riktning vi växer. Vi släpper taget om allt det vi vill kontrollera, lägger oss på rygg i floden och flyter medströms, samtidigt som vi ser alla de som simmar motströms i sin längtan och sin tro att dag komma fram till källorna. Det är nu vi ska träna på att bli ödmjuka, för att kunna ta mot gåvor utan att grubbla så mycket om vi gjort oss förtjänta av dem. Utan ödmjukhet kan vi omöjligt inse våra begränsningar.

För övrigt är vi skapade för ett liv tillsammans med andra och att vara delaktiga i en gemenskap och leva i en växelverkan med andra. Först när vi nått dit så kan vi älska och ta emot kärlek.

En nutida prokrustessäng

Av , , Bli först att kommentera 2

Jäklar i min lilla låda vad det regnar här på Pig Hill – och förmodligen även i resten av Umeå och längs Västerbottens kustland. Fryser vätan till på kvällen när jag ska till Hörnefors och framträda, så kan det bli slirigt och halt. Eller så säger jag som Robban Broberg: ”Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja!”  Men nog är det trist när all den vita snön nu kommer att tina bort. Men naturen laddar väl för att återigen ge oss en grön, snöfri jul.

KrigBarn

Nog är det väl underligt att vi människor lägger ner en sådan tid och energi för att skapa dessa jävligt dåliga imitationer av helvetet. När jag läser om det som sker inne i Syrien, blir jag illamående och rädd. Tånaglar rycks ut med tång, elkablar används som piskor och hundratalet fångar trycks in i små celler. Kvinnor och småflickor våldtas, oskyldiga män får struparna avskurna, folk begravs levande. Nej, jag beskriver inte medeltiden. Jag skriver om ödesåret anno 2016. Det är civilbefolkningen som lider mest – inte svårt att förstå när IS-soldaterna använder civilbefolkningen som mänskliga sköldar. Är inte det ondska? Och vilken skuld tvingas vi bära ifall vi vänder bort vårt ansikte och tänker på något annat. Risken är att vi blir apatiska och då blir vi till slut ”levande döda”. Livet angår oss inte längre.

Vad skulle vi göra om vi bodde i Syrien och hade chansen och möjligheten att föra vår familj i säkerhet. Nog skulle då jag fly, varför inte till Sverige? Om jag nu inte blev fast i Turkiet eller drunknade under färden över ett stormigt Medelhav.

Varför har vi blivit så oroliga över det annorlunda, över att andra inte ser ut som oss ”svenskar”. Vi har börjat ställa krav att alla ska passa in i en och samma mall. Påminner lite om prokrustessäng där man enligt den grekiska mytologin gjorde alla ”lika” långa. De som placerades i sängen och var för korta tänjdes helt sonika ut, medan de som var för långa fick en bit av sina ben avhuggna.

För övrigt säger jag bara: ”Spela poker, livet är kort.”

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

En överlevare

Av , , Bli först att kommentera 3

Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

minnen

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

näve

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.

Godhet kan provocera

Av , , Bli först att kommentera 4

Fortsatt grått utanför mitt fönster. Var som vanligt uppe i ottan och har hunnit lämnat några blodprover, och fick sedan efter tolv timmars (plågsam) fasta äntligen tugga i mig ett par rostade frallor och dricka en balja lut; rykande, sotsvart kaffe. Fortsatt stel i nacken och går ännu omkring med känslan av att nån jävel ”bytt ut min skalle”. Om en meteorolog skulle ha försökt beskriva min situation: ”Ett lokalt åskoväder med intensivt störtregn. En kallfront drar åt nordost.” Väntar således på uppehållsväder.

hand

Det tycks vara så att vissa provoceras av godhet; av människor som ideellt arbetar för att hjälpa andra, som ställer upp i ur och skur utan att förvänta sig att få något tillbaka. Dessa människor misstänkliggörs, rent av hånas av somliga och anklagas för att göra gott av egoistiska skäl. Jo, det är stollarnas nya strategi. Att ge sig på det som är gott. Kanske är det så att alla goda människor får dem att känna sig underlägsna? För någonstans, även hos ”mörkermänniskorna”, finns ju vår gemensamma moraliska kompass, den som pekar ut riktningen och säger åt oss att det är vår förbannade plikt att hjälpa de som hamnat i nöd. Men vi har sett det förr. Stollarna tar allt mer plats – samtidigt som åskådarna på läktarplats låter stolleriet fortgå.

För övrigt kan civilisationens fernissa vara ytterst tunn.

Om godheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns så mycket gott i oss människor. Som igår när jag kom kånkande med två proppfulla matkassar, tungt värre och åttahundra kronor fattigare. Mitt i steget, mitt emellan två isfläckar, så spricker ena kassen och nyårsmaten glider ut på gångbanan. Jag hukar i förtvivlan ner på knä och undrar vad jag ska göra med tre förlorade ägg, hur jag ska få hem laxen, bananerna, marmeladen, smöret. Det är en bra bit hem och jag kan omöjligt bära varorna i famnen. Då stannar en bil och ung tjej ropar: ”Jag såg vad som hände å jag har en kasse över!”
Det var som om hon inte ens väntade sig ett tack. Det var liksom bara en handling bland många andra handlingar. Hur naturligt som helst. Men jag lovade henne dyrt och heligt en alldeles egen stjärna på himlavalvet.Då log hon, vinkade och körde vidare.

Redan Aristoteles menade att människans sanna natur är att använda sina resurser för att hjälpa andra. Gör gott och andra kan spegla sig i det; det smittar av. Genom goda handlingar så bekräftar vi de som för tillfället har det besvärligt, vi synliggör dem, bekräftar dem, vi ger dem ett värde. Vi lever upp till detta om människans lika värde. Men att vara snäll handlar inte enbart om att vända andra kinden till, det handlar lika mycket om att ha modet att resa sig upp och kämpa för det som är rätt och att säga ifrån när något är uppenbart fel. Men för att kunna göra det så behövs en inre kompass som visar hur vi ska göra. Vi kan kalla det för vårt samvete.Därför är det inte alltid tanken som räknas. I slutänden är det handlingen som avgör, vad vi i praktiken faktiskt gör.

Vi kan heller inte komma i efterhand med en räkning till de som vi hjälpt, ett återbetalningskrav. Det är är ungefär samma feltänk som när vi en gång för alla förlåtit någon. Då kan man inte dyka upp nåt år senare och säga: ”Förresten, så har jag bara förlåtit dig till 50 procent.” Gett är gett och kommer aldrig tillbaka. Det är så tillit byggs och blir bestående.Godhet är att ta ansvar för sina handlingar och sitt liv och på så sätt uppmuntra andra till att göra gott.Det finns en positiv energi i snällheten, i vår empati. En kraft som växer när vi gör gott och som gör oss starkare. När vi utför goda handlingar så sker saker inom oss, rent kemiskt, som får oss att må bättre.

Men vi måste ständigt kämpa för att få vår godhet att växa. Empati är ett förhållningssätt vi måste träna på ständigt. Ungefär som man tränar på att hoppa högt, åka skidor fort och länge, ett skriva bra, måste vi dagligdags träna på att få vår empatiska förmåga att växa. Vi kan även träna oss på att be om förlåtelse. Det innebär inte att du därmed hukar och tar på dig all världens skuld, att du alltid erkänner dina brister och fel och låter den andre ständigt få rätt. Nej, det betyder bara att du högaktar och värdesätter dina relationer till andra människor högre än ditt ego. Men det kräver mod. Det lovar jag att träna mer på under det kommande året.

Det talas så ofta om hur onda vi människor är och när man ser nyhetsbilderna från världens oroshärdar och krig rulla förbi, så är det lätt att hålla med. Men allt det goda som samtidigt görs, var ser vi det? Vi glömmer ofta bort att lyfta fram alla goda handlingar som ständigt utförs. I det lilla, i det stora.

”Vänlighet är svår att ge bort, för den ges oftast tillbaka”. Mark Ortman.

Så gör gott under 2015.

Jag vill önska er alla ett Gott Nytt år!

/Kent

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,