Etikett: Våldtäkt

Dialekt i glömska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe vid fyrasnåret. Bläddrar i papper, funderar en stund hur jag bäst berättar historien om Ester Duva Nilsson. Det som skulle bli en lagom lång novell, håller på att växa till en kortroman – och så länge det finns ett bra berättarspråk och händerna ger fan i att skaka, så fortsätter jag att skriva.

still-life-851328_960_720

Gång på gång påminns jag om hur mycket jag tappat av min forna dialekt, om jag nu haft någon? Var gång jag ska skriva ett dialektalt ord eller till och med en hel mening, blir jag osäker, rent av rädd, för hur jag ska hantera lyckselemålet. Problemet är jag växte upp med en far som talade nån form av dialekt som var sprungen ur trakterna kring Lycksele, medan mammas bredare Vilhelminadialekt lade till uttryck och ord, så att hemmets dialekt kokade ihop till en. ”Han trampe å gick bredave kärringa sin.” ”Han såge ner bjerka oppe på backen.” ”Annsia, divel, annvara, vars ska du” – några vackra dialektala ord som smälter på tungan.

soldiers-311384_960_720

Män i grupp kan bli farligare än ett rasande, hungrigt lejon. Det behövs inte mycket till grupptryck för att någon tar på sig rollen som ledare, och resten blir medlöpare. Riktigt vidrigt är när män i grupp ger sig på kvinnor och plågar dem genom en gruppvåldtäkt. I stort fungerar gruppdynamiken så att de enskilda inte vill förlora ansiktet och inte vara sämre än sina kamrater. Om tio hejar på, så torde den elfte genomför sin del i akten.

Farligast i gruppen är han eller de som inte får ”upp” kuken. För att kompensera skammen, för att inte bli hånad, använder istället knytnävar, tillhyggen, knivar, flaskor. Så hemska kan män i grupp faktiskt bli. En klassisk grupp som brukar beskrivas är Röda arméns intåg i Berlin 1945, då små och stora grupper våldtog alla kvinnor de kom åt, från fyra till 90-årsåldern. Ofta med dödlig utgång. Det är sådana gånger man med fog kan påstå att manligheten är en kollektiv sinnessjukdom.

rattlesnake-653642_960_720

 

Men är gruppvåldtäkter ett utslag för ondska? Ja ondskan kännetecknas av ett visst mått av grymhet, av illvilja, och en önskan av att skada en annan människa. Om vi sedan kan lägga till att där finns en LUST, en njutning av att plåga andra, ja då kan vi tala om ondska.

För övrigt hoppas jag och tror att vi ska finna den solidariska genen. Den skulle bevisa att vi grunden är goda och att vi måste hålla ihop i en gemenskap för att överleva.

En överlevare

Av , , Bli först att kommentera 3

Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

minnen

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

näve

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.

Hagamannen återvänder

Av , , Bli först att kommentera 1

År 2006 dömdes Hagamannen för två försök till mord, två fall av grov våldtäkt samt försök till våldtäkt. Han fick 14 års fängelse. Under åtta års tid satte han skräck i Umeå och då, i synnerhet, i den kvinnliga befolkningen. Nu har han avtjänat två tredjedelar av sitt straff och enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven – under en prövotid,

I dag är det en stor manifestation här i Umeå. Tänker delta i den och visa min solidaritet med de kvinnor blivit utsatta för män våld, såväl Hagamannens övervåld som det våld som män begår mot kvinnor i stort – dagligen. Bara i fjol gjordes drygt 1300 anmälningar om misshandel i nära relationer i Sverige, och varje år dödas 20 kvinnor per år av en närstående (läs män). 320 män dömdes i fjol för våldtäkt mot kvinnor och barn. Så ser det ut i dagens samhälle. Det är väl ändå själva tusan att kvinnor ska behöva gå omkring och vara rädda för oss män.

Det är klart att det sprider sig en skräck när tingsrätten beslutade att släppa Hagamannen fri – och ge honom rätt att återvända till  den plats där han våldtog och försökte döda kvinnor. Det har lagts mer vikt på hans rehabilitering, än på de brottsdrabbade kvinnornas säkerhet. I vårt rättssystem finns en underton av att det är kvinnorna som ska ”lära sig” hur man undviker att bli våldtagen, istället för att vi ska lära männen att ge tusan i att våldta kvinnor och barn.

Det finns onekligen ett problem i att bedöma när en våldsam man är rehabiliterad och kan slussas in i samhället igen. Än knepigare kan det vara att säga hur stor återfallsrisken är. I mångt och mycket är kriminalvården och rättspsykiatrins läkare tvungna att skjuta från höften. Det man kan göra är att luta sig mot lagstiftningen. Hagamannen har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Enligt lagen blir han därmed villkorligt frigiven.Vare sig vi vill eller inte.

Vi ska visa vår avsky mot mäns våld mot kvinnor. Vi ska visa vår solidaritet med de kvinnor som blev drabbade av Hagamannen; de som lever kvar i skräck och vars minnen väcks till liv nu när våldtäktsmannen åter är fri att gå på våra gator. Men jag ber en tyst bön att denna manifestation inte ska ge utrymme åt det ”primitiva”, att det inte får gå överstyr och bli till hets mot en enskild person. Märker jag att jag blivit stående i en lynchmobb så kommer jag att avvika. När man slåss mot ett monster, så ska man akta sig så att man inte blir ett själv.

Möt upp på Rådhustorget i Umeå 12.00 idag och manifestera mot mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,