Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.