Etikett: författare

Lider av tidsanemi

Av , , Bli först att kommentera 6

Fem dagars ledighet. Sedan bär det av mot Lycksele för att berätta om Ester, fjärde framträdandet i Lycksele, om jag räknar med Esterdagen i juni. Kan bli en femte, om bokningen i Knaftens bygdegård blir av. Ständigt detta framåtblickande. Blicken fastspikad vid horisonten. Tidsanemi. Kompis med harmen.

Spring Kent, spring! Signera all världens böcker.

Tiden – ett hot och en möjlighet. Jag har tidigare skrivit och sagt att jag inte hinner skriva någon fler roman. Hinner inte, orkar inte. Tre års skrivande är orealistiskt med Herr Parkinson hängande över mig.

”Tiden efter Ester” är en titel som tilltalar mig: en slags självbiografi som beskriver allt som skedde i samband med boksläppet. Om det inte blir genomförbart, skulle jag kunna skriva om skrivandet, en slags handbok om skrivandet i stort och smått; en bok som vänder sig till de som ville bli författare.

Om jag, med alla hinder, klarat av att skriva sju romaner och en självbiografi, så borde det finnas fler som fixar det. Däremot kan jag inte hjälpa och tipsa de som saknar vilja och uthållighet. Saknar man dessa egenskaper kan jag endast rekommendera ett inköp av ”Stora trolleriboken för hemmabruk”. Det finns helt klart något som kan benämnas för skrivandets smärta. Naturligtvis finns det även ett skrivandets glädje. Ni som klarar av att dagligen sitta på ändan och skriva, år efter år, kan redan nu börja att samla på detaljer, läsa in sig på de ämnesområden som hakar tag i en kommande roman – kunskaper som författaren kan ha nytta av när det i framtiden blir tal att ”skriva mellan raderna”. Det är i radernas och ordens mellanrum som livets väsen finns. Ett sådant manus har jag liggande, i stort sett klart.

Vintern 2020 var rullatorn min vän. 

I det dunkla, i dimman, kan vi göra orden klara, tydliga. Genom lära sig att använda språkets alla möjligheter, kan vi göra oss förstådda. Många författare trasslar till sitt språk i en önskan att visa hur ”mycket man som författare kan”, vilket ovillkorligen leder till att man strävar bort från sitt språk. Glöm inte bort att använda dig av det du upplevt, berättelserna som finns kvar i dina sinnen och minnen. Kring det kan man sedan bygga på med det fiktiva.

Men för att detta ska bli verklighet måste man ha ett språk.

I allt vi ämnar skriva måste vi finna drivkraften, i Älskade Ester, var drivkraften att ge henne upprättelse. I viss mån att betala av en skuld. Det som är bland det svåraste i skrivandet är att finna den rätta berättarrösten och dess tonläge. Jag trasslade till det rejält när jag i de första versionerna av Älskade Ester, lät en diakonissa vara berättare. Men Ester och diakonissan kom inte överens.

Ska jag bli poet?
Jag har en stor mängd poesi som blivit liggande och som jag emellanåt filar på. Ibland bråkar jag med EN dikt i Månader. Somliga dikter är riktigt bra, men om det räcker till en diktsamling vete tusan. Jag är ju inte någon poet i grunden. En bra dikt har en inbyggd harmoni i orden – det svåra är att skriva vackert om något som har en djupare mening. Resultatet blir ofta en massa ytliga ord som inte betyder något annat – förutom att vara vackra.

Skriva noveller
Jag har börjat peta i gamla och nya noveller, men har ju så rysligt svårt att skriva kort. Minns tiden som journalist och de arbetspass då jag skulle skriva notiser. Det är svårt att skriva kort och begripligt. Att sno ihop ett mittuppslag är enklare, än att i korthet beskriva en trafikolycka eller kommunstyrelsens ja/nej till ett ärende. Vad gäller novellerna, så har jag prövat en teknik där jag lägger anslaget så nära slutet som är möjligt. I några noveller finns mycket riktigt anslaget i de två, tre sista rader.

Tiden – ett hot!

Filmmanus?
Jo, tankarna går ofta till de filmmanus som jag skrev mellan år 1998 och 2005 och nu har frågan kommit från en producent, att jag borde ta mig an ett av de längre filmmanus jag skrev: ”All världens lycka” (3 x 60 minuter), som var tänkt att bli en TV-serie, regisserad av Kjell-Åke Andersson, med Daniel Alfredssons (Chef på SVT Drama) som delfinansiär. Allt var klart för filmstart 2004 – då SVT Drama ”rasar sönder och samman” av nåt internt bråk där TV-sporten fick ökade anslag, som togs från Drama. Plötsligt var där nytt folk. Ingen av dem kände till någon TV-serie vid namn All världens lycka. De tiotal personer som stöttat mig med kontakter, manusbearbetning, lön, försvann och upplöstes, och jag där stod jag med en bunt med filmmanus. Dessutom var där ett flertal producenter/regissörer som ryckte i mina novellfilmsmanus: Vedtjuven och ett tiotal till. Även de projekten gick i stöpet.

Ni förstår min tvekan att använda den tid jag har kvar, till att riskera ett hårt arbete med manus som bara blir liggande. Samtidigt finns där en kittlande nyfikenhet. Faktum var ju att det en gång fanns en hel hop med kunnigt filmfolk som höjde mina filmmanus till skyarna. faktum är att orsaken till att det inte blev några filmer, berodde på bristande ekonomi – inte på grund av mina manus.

En kort, kort roman?
Romanen om farmors mor Maria ropar på min uppmärksamhet. Kommer trots allt inte förbi berättelsen om min farmors mor Maria och hennes märkliga resa i geografin och den skam hon var tvungen att bära resten av livet. Men hinner jag skriva denna roman?

Ett litet barn söker sig till föräldrarnas trygghet. En författare skriver för att bli hörd och sedd genom sina ord. Paniken rör sig i mitt bröst. Den gör det var gång jag påminns om mitt öde, om att jag kommer att förlora mitt språk. Hur trögheten i mina tankar kommer bli än värre. Vem, vad blir jag utan språk? Jag är ju författaren som med MITT språk berättar för andra hur världen gestaltar sig, hur den kan förändras, bli tydligare genom den fantasi som jag levt i sedan barndomen.

Bäckmyran. Torpet, det rödmålade. Mitt hem.

För närvarande känner jag mig inte hemma någonstans. Jag har blivit en uteliggare bland minnen, liggande på en bädd av harm. Jag förflyttar mig mellan de rum där bokstäver, ord och meningar är inristade i väggar och tak. Men rummen kan inte sammantaget bli ett hem. Jag hade ett hem i det rödmålade torp som nu bebos av andra människor. I tonåren längtade jag mig bort från torpet i Bäckmyran, glömde platsen, till dess jag började skriva och snart börja inse att allt jag skriver om utspelar sig i och utanför torpet.

Ilskan bottnar ofta i oro och rädsla. Det gör mig till en stridbar figur. Har kommit på kant med ”hela världen”. Slåss för att få svängrum, för att hitta hem och att under tiden hitta rätt nivå för att beskriva de minnen jag har kvar – med ett språk som förtvinar, för att sedan försvinna.

Kanske bottnar allt i min oförmåga att uppskatta och njuta av det jag har; det jag faktiskt har åstadkommit – efter att ha levt ett liv i 200 km/h. Vad ska det bli av den där pojken iklädd en kropp som tillhör en gammgubbe; en man som inte kan lära sig att leva i Nuet – som går armkrok med sin harm.

 

Få kan leva på sålda böcker

Av , , Bli först att kommentera 5

Sovit ut till 05.00. Efter tre dagars polemasande mellan mina rum håller jag på att vakna. har dessutom städat, tvättat kläder och samlar mod inför ”tuffa veckan” då jag har tre framträdande tre dagar i rad. Tisdag i Boliden, onsdag i Skellefteås nya Sarahus och detta avrundas med torsdagens besök i Malå. Patrik Frohm spelar och sjunger vid de två senare föreställningarna. Lena följer med på alla tre platserna och hjälper till med bokförsäljningen. Läs mer på webbens bokningslista.

Ute på turné. Författare måste synas, så att folk läser mina böcker.

Förlaget har snart sålt ut fjärde upplagan, så inför julen trycks upplaga nummer fem – Älskade Ester släpptes första veckan i juni. Något liknande har varken jag som författare eller det lilla förlaget Ord & visor varit med om. Detta utan att vi knappt nått utanför länsgränserna, men det rör så smått på sig. Inte minst kan jag se att biblioteken i hela landet köpt 1-4 ex och att köerna för att låna boken är lång.

Somliga tror att jag blivit stormrik av denna succé. Men för att en kontrakterad författare på ett  traditionellt förlag ska kunna ta ut en månadslön i nivå av en svensk medianlön, måste denne skriftställare sälja mellan 50 000 och 100 000 exemplar – och sådana försäljningsmängder är jag inte i närheten av. Inte ens i fantasin. Då måste boken uppmärksammas rejält av storstadstidningarna, vinna nåt stort pris och bli ”känd” från Malmö till Kiruna. Merparten av de böcker som sålts är till f-pris 160 kr/st som är praxis när ett  förlag säljer böcker till bibliotek och den fysiska- och nätbokhandeln. Vilket är snudd på ett nollsummespel.

Det är roligt att det ännu går att sälja pappersböcker, i varje fall Älskade Ester. Men trots romanens popularitet märks det att folk allt mer lyssnar på ljudböcker och läser digitala E-böcker. När jag åren 2006 till 2016 turnerade med Konungarnas konung, Vedtjuven och Spring Kent, spring sålde jag mellan 70-150 böcker vid vart framträdande. Något hände 2019 med ”Män som spelar schack” då jag fick vara glad för 20 sålda exemplar på vart ställe, trots bra recensioner och fina reportage. ”Älskade Ester” ligger på knappa 30-40 sålda exemplar per framträdande, trots fantastiska recensioner och många fina reportage. Ständigt denna fråga: ”När släpper ni ljudboken?” Ja, när? Att läsa in 600 sidor tar ett fyra-fem veckor (jag fixar det inte med min Parkinsonröst), sedan måste vi leja in någon som redigerar inspelningen – sedan kommer de stora problemen. Ska förlaget sälja den via sitt distributionsbolag, eller sälja via sina egna kanaler – vilket gör ljudboken dyr för köparen då portokostnaderna läggs på toppen. Eller sälja den via nåt av ljudboksförlagen, med risk att de klipper ner inspelningen och sabbar handlingen. Att sälja hela inspelningen innebär en förlust om vi räknar in arbetskostnaderna. Alternativet är att ljudboksförlaget gör hela jobbet och sedan betalar 1-4 kronor per sålt exemplar som enligt kontraktet med förlaget (som står för produktionen och när de fått igen för sina utlägg delar jag och förlaget 50/50 på vinsten.) Så vad gäller en ljudbok så vete gudarna om det blir av. De stora bolagen bedömer inkomna manus både vad gäller säljbarheten som pappersbok och som ljudbok. Ett sådan koncept ger mer i vinst.

Hur många får signera 300 böcker?

Talboken är klar och finns på biblioteken och kan lånas av folk med lässvårigheter (Adhd, synfel etc). Har lyssnat på den och det lät okej – förutom att den som läst in boken hade problem med de dialektala uttalen. Jag har börjat med podcast och i det fallet skulle jag kunna ta betalt per lyssnat avsnitt, men det är krångligt och det krävs mängder av lyssnare. En lyssnare betalar inte mer än 20 kr per avsnitt – om man inte är ”kändis” och poddar om fruktsamma bantningsmetoder eller pratar ytligt om deckare. Nä, saknar ork till sånt.

Det är inte många författare som säljer 100 000 exemplar. Då räknas försäljningen ihop med pappersboken med hårda pärmar, pocketboken och ljudboken. Det jag tjänar pengar på som författare är vara en av de 3000 medlemmarna i Svenska författarförbundet och därmed kunna få ett och annat stipendium – vilket jag fått gånger flera och då dessa ges utifrån bokens kvalité (hur pass bra den är) så kan jag efter tre stora stipendier på 70 000-100 000 kr och 4-5 mindre 30 000-50 000 kr, utan att förhäva  mig, påstå att jag är en rätt så hygglig författare. 60 procent av dagens etablerade författare arbetar halvtid med ett helt annat yrke för att ha råd att överhuvudtaget ha råd att skriva. Själv är min ekonomiska grund en sjukpension.

Under pandemin 2020 gick firman back och visade på ett underskott på 10 000 kr.

Det är på turnéerna i samband med bokutgivningarna jag tjänar mest. Eftersom jag alltid fått många inbjudningar från länets bibliotek och med ABF i ryggen som skjuter till pengar till mitt arvode, så turnerar jag allt vad min kropp orkar. Jag lär vara Västerbottens mest bokade litteräre författare, vilket ofta leder till 15-20 författarbesök. Jag har även publikrekord på en rad bibliotek (i Lycksele förstås där jag dragit mer publik än självaste Torgny Lindgren). Oj, sitter jag här och skryter?

Men det räcker ju ändå inte till en månadslön, än mindre till tolv. Mellan bokutgivningarna som i snitt är tre år, uppstår ett ekonomiskt glapp. Jag skriver krönikor, försöker sälja en och annan kortnovell, vid två tillfällen har jag turnerat med Linda Marklund och framfört ett 20-tal berättarföreställningar. Allt viktigare kanaler för mitt författarskap är att nå mina läsare, och framtida läsare, genom den digitala världen. Denna blogg (och ett par till) är ett sådant exempel, försöker även vara flitig genom läsa in avsnitt på min pod cast, och ständigt uppdatera min webb -genom att synas och höras på Facebook, där man med fördel lägger upp ett flertal sidor om författarskapet och är aktiv på FB-sidor som sysslar med litteratur, berättande, dialekter. Jag lägger ner åtskilliga timmar på att ”synas i det snabbt försvinnande flödet.” Något som tycks reta somliga. Okej, berätta hur man ska få sina litterära alster sålda och lästa utan att visa upp sig? Gömma sig i källaren?

Många ingångar till skapandet av romanen.

Nu har framtiden blivit mörk. Skämtandet om att jag är Övre Norrlands sjukaste författare har blivit till en sanning, nu när Parkinson sakta men säkert bryter ner kroppen och stjäl mitt språk: Mina arbetsredskap. Någon fler turné lär det knappast bli, nu när jag inte orkar skriva någon fler roman. Dopaminbristen i min hjärna gör tankarna tröga, långsamma och jag har fått allt svårare pricka tangenterna.

Jag som är en relativt okänd författare (utanför länsgränserna) är ju beroende av att bli uppmärksammad i media. Med Älskade Ester har jag för första gången blivit omskriven i några rikstäckande tidskrifter – men samtidigt har några av länsmedia totalt bojkottat mig och Ester. Jag har hört en av deras kulturredaktörer säga att jag genom åren synts ”för mycket” och att jag därför blivit satt i någon slags karantän. Detta trots att det finns en mängd ingångar i berättelsen om mitt författarskap: Om vem Ester var, om att Lyckseleborna ”krävt” två extraföreställningar och att de köpte hela första upplagan, att jag satt två timmar och signerade 300 av de förhandsbeställda romanerna. Dessutom ämnar politikerna i Lycksele, efter att  ha läst min roman om Ester, resa en staty och döpa gator till hennes ära. Åtminstone går det att föra ett samtal med mig angående mitt påstående att detta är min sista roman, om författaren som drabbats av Parkinson och riskerar att bli lika talför och smidig som en runsten.

Ännu går det att få en recension, denna från VK.

Jag förstår att det är trångt på kultursidorna, som numera ofta döpts om till ”Kultur och nöje” (även underhållning borde rymmas i vinjetten). På den tid jag var kulturredaktör på Folkbladet (1997-1998) stod det Kultur längst upp på den sida jag dagligen skulle fylla med kultur, som i första hand utspelade sig i tidningens spridningsområde. Med tiden ökade trycket från ”nöjesvärlden” och även från tidningens ledning att även ”fotboll och dansbandsmusik är kultur”. I dag brottas dagens redaktörer med att ge plats åt det litterära, konsten, populärkulturen. Recensionerna har förlorat den striden. Fram till 2016 så kunde jag klippa ut 10-15 recensioner veckorna, max ett par månader efter utgivningen. Numera blir det ett par-tre stycken. Det ta gäller ju inte enbart mina romaner. Vad gäller länsmedia kan det röra sig om en kombination av utrymmesbrist, ett medvetet val av vilka som bör recenseras eller att jag som person anses ha synts tillräckligt under årens lopp.

Förlaget har slutat att skicka ut recensionsexemplar till storstadstidningarna, då det är meningslöst och bortkastade pengar.  Stefan Eklund f.d kulturchef på SvD har i en intervju sagt att kriterierna för om en bok ska recenseras eller ej avgörs av 1. VEM som skrivit boken. 2. VEM som ger ut boken. 3. Hur boken ser ut (stilrena omslag vinner över plottriga, grälla omslag). 4. Böcker från Bonniers och Norstedts recenseras alltid. 5. Några få småbolag som ger ut kvalitetslitteratur. 6. Kritikernas egna favoriter.

Jag har med åren insett värdet att vara författare på ett mindre, familjärt förlag, där förläggaren ger sig tid att granska mina texter. Jag har varit aktuell för utgivning på ett stort förlag, men tackade nej i lojalitet till det lilla förlaget Ord & visor. Rykten har hörts med påstående att jag betalar förlaget för att ge ut mina böcker, vilket är helt fel. Jag är och förblir kontraktsförfattare. Jag känner mig delaktig, och ansvarig, i processen då en roman blir till en pappersbok med hårda pärmar. Jo, förläggaren ville göra en ”snygg bok” så mitt under brinnande pandemi åkte han till Litauen och lät ett tryckeri trycka första upplagan, inbunden, på beständigt papper, med hårda pärmar och tjusigt omslag – och med titeln Älskade Ester i äkta guld. Upplagorna 2-5 blev ett  billigare alternativ i Danskt band.

Det har under en tid diskuterats om de författare som säljer sig som en ”produkt”, som bakar samman sitt författar-Jag med ett kändisskap i största allmänhet genom att synas i nöjesprogram och delta i kändisminglet eller visa kläder i modemagasin. Men det är ju de fåtal författare som inte behöver bry sig om kritik överhuvudtaget, utan gör som det som faller dem in. De som sålt böcker för hundratals miljoner kronor. Jo, det finns författare som lägger mer tid på att bli ett varumärke, än på att skriva bra, litterära texter. Ett annat fenomen som media intresserar sig för är alla övriga kändisar som fått för sig att skriva en bok eller låter någon kändisförfattare skriva en biografi. I det fallet torde läsarna välja bok efter graden av kändisskap som skrivit boken. Om så än boken borde invirad i julklappspapper.

Ester i Vi

Stort reportage i Vi gjorde att jag nådde utan för länet.

Kanske ses mitt engagemang i det kulturfenomen som pågår i Lycksele. I Älskade Esters kölvatten läser folk som aldrig för – och då min roman. Kanske tror de ”tysta” redaktionerna att jag ligger bakom det som sker i kommunfullmäktige och sossarnas förslag att resa en staty och kyrkans kulturmärkning av Esters grav (samtidigt som min roman blev aktuell). Kan det var därför en intervju om den eventuella statyn, inte platsade på kultursidan utan placerades under vinjetten ”Politik” – så jävla oförskämt.

Istället för att ta reda på vad denna kulturyttring innebär för lilla Lycksele, så skapas det konspirationsteorier om min person. Men det är klart har man som jag öppet i media berättat om min bipolära sjukdom, mina tidigare missbruksproblem (12 år sedan), min stroke och nu drämmer till med att jag ska sluta skriva på grund av en sjukdom, blir misstänkliggjord. Det finns hur många fördomar som helst kring dessa åkommor och ämnen. En ”sådan som Lundholm” kan utifrån dessa fakta lättare avfärdas ”Den galne författaren”. Jo, jag har hört trummorna nere på stan: Att jag börjat supa igen och att jag fejkar min Parkinson – bara för att stilla min kåthet att synas.

Ingen kulturjournalist gör några analyser om den makt som media och recensenterna förfogar över – som med sina tolkningar av de i blod skrivna berättelserna, antingen kan lyfta en författare eller trycka ner denne i en surmyr, långt inne i  Baklandet. Författarna bakas i samma deg som Sean Penn skilsmässa och för tusende dagen i rad: En notis om Läckberg som ”funderar” på att skriva en ny deckare. Nej, någon konsekvens tycks inte finnas.

”Lundholm, du har ju gått och blivit bitter”, sa en polare till mig härförleden.
”Bitterheten håller mig vid liv”, blev mitt svar och tänker på alla stängda dörrar. Visst tusan ärvde jag en kofot efter farsgubben?

 

Rabulist talar ut

Av , , 6 kommentarer 6

Somnade på soffan och vaknade, utvilad och på gott humör. Inne i köket insåg jag faktum: Klockan var fem i tolv. Mitt i natten – och jag hade sovit i hela 45 minuter. Somnade vid först vid två, vaknade fyra och klev jag upp. Kanske kan jag ta en liten lur mitt på dagen, men jag är ju vare sig dag- eller nattsovare. Om det funnits VM i värdelös sömn, så hade jag haft rummet fullt med guldmedaljer.

Det råder febril aktivitet på förlaget med korrekturläsning och framställande  av omslag. Vi har haft ett provisoriskt omslag under den inledande PR-kampanjen, men ett nytt, proffsigare är på gång. Jag vill ha ett ljust omslag, medan förlaget varit mer inne på ett mörkare.  Vi får väl bryta arm om detta. Men omslagen brukar i slutänden bli bra. (Omslaget nedan är provisoriskt och gjort i all hast). Det råder fortfarande en smått hysteriskt hype kring boken och folk förhandsbeställer så att det står härliga till. Har aldrig varit med om något liknande

De som vill få de 500-sidorna om Ester Duvas liv, hemsänd, kan göra som alla andra och förhandsbeställa via förlaget. Busenkelt: klicka på länken, lägg i kundkorgen, sen ska du uppge namn och adress så att den hamnar rätt.

Beställ Älskade Ester

Det som oroar mig är pandemin som i dagsläget sätter stopp för mina planerade författarbesök. Det är ju så roligt att träffa läsarna och det kommer att bli intressanta samtal, nu när så många kommer att ha läst boken före mina besök i verkligheten. Nästa orosmoment är hur kultureliten ska behandla mig och min nya roman. När min förra roman släpptes år 2019, ”Män som spelar schack”, blev den inte ens recenserad i VK och Norran; trots att båda följt mitt författarskap sedan 1999 och under årens lopp gett mig fina recensioner för mina tidigare fem romaner och min litterära självbiografi ”Spring Kent, spring!”, en bok där jag till slut fattade mod för att våga visa upp min sårbarhet genom att att öppet och ärligt berätta, om min ADHD, min bipolära sjukdom och hur mitt flitiga självmedicinering lede till en katastrof. Efter den boken försvann en hel rad vänner och det blev märkligt tyst. Bilden av mig hade förändrats. Från en respekterad man, till en sårbar springande. impulsiv Kent – och mycket riktigt kom också knivhuggen. I ryggen. Världen som åter blivit ljus och tydlig, försvann in i ett hemlighetsfullt dunkel.

Rädslan tog makten.

Jag hade fått lära mig: Vi måste tala ärligt, göra oss med hemligheterna, dela med oss av våra känslor och tankar, för att vi ska förstådda. Det blev ju tvärtom. Jag ville naturligtvis bli begriplig. Trots att det i mina dunkla ord fanns en klarhet, men allt fler vände bort sina ansikten – så klev jag in i en självvald ensamhet och trodde att jag skulle kunna vänta ut omvärlden. Det var inget jag kunde ta för givet. Vänner, bekanta, familjen hade haft en bild av mig, men den rev jag ju sönder genom att skriva biografin. Det hjälpte inte att säga: ”Go vänner, jag har ju blivit en bättre människa, ser ni inte det?” Möttes av stora, stirrande blickar.

Jag har en gång i tiden, lite motsträvigt, tillhört kultureliten. Men jag kom ganska snart på kant med kadern av kulturarbetare, experter, författare, konstnärer och bokläsare. Jag hamnade riktigt i smöret då jag blev utsedd till kulturredaktör på Folkbladet här i Umeå. Kanske började det där, då jag pekat ut riktningen jag skulle följa som kulturredaktör. I första hand skulle jag spegla den småputtrande, lokala kulturen, i tidningens spridningsområde – Västerbotten – och inte försöka göra kultursidan till någon slags mini-DN.

Sixten Landby

Jag har tyvärr en förmåga att låsa mig vid olika frågeställningar och köra mina idéer till botten. På gott och ont. Å ena sidan så bidrar ADHD till att saker å ting blir gjorda, å andra sidan kan impulsiviteten få grodor att hoppa ur käften. Naturligtvis släppte jag in kulturen som fanns utanför länsgränsen. Men jag oftast öppnade dörren för en del författarskap som levde vid sidan av allfarvägarna, som ansågs vara lättviktiga, som när jag lät recensera ”Sixtens Landbys teser” (1996). Då blev det livat. Hur kunde jag  släppa in hans avskyvärda metaforer och liknelser? Många kvinnliga läsare menade att Landbys teser var sexistiska. Jag bet ihop.

Kanske har jag som person, varit en lomhörd buffel som trampat fel personer på tårna. (De du knuffar åt sidan och trampar på under uppförsvägen av trappan, möter du igen på nervägen). Jag är en sådan här typ som kniper käft och kniper käft, så när jag väl ska tala ut så blir jag förbannad. I varje fall ser jag förbannad ut, för som känslomänniska har haft svårt att dölja vad jag egentligen tycker. Samarbetet som jag hade i min roll som kulturredaktör med dåvarande landshövding Georg Anderssons, retade gallfeber på övriga medier då jag hade ”ensamrätt” på att intervjua de inbjudna västerbottensförfattarna: Torgny Lindgren, Sara Lidman med flera – men det var ju bara för de övriga medierna att lyfta på luren och exv ringa Torgny för en egen intervju. Tyckte jag.

Ensamrätt på Torgny

Istället blev det en tryckt stämning bland Umeås kulturarbetare – och även på Folkbladet. Så jag gjorde som jag alltid gjort, när det började hetta till. Spring Kent! Jag sa upp mig för att skriva min debutroman – och så blev det också. Jag fortsatte som krönikör i Folkbladet, till dess jag fick sparken som krönikör. Jag har en känsla av att jag skrivit under en debattartikel som kritiserade Folkbladets planer att ta bort sin kulturredaktör … Inte blev det bättre när jag som chefredaktör för Vasaplan (en gatutidning där säljarna får en slant), under ett stormöte stadens uteliggare, anklagade samtliga media i länet att var usla på spegla människor på samhällets botten (ett orättvist uttalande från min sida. Sen kom min stroke 2015, två veckor innan tidningen skulle publiceras. Jag räddade utgivningen genom att liggande i sjuksängen på neurologen, med en propp i lillhjärnan, att gå igenom texterna och skriva en ledare. Jag spydde vid minste förflyttning och styrde en rollator framför mig.

Jag visste ju hur mycket tidningen betydde för stadens utstötta och uteliggare. Jag tog ”tjänstledigt” två nummer på läkarnas inrådan. I den vevan kom biografin ”Spring Kent, spring!” – där det nu svart på vitt stod skrivet att jag var eljest och smått galen. Förmodligen lades det till en rad andra diagnoser och jag blev därmed en man inte ska ta på för stort allvar. Ett par månader gick. Jag läkte och gjorde mig redo att återvända till tidningsarbetet. Då hörde jag trummorna … Nere på stan fick jag veta att man ersatt mig med en ny chefredaktör – utan att tala med mig. Det var alltså därför som folk vänt sig bort eller gått omvägar för att slippa se mig i ögonen. Som sagt – det har sina risker att visa upp sin sårbarhet. Jo, något hände efter publiceringen av min självbiografi.

Jag har varit självkritisk och verkligen försökt förstå vilka fel och brister jag har, men det känns som att jag kämpar mot en osynlig skara som törstar efter skrönor och fördomar. Onekligen har min person retat upp fel personer, nu även börjat gå ut över mitt författarskap. Jag får väl acceptera att jag aldrig kommer att accepteras som en riktig författare, att jag mest skriver feelgood-böcker (då kan de lika gärna säga ”Bill och Ben”), att jag inte kan stava (har dyslexi), att jag betalar förlaget för att de ska ge ut mina böcker. Men för tusan … Jag är kontraktsförfattare. Ord & visor förlag är liten, men är stenhårda vad gäller innehållet i böckerna. De har faktiskt refuserat en kriminalroman jag lämnade in, 2008 tror ja att det var. Dessutom är förlaget inte fint nog, då endast Drakarnas utgivna författare är en garant för god litteratur. I det fallet riktar jag kritik mot storstaspressen. Trots att jag fått fina recensioner av pressen i norr, så vägrar de skriva ett ord.

Publikrekord.

Folk tror väl att jag genom min stroke och Parkinson inte längre är tillräknelig – och att jag förmodligen smygsuper (trots snart elva års dokumenterad nykterhet). Jag kommer aldrig att bli inbjuden på Litt-fest. Arrangörer ”glömmer bort mig” när nya litteraturprojektet ska genomföras. Vad handlar det om? Har jag blivit paranoid, eller finns där stänk av avundsjuka hos mina kollegor för att jag får så många författarinbjudningar? (15 framträdanden under sept – december 2019?) Eller för att kommit att bli så omskriven att folk börjat tröttna på min nuna. Har slagit publikrekord i Väven (2016) och i Lycksele stadsbibliotek – så helt värdelös kan jag ju inte vara som estradör och författare? Men förstå mig rätt. Hur skulle du göra om det började cirkulera falska rykten om din person – som vars syfte är att förminska dig?

Bara att skriva denna blogg är ju att sänka garden, så att jag får ta emot fler smällar. ”Du är för öppenhjärtig, Kent!” har flera sagt till mig. ”Du håller på att bli en ny Linnea Fjällstedt. Ni skriver båda med ett socialt patos, väljer starka berättelser, men inte de ämnen som är fina nog”, sa en en journalist till mig härförleden.

Nej, jag valde tidigt bort att delta i kotteriet. Jag har hela livet haft en oförmåga att känna mig hemma någonstans; jag har alltid släpat omkring med en känsla av att vara förskjuten – och lägg sedan till denna olycklig kombination av att ständigt fly i geografin, att dra, att gå upp i rök. Ständigt denna motor som puttrar och går inne i skallen – tankade med en bokstavskombination.  Måhända Måhända är jag en rabulist som söker sin flock – i tider av social distans.

6 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Bokutgivning på G

Av , , 7 kommentarer 6

Manus till förlaget

Att skriva romaner är ett tidskrävande arbete, särskilt då jag blivit så trögtänkt p.g.a. min Parkinson. Lägg till en stroke som skadat mig, en ADHD som gör det svårt att behålla fokus och som får mig tappa greppet om tiden, en bipolär sjukdom som gör mig impulsiv och en dyslexi som sabbar texten jag skriver. Det skapar ett enormt extraarbete. Jag skulle kunna säga att jag måste lägga ner dubbelt så mycket tid innan jag kan påstå att texten är klar att lämnas till förlaget. Timpenningen torde vara låg.

”Älskade Ester” börjar bli klar.

Nu har jag lämnat ifrån mig texten som omfattar cirka 500 sidor i bokform. Efter ett femtontal omskrivningar med mängder med fel i. Det korrektur som förläggaren läst, var fullt med småfel, som jag rättat – och förmodligen skapat nya fel. Min tålmodige förläggare och kloka lektör och de som korrekturläser mina texter, rad för rad, är till stor hjälp. Sedan återkommer ett korrektur till mig som jag rättar (och tillför nya fel) och så bollas korrekturet en massa gånger mellan mig och förlaget. Detta skulle de aldrig gjort på nåt annat förlag. Därför har jag av tacksamhet stannat hos det lilla förlaget Ord&visor förlag. Det jag kan och är bra på är det dramaturgiska, att finna de berättelser som är udda, ofta med människor som är eljest.

Mardrömmar vid boksläpp

Jag brukar drabbas av svår separationsångest var gång jag lämnar ifrån mig ett korrektur till en roman. Det är som att förlora ett barn. Sedan i maj 2019 har jag skrivit var eviga dag (Max 5-6 lediga dagar) – eftersom jag blivit så trög i skallen. Bara att placera mina fingrar på rätt tangenterna, är ett mindre helvete. Min Parkinson gör att motoriken försämras.

Skickade korrekturet i går kväll, och fick genast ångest, och drömde en djävulsk mardröm om hur det blivit nåt fel vid tryckningen så att  300 sidor kom bort och boken blev till ett tunt häfte i en bokserie som hette typ Roliga bygdehistorier (typ Åsa-Nisse). Vaknade av mitt eget skrik. Somnade och fortsatte drömma samma dröm där jag försökte sälja boken men alla bara skrattade. Stötte ihop med Umeås kulturelit som hånade mig. Till slut gick jag omkring med ett rep kring halsen – men räddades av en klok författarkollega.

Åter till hantlarna

Klev upp fem och skakade av mig mardrömmen, sen började jag tänka: ”Vad ska jag nu gör när Ester är bortlämnad”. I vanliga fall så skulle jag direkt påbörjat ett nytt romanprojekt, men denna gång måste jag få en längre period av skrivförbud, så att hjärnan får vila upp sig. Jag måste styrketräna mer, träna balansen, komma mig ut och promenera och försöka återknyta kontakten med mina vänner och se och höra min flickvän – då skrivandet har en förmåga att sluka mig helt och hållet. Jag blir osynlig för omvärlden.

Dags att vila sig i form.

Pandemin har gjort mig pank. Istället för  40 000-50 000 kronor i intäkter för mina framträdande, har alla inställda författarträffar gett min lilla firma ett minus drygt 8000 kronor. Även om boken ges ut i vår, så misstänker jag att det blir få framträdanden under detta år. Möjligen några under bar himmel nästa sommar. Så mitt hopp står till att ”Älskade Ester” säljer utav tusan – fast de pengarna betalas inte ut förrän februari 2022.

Här säljs mina böcker i Lycksele.

Som jag skrev för några dagar sedan, så har jag fått tag på ett bra försäljningsställe: Butiken/caféet på Skogsmuseet i Lycksele. Öppet på veckorna och med en himla massa turister som besöker Gammplatsen sommartid. De har redan beställt ett 20-tal böcker. Mycket glädjande. Det var tur att de övriga butikerna och platserna inte ens svarade på min fråga om att bli återförsäljare. Skogsmuseet är ändock det bästa stället.

För övrigt är nedanstående bild rätt talande.

Ja, gör så!

 

Framträder live på nätet

Av , , Bli först att kommentera 4

Ute på turné igen!

Uppe i ottan, som vanligt. Har suttit en stund och repeterat inför mitt framträdande i Nordmaling måndagen den 21 september, 18.30 i biblioteket. Det som gör det hela lite speciellt är att mitt framförande kommer att filmas och sändas live över nätet. Om ni lediga och vill höra mig kåsera kring min roman ”Män som spelar schack” så är ni välkomna. Lägger in en länk längre ner.

Minneslappar som jag glömmer
Jag brukar under mina framträdanden använda mig av små minneslappar som jag skrivit stödord på. Men det är mest terapi under mina förberedelser. De där lapparna brukar jag glömma bort eller lägga undan efter en stund. Jag kan min story efter 16 framträdanden mellan september 2019 – februari 2020. Sen kom coronan och satte käppar i hjulen. Ett flertal inställda framträdanden och ett rejält ekonomiskt bortfall. Nåväl, minneslapparna är också en trygghet, ifall jag skulle komma av mig. Numera använder jag även ett notställ som jag kan vila händerna mot i fall mina händer skulle drabbas av parkinsonskakningar. Handmikrofoner är bannlysta, utan det måste vara en ”mygga” eller ett headset. Måste ha händerna fria.

Mitt läs exemplar av ”Män som spelar schack” är fullt med med numrerade klisterlappar, så att jag tryggt kan bläddra upp rätt text med det nummer som står på mina minneslappar. I förberedelserna är jag nog lite av ett kontrollfreak, men väl på scenen så handlar det mesta om att improvisera kring en del givna teman.

Minneslapp

Läs exemplaret

Publikrekord i Lycksele
Sen spelar ju publiken en stor och viktig roll. En del är knäpptysta, än vilka skämtbitar man drar, andra skrattar bara av att se mig. Mest publik brukar det komma i Lycksele. Men så utspelar sig ju mina romaner i trakterna av den staden. Jag har fortfarande publikrekordet i stadsbiblioteket (drygt 120 personer) och det före ”drakar” som Torgny Lindgren och Åke Lundgren. Inte illa.

Mitt stenansikte
Ett problem som uppstått i min kommunikation med publiken har att göra med min Parkinson. Sjukdomen gör att ansiktet med tiden stelnar. Mimiken fastnar liksom i ett läge och blir med tiden lika levande som en runsten. Än så länge kan jag påverka det genom att medvetet tänka: ”Le Kent, le!” Men så faller det ur minnet … och mitt ansikte kan fastna i ett läge som påminner om ilska. Det var efter ett framträdande förra hösten då jag omöjligt nådde fram till publiken. De satt med armarna i kors över bröstet och blängde ilsket på mig. ”Du såg ju mest hela tiden förbannad ut!” sa en polare. Det är klart. Ansiktsspegling. Vi är ju så funtade. De läste av mitt ansikte och gjorde det till sitt. Efter det har jag övat flitigt framför spegeln, för att inte återigen tvingas uppleva detta. Inte publiken heller.

Le Kent!

Taltid 45 min
Jag brukar hålla låda 45-60 minuter, sen en frågestund på en kvart. I Lycksele brukar det bli minst 45 minuter. Förra gången i september 2019 ville frågandet aldrig ta slut. Det var den gången då lyckseleborna fått veta att jag höll på att skriva en roman om Ester Duva. Skrönorna om denna kvinna avlöste varandra och ville aldrig ta slut. Nästa besök i Lycksele torde väl bli med romanen ”Älskade Ester” – och då får vi väl hyra MB …

 

Svårt att sälja
Ja, sen försöker jag sälja några böcker, men det har gått segt det senaste året. Försäljningen av pappersböcker har minskat över 30 procent. Det är ljudböcker som folket vill ha numera. Men det är dyrt att spela in ljudböcker och vinstmarginalen på pappersböckerna är minimala, så för varje såld bok blir det väl max 40-50 kronor. Så det en fattig författare tjänar en slant på sina framträdanden. För att sälja böcker är svårt, särskilt när det inte finns en enda bokhandel i Västerbottens inland.

Långa avstånd
Sen får vi inte glömma restiden. Umeå-Åsele 34 mil t.o.r. vilket innebär 5-6 timmar i bil. Till och från Storuman blir 45 mil t.o.r. så där får man boka hotell och sova över en natt. Så för en timmes framträdande sitter man mest i bilen eller i en buss. Eftersom jag ibland drabbas av stresshjärna efter ett framträdande måste jag leja en chaufför som kör mig hem till Umeå.

Så är det romantiska författarlivet.(Och innan man får träffa sina läsare har man suttit instängd 2-3 år och skrivit den bok man ska prata om i 45 minuter och försöka sälja några exemplar av …)

Länk till liveframträdandet i Nordmaling den 21/9 kl 18.30. Välkomna!

Män som spelar schack. Live

Skrivandets höga pris

Av , , Bli först att kommentera 3

Skrivandet har onekligen sitt pris. I går när jag printade ut de 416 sidorna av min kommande roman ”Älskade Ester”, kände jag hur kroppen värkte, hur usel balansen blivit och chockades av det bleka ansiktet som stirrade mot mig i spegeln. Har väl varit ute i solen ca 10 timmar de senaste månaderna. Svårt att förklara … Men man blir lätt besatt när man tränger in i en berättelse. Om man sedan återberättar en annan människas liv blir den människan till slut levande.

Mellan utgivningarna av ”Konungarnas Konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” uppstod 6 års tystnad, En period då jag mest slogs med orden. Jag var övertygad att jag skrivit färdigt. Jag förlorade mitt språk. 2005 lämnade jag in mitt manus till Konungen. Förlaget jublade. Jag orkade inte bry mig, då jag kände mig ”döende”, dels efter urladdningen som krävdes att skriva en sådan berörande bok. Jag hade levt mig in handlingen så starkt att jag sedan höll på att dö. Men 2010 blev jag räddad. Men mitt språk var borta. Jag hade väl supit bort orden och förmågan att sätta samman dem till meningar.

När man läser Vedtjuven som släpptes 2012, kan man se en språklig förändring. Jag klamrar mig fast vid korta meningar. Där finns knappt en bisats. Jag började att skriva på romanen under min årslånga behandlingsperiod 2010-2011. Sen började att skriva dag som natt, samtidigt som jag jobbade heltid som sjuksköterska. Galet. Men jag blev som vanligt uppslukad av skrivandet och glädjen av kunna skapa igen. Vedtjuven kom att bli min roligaste och mest sålda roman som fortfarande ligger på tredje plats över sålda romaner i Västerbotten och Norrland. Den skrevs under en av mitt livs jobbigaste perioder.

Men i och med Vedtjuven fick jag återigen betala ett högt pris. Jag hade skrivit mig in i mani. Var en trasa. Jag blickade tillbaka: Efter romanen ”All världens lycka” (2003) och skrivandet av filmmanuset till denna bok, så rasade min kropp. Jag drabbades av en stressutlöst diabetes, hade ett blodtryck på 220/120 vill jag minnas. Jag drabbades av en djup depression och blev inlagd på psyket där jag fick diagnosen Bipolär. Efter ”Konungen” 2010 höll jag på att supa ihjäl mig och hamnade på psyket och sen på ett behandlingshem. Ja, sen kom buklandningen med ”Vedtjuven”.

Sen har det fortsatt. Vid utgivningen av min självbiografi ”Spring Kent, spring” fick jag 2015 en stroke veckan efter jag skickat slutkorrekturet till förlaget. I samband att min senaste bok ”Män som spelar schack” började bli klar 2018, så började jag att falla och slå mig, höll på att drunkna då jag ”glömt bort” hur man simmar. Månaderna före utgivningen fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom.

Vad händer denna gång? Aktar mig för att prata högt om självuppfyllande profetior, men inom mig lever de sina liv. Förra veckans läkarbesök avslöjade att blodtrycket var åt fanders för högt, min diabetes galopperar, sover bara 2 timmar per natt. ”Det är dags att du börjar tänka på din kropp. Skrivandet må hålla din hjärna alert, men du blir inte gammal om du inte börjar sköta om din kropp. Snart får du en ny stroke”. Min läkare var gravallvarlig. Ord och inga visor. Med dessa livserfarenheter bävar jag inför vad som ska ske när Ester-romanen är klar.

Har läst om andra författare som drabbats av depressioner när de lämnat ifrån sig sina slutmanus. Då man inte längre kan påverka texten eller berättelsen. Någon skrev: Det är som att lämna ifrån sig sitt eget barn. Ligger nåt i det. Jo, det finns ett självuppoffrande i skrivandet då man tvingas blotta sin sårbarhet. I så dåligt skick som jag är i dagsläget har jag aldrig varit inför en kommande bokutgivning. Är det då så underligt att oron mal på inom mig.

Skrivandets besatt har en annan tråkig baksida. Jag vårdar inte kontakten med mina vänner. ”Glömmer” bort dem. Hör inte av mig till dem – och de i sin tur vet att jag är svåråtkomlig då jag låst dörrarna och skriver dygnet runt. De vill inte störa mig. Samtidigt som jag mellan skrivarpassen sitter och känner mig rysligt ensam och längtar efter polarna. Att vara författare torde vara ett världens mest ensamma yrken. En annan negativ inverkan på vården av mina vänskaper är ju denna förbannade corona och Covid-19 som försatt mig i karantän i dryga två månader. Det har varit upplagt för att leva livet som en troglodyt.

I morgon är jag i varje fall bjuden ut  på en picknick med Lena och hennes ungar. Märker ju att det är sommar därute.

I dag ska jag städa, bära ut sopor. Ingen Ester. Måste tvinga mig ut. Lämna grottan. Men än hur positivt jag försöker tänka mal oron på i bakskallen. ”Minns vad som hänt tidigare, din författarjävel!”

 

Läs mer om mina böcker: Länk till min webb

Beställ mina böcker: Länk till Adlibris

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

Få två böcker

Av , , Bli först att kommentera 4
FÅ SOMMARLÄSNING

Ta chansen att få två av mina romaner: Vedtjuven (2012 Ord&visor förlag) och All världens lycka (2003 Ord&visor förlag). För att kunna göra det måste ni förflytta er till min facebooksida Kent Lundholm, författare. Här får ni direktlänken dit: facebook.com/KentLundholm2016

REGLER:

Ni ska besvara två enkla frågor+ gilla sidan.

Svaren skickas senast 14 juni kl. 21.00 till min e-post. (Ämne: Tävling)
[email protected]

Två vinnare får 2 signerade ex. hemskickade inför sommaren.

Låter väl bra. Oddsen är rätt goda för de som orkar bevara frågorna som finns på min webb. Är du en av mina läsare kan du säkert svaren.

Svaren kommer du att finna på min webb: kentlundholm.com

Lite kort om de två romanerna som du kan vinna.

ALL VÄRLDENS LYCKA

En dag får Isak Nordlund nog av vinterkylan och beslutar sig för att införskaffa en skogskoja. Det är upprinnelsen till den otur som kommer att förfölja honom. En rad märkliga händelser får till slut Isak att tro att Gud Fader försöker dräpa honom. Men räddningen är närmare än han anar.

Recensioner:

”En bok att värma sig vid, en bok som får ett stort, varmt leende att spridas över ansiktet.”
/LO-Tidningen

”Det här är den goda berättarglädjens bok.”
/Bibliotekstjänst

 

VEDTJUVEN

Vintern 1974 drabbas västvärlden av en energikris. Så även Baklandet. Rubert äger all ved i världen, medan grannen Adrian inte förfogar över en enda pinne. Där bortom allfarvägarna uppstår en maktkamp om veden – och en dag smäller det. Kriget mellan männen står utanför lagens långa arm. Klart är att konflikten om veden har ett mycket högt pris.

Recensioner

”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.”
/Stefan Holmberg Norran

”Kort sagt, den som både vill skratta och gråta och samtidigt få sig en härlig läsupplevelse, bör genast köpa sig ett exemplar av Vedtjuven!”
/Lars Hedström Norrbottens Kuriren

Om du vill läsa mer om mina böcker och mitt författarskap kan du kika in på min webb: Kents webb

Okej. Vill du vara med och tävla, förflytta dig då till min facebooksida: TILL TÄVLINGEN

Lycka till! 

Hälsningar från Kent Lundholm

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Stoppa biblioteksdöden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag vill påstå att biblioteken räddat mig undan den språkförbistring som ockuperade min hjärna under uppväxten. Jag har beskrivit det ganska ingående i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & Visor förlag). Det är inte helt ovanligt att barn med ADHD på grund av koncentrationssvårigheter får lässvårigheter. Det kan till och med vara så att dessa barn även lider av dyslexi – som i mitt fall. Men med hjälp av en klok skolfröken i årskurs sju, lärde hon mig att förstå språkets byggstenar. Hon uppmuntrade mig även att läsa mycket.

Bokbussen viktig
Det senare hade jag redan börjat anamma några år tidigare. Märkte ju hur läshastigheten och läsförståelsen ökade de perioder då jag läste och skrev mer intensivt. Då kom kom bokbussen att spela en betydande roll. Det var stort för en liten grabb att som ensam låntagare i Bäckmyran, få ynnesten att förfoga över en stor bokbuss. Läste en hel del om kosmos på den tiden, något som bibliotekarien snappade upp och alltid tog med några böcker från stadsbiblioteket i Lycksele som avhandlade ämnen om kosmos, stjärnhimlen, planeterna. Tack vare bokbussens besök läste jag fler böcker än jag annars skulle ha gjort. Jag blev en bokmal som genom läsandet fick kunskaper och tränade upp mitt språk.

Och ett nyktert bokskåp
Samtidigt  föll det sig så att IOGT hade övertalat mor och far att deras bokskåp skulle placeras i mitt barndomshem. Ett bokskåp fullt av bildning. En hel del svenska klassiker, många böcker om jakt och natur dock inga om universum.

 

Skammen försvann
När jag i årskurs 8-9 fick fart på  mitt läsande så sköt betygen i höjden och jag blev av med skammen som omgärdat min dyslexi. Hur många gånger hade jag inte i skam stakat mig fram genom obegripliga texter, när jag tvingades till högläsning.

Livslång kamp
Hela livet har jag fått kämpa mot dyslexin och alltid läst långsamt och stavat fel. Men ju mer jag läste och skrev, desto bättre blev mitt språk och numera läser jag utan att staka mig. Men det krävdes läsning av många böcker till det och ett tålamod. Jag är än i dag förvånad över att jag kunde bli författare och har sex publikationer bakom mig (den sjunde på gång), varav några blivit belönade med priser och stipendier. Många recensenter menar att jag har ett vackert språk. Att jag påminner om Slas. Visst var väl även han dyslektiker? Dock är jag beroende av goda och duktiga korrekturläsare då dyslexin så ”skickligt” gömmer en del märkliga småfel.

Författarbesök
Jag har så mycket att tacka biblioteken för – kanske särskilt mycket bokbussen.

I dagsläget, som etablerad författare, har jag en hel del att göra med länets bibliotekarier. Det är de som arrangerar alla dessa författarframträdanden som sker i biblioteken. Sen debuten har jag besökt (nästan) alla länets bibliotek i Västerbotten under mina ca 60 framträdanden.

Har fortfarande publikrekordet i Lycksele bibliotek då ca 120 personer trängdes för att höra mig berätta om och kring en av mina romaner.

Ett trix med att jag numera läser så bra, är att jag memorerar stora delar av texten. Istället för att läsa ur boken, kommer orden från minnet.

Med den inledningen vill jag belysa vikten av våra bibliotek. Det som nu sker, med nedläggningar av bibliotek runt om i landet tyder på okunskap. Men även på en dold agenda hos somliga politiker.

STOPPA BIBLIOTEKSDÖDEN!

Det är med bävan och sorg jag noterar den nedläggning av biblioteken som pågår inför öppen ridå. ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget!” är rubriken för Svenska författarförbundets landsomfattande bibliotekskampanj. Det är dags att vi författare står upp för bibliotekens viktiga roll som försvarare av det öppna samhället. Alternativet skrämmer mig.

Bibliotek som försvinner
Under de senaste 25 åren har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Vi talar om biblioteksdöden. Kommunernas fortsatta besparingar hotar nu tre av tio bibliotek. I tider då falska nyheter och felaktig information hotar samhället, har biblioteken en nyckelroll med sin samlade kunskap.

Biblioteken är ju så mycket mer än en lagringsplats för böcker. De viktiga kulturspridare och en mötesplats där vi människor skaffar oss kunskap och bildning. Biblioteken spelar en oerhört viktig roll för att bevara och utveckla vårt öppna samhälle och våra demokratiska principer.

Biblioteksdöden förklaras ofta med brist på pengar – men vi måste vara medvetna om att det även finns grumliga, ideologiska baktankar om vår kultur. ”Obegriplig konst” ska bort och bibliotekens nyckelroll som demokratins kunskapsspridare ska tonas ner.

Vi känner till vikten av kunskap. Vi får den genom att läsa. Då blir vi bildade och kan lära oss att förstå knepiga sammanhang. Bekymmersamt är det att endast elva procent av 18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar, enligt en rapport från Statens medieråd. Onekligen krävs det vakter även vid skolbiblioteken.

En del kommuner väljer att privatisera biblioteken. I mina ögon är detta bara ett sätt för politikerna slippa undan sitt ansvar. Vad händer med de bibliotek som ska gå med vinst … Nej, folkbiblioteken ska ägas av samhället för att garantera att de förblir öppna. Biblioteken är och ska vara en av pelarna i demokratins infrastruktur. En plats där alla kan skaffa sig kunskap och bildning. Rusta upp och bevara biblioteken! I denna oroliga och snabbt föränderlig värld behövs de mer än nånsin.

Biblioteksdöden är en skam för Sverige!

Länge leve biblioteken
och alla kunniga och duktiga bibliotekarier!

Kent Lundholm.