Ibland, mitt i livet, mitt i steget, tar det plötsligt stopp. Fötterna blir blytunga, det blir trångt i bröstet och tankarna rör sig som om i sirap. Solen går i moln. Det är sådana gånger man borde ha en egen vedhög. Min far löste många problem vid sin vedhög och genom att lyssna på yxhuggen gick det höra vilket humör han var på. Veden i sig innehåller ju energi som ger värme när man eldar den, men även vedhanteringen i sig skapar inre energi. Den ger kraft. När det tog stopp för honom, när det blev trångt i bröstet och fötterna fylldes med bly, då högg han sig stark. Jo, jag skulle nog behöva en vedhög så jag fick klyva upp en par kubikmeter.

När jag inte har tillgång till ved, så får jag väl istället promenera mig stark och under dessa vandringar träna på min berättelse om Vedtjuven. Eller fundera på  nästa skrivprojekt. Jag har plockat fram underlaget till Fisketuren, romanen som handlar om att återvända och vad som sker när ”fel” person går och dör. Men som vanligt uppstår det vissa igångsättningsproblem när ett nytt skrivprojekt ska startas. Jag vet ju hur uppslukad jag kommer att bli och vilken energi det kommer att krävas för skriva klart romanen. Det kommer att ta två-tre år. Minst.

Satt för några dagar sedan och pratade om författarskapets vedermödor med Mikael Berglund, som nyligen publicerat sin debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar” på Bonniers. Hans resa har nyss börjat, medan min håller på att närma sig slutet. Vi talade om hur svårt det är att leva på sitt skrivande och hur ytterst lite det kommer in från själva bokförsäljningen. Det krävs enorma volymer för att det ska generera några större inkomster. De pengar man tjänar, i varje fall när boken är ny och aktuell, kommer in från föreläsningar och framträdanden. Men allt sådant får författaren ordna själv – trots att man har Bonniers i ryggen. Vi kunde båda slå fast att det romantiska skimmer som finns runt ett författarskap, mest präglas av hårt arbete med en riktigt usel timpenning. Ändå kommer vi att skriva tills ögonen slocknar.

Lilljäntan min firade sin examen igår. 16 år gammal har hon gått ut nian. Hon håller på att bli stor, min älskade Hanna Qing Bao. Tycker att det är nyss som jag första gången tog henne i min famn; ett febrigt knytte, i ett kylslaget rum i östra Kina. Nu väntar hennes sista sommar i ”frihet” innan gymnasiet väntar och efter det någon högskola. Det känns fint att vara en stolt far.

Hanna och hennes kompis My.