Etikett: författare

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Stoppa biblioteksdöden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag vill påstå att biblioteken räddat mig undan den språkförbistring som ockuperade min hjärna under uppväxten. Jag har beskrivit det ganska ingående i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & Visor förlag). Det är inte helt ovanligt att barn med ADHD på grund av koncentrationssvårigheter får lässvårigheter. Det kan till och med vara så att dessa barn även lider av dyslexi – som i mitt fall. Men med hjälp av en klok skolfröken i årskurs sju, lärde hon mig att förstå språkets byggstenar. Hon uppmuntrade mig även att läsa mycket.

Bokbussen viktig
Det senare hade jag redan börjat anamma några år tidigare. Märkte ju hur läshastigheten och läsförståelsen ökade de perioder då jag läste och skrev mer intensivt. Då kom kom bokbussen att spela en betydande roll. Det var stort för en liten grabb att som ensam låntagare i Bäckmyran, få ynnesten att förfoga över en stor bokbuss. Läste en hel del om kosmos på den tiden, något som bibliotekarien snappade upp och alltid tog med några böcker från stadsbiblioteket i Lycksele som avhandlade ämnen om kosmos, stjärnhimlen, planeterna. Tack vare bokbussens besök läste jag fler böcker än jag annars skulle ha gjort. Jag blev en bokmal som genom läsandet fick kunskaper och tränade upp mitt språk.

Och ett nyktert bokskåp
Samtidigt  föll det sig så att IOGT hade övertalat mor och far att deras bokskåp skulle placeras i mitt barndomshem. Ett bokskåp fullt av bildning. En hel del svenska klassiker, många böcker om jakt och natur dock inga om universum.

 

Skammen försvann
När jag i årskurs 8-9 fick fart på  mitt läsande så sköt betygen i höjden och jag blev av med skammen som omgärdat min dyslexi. Hur många gånger hade jag inte i skam stakat mig fram genom obegripliga texter, när jag tvingades till högläsning.

Livslång kamp
Hela livet har jag fått kämpa mot dyslexin och alltid läst långsamt och stavat fel. Men ju mer jag läste och skrev, desto bättre blev mitt språk och numera läser jag utan att staka mig. Men det krävdes läsning av många böcker till det och ett tålamod. Jag är än i dag förvånad över att jag kunde bli författare och har sex publikationer bakom mig (den sjunde på gång), varav några blivit belönade med priser och stipendier. Många recensenter menar att jag har ett vackert språk. Att jag påminner om Slas. Visst var väl även han dyslektiker? Dock är jag beroende av goda och duktiga korrekturläsare då dyslexin så ”skickligt” gömmer en del märkliga småfel.

Författarbesök
Jag har så mycket att tacka biblioteken för – kanske särskilt mycket bokbussen.

I dagsläget, som etablerad författare, har jag en hel del att göra med länets bibliotekarier. Det är de som arrangerar alla dessa författarframträdanden som sker i biblioteken. Sen debuten har jag besökt (nästan) alla länets bibliotek i Västerbotten under mina ca 60 framträdanden.

Har fortfarande publikrekordet i Lycksele bibliotek då ca 120 personer trängdes för att höra mig berätta om och kring en av mina romaner.

Ett trix med att jag numera läser så bra, är att jag memorerar stora delar av texten. Istället för att läsa ur boken, kommer orden från minnet.

Med den inledningen vill jag belysa vikten av våra bibliotek. Det som nu sker, med nedläggningar av bibliotek runt om i landet tyder på okunskap. Men även på en dold agenda hos somliga politiker.

STOPPA BIBLIOTEKSDÖDEN!

Det är med bävan och sorg jag noterar den nedläggning av biblioteken som pågår inför öppen ridå. ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget!” är rubriken för Svenska författarförbundets landsomfattande bibliotekskampanj. Det är dags att vi författare står upp för bibliotekens viktiga roll som försvarare av det öppna samhället. Alternativet skrämmer mig.

Bibliotek som försvinner
Under de senaste 25 åren har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Vi talar om biblioteksdöden. Kommunernas fortsatta besparingar hotar nu tre av tio bibliotek. I tider då falska nyheter och felaktig information hotar samhället, har biblioteken en nyckelroll med sin samlade kunskap.

Biblioteken är ju så mycket mer än en lagringsplats för böcker. De viktiga kulturspridare och en mötesplats där vi människor skaffar oss kunskap och bildning. Biblioteken spelar en oerhört viktig roll för att bevara och utveckla vårt öppna samhälle och våra demokratiska principer.

Biblioteksdöden förklaras ofta med brist på pengar – men vi måste vara medvetna om att det även finns grumliga, ideologiska baktankar om vår kultur. ”Obegriplig konst” ska bort och bibliotekens nyckelroll som demokratins kunskapsspridare ska tonas ner.

Vi känner till vikten av kunskap. Vi får den genom att läsa. Då blir vi bildade och kan lära oss att förstå knepiga sammanhang. Bekymmersamt är det att endast elva procent av 18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar, enligt en rapport från Statens medieråd. Onekligen krävs det vakter även vid skolbiblioteken.

En del kommuner väljer att privatisera biblioteken. I mina ögon är detta bara ett sätt för politikerna slippa undan sitt ansvar. Vad händer med de bibliotek som ska gå med vinst … Nej, folkbiblioteken ska ägas av samhället för att garantera att de förblir öppna. Biblioteken är och ska vara en av pelarna i demokratins infrastruktur. En plats där alla kan skaffa sig kunskap och bildning. Rusta upp och bevara biblioteken! I denna oroliga och snabbt föränderlig värld behövs de mer än nånsin.

Biblioteksdöden är en skam för Sverige!

Länge leve biblioteken
och alla kunniga och duktiga bibliotekarier!

Kent Lundholm.

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig i AIK-land för att under helgen besöka Lena. Ska även överlämna några signerade exemplar av ”Män som spelar schack” till några hugade köpare. I övrigt ska jag inhandla ett par brallor och eventuell en svart skjorta. Jo, det är till att roa sig.

Sovit ut till 04-tiden. Efter detta bloggande ska jag åter dyka ner i Ester Duvas liv – en märklig upplevelse. Nu när alla fakta ramlat på plats framträder en ”ny” Ester, än den kvinna jag började att skriva om i juli.

KentPublik-300x146
Boksläppet på Pilgatan i Umeå den 5 september.

Mår till och från riktigt bra. Efter att ha äntrat scenen ett par gånger (senast i Lycksele inför ett hundratal) har självkänslan och självförtroendet vuxit rejält. Har åtta framträdanden kvar under 2019. I somras trodde jag att allt var kört. Det var nattsvart. Men vi  människor klarar mer än vi tror. Dessutom har jag nog aldrig haft så många bokningar som i höst/vinter. Det gör mig ödmjuk. Ännu finns det människor som tror på mig, som vill höra vad jag sysslar med, vad som rör sig i mitt huvud.

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och har ofta fått kämpa för att förklara min världsbild. Jag är övertygad om att jag stundom varit bufflig, särskilt under mina unga år. Har mjuknat med åren, men hållit fast vid att alltid (så gott det går) vara ärlig mot mig själv och mot andra. Man säga: Jag har blivit ödmjuk inför mitt öde, men måste försvara det liv jag har kvar att elva. Att oförtjänt ta skit är inte min grej. Det krävs mod att försvara sig och stå upp för det man tror på. Man måste blotta sig och då blir man sårbar – och det finns rovdjur som kan lukta sig till det.

sea-2915187_960_720

Jag kommer inte att bli yngre, knappast friskare. Har börjat förbereda en storstädning av de åtaganden jag haft i periferin, sånt som bara slukat energi, tömt rummet på luft och som inte gett något tillbaka. Jag är tyvärr inte intresserad av att koka soppa tillsammans med en hel hop kockar (med olika recept). Kvar ska bli en kärnverksamhet som bygger på mitt författarskap, både skönlitterärt och som föreläsare i ämnet psykisk ohälsa. Och förstås muntligt berättande.

För övrigt gruvar jag mig inför dagens kamp i provhytterna. Med åren har samtliga tillverkade klädesplagg blivit mindre och mindre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Det fattas tid

Av , , Bli först att kommentera 2

Vid sexsnåret. Ett regn har fallit under natten. Gatorna är våta, det glittrar i gräset. Termometern visar på tio grader. Sommar på Pig Hill. Bryr mig inte om vädret. Nästan all min tillvaro tillbringas inomhus, i mitt arbetsrum. Men om nån vecka eller två ska det väl bli nån slags sommarsemester, hoppas jag.

hands-545394_960_720

Skriver med en glöd jag aldrig tidigare känt. Medan jag jagar orden, finns där en känsla av att det fattas tid. Om det handlar om brist på tid, misstänker jag att skrivandet även drivs av rädsla; en gnagande oro av att inte hinna skriva klart det jag tänkt. Utnyttjar motorn som fått extra bränsle av de mediciner jag tar för få bukt på min Parkinson; mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar i min hjärna. En tillfällig åtgärd. Nerverna som producerar dopamin dör ovillkorligen.

I mina Sodom och Gomorra ska jag likt Lots fru vända mig om och förvandlas till en saltstod.

Ester Duva2

Jag heit int Duva, jag heit Nilsson, Ester Nilsson.

När ni andra är ute och jagar ljuset och värmen, viker jag ner persiennerna och slår på fläkten, och skriver 5-6 timmar. Skriver om Elon, ger liv åt Ester Nilsson och sedan väntar berättelsen om Maria. Om jag hinner? Vissa dagar påminns jag om vad som väntar, då vänsterhanden skakar så mycket att jag inte kan att använda tangentbordet. Då sätter jag mig i TV-rummet, greppar pennan med den lugna högerhanden och skriver på bländvita pappersark.

Som författare får man ständigt lära sig nya saker. Nu när jag skriver om Ester får jag lära mig om skolsystemet under tidigt 1900-tal, om hur de var klädda på den tiden, vilka lekar de lekte och en jäkla massa om krontorpare. I går försökte jag räkna ut vad en skrinda med hö skulle kosta. Det var inte lätt, kan jag lova er. Men som författare får man ju gissa, fantisera. Det är ju ingen historiebok jag ska skriva – det är en fiktiv roman med dokumentära inslag.

skylt2017

Ett av mina sociala problem är isoleringen – och att jag trivs med att vanka mellan mina rum och inte bli störd i mina tankar. Jag har svårt att söka mig ut, att ta kontakt med mina vänner. De i sin tur vill/vågar inte störa mig. Vet inte vad det kommer ifrån, men ofta, när jag blir sjuk eller mår dåligt, så dras jag till det sårade djuret taktik. Katter, rävar, harar som blivit dödligt sårade eller sjuka, kryper under byggnader, ner i grottor och hålrum för att få vara ifred med sin smärta. Men då får man räkna med ensamhet. Ingen lätt ekvation.

För övrigt kan jag inte bli bekväm med de stödstrumpor jag måste bära. Det är ett mindre helvete varje morgon de ska dras på. De smiter så hårt åt. Det är som att stoppa in foten och vaden i käften på en orm.

Sömnlös på Pig Hill

Av , , Bli först att kommentera 4

Somnade på soffan vid 20-snåret och vakande ”utsövd” vid tre-tiden. Va, sju timmars sömn – men på fel sida av dygnet. Mest gamla deckare på teven, som är så uruselt dåliga att de är omöjliga att somna om till. Sålunda, hej å hå, upp på fötterna och in i skrivarlyan.

stress-2051408_960_720

I går började jag bläddra i den research jag påbörjade för snart tio å sedan. Mängder med släktforskningsdokument, kartor från 1800-talet, biljettförsäljningsannonser, tågtider, böcker om hur nybyggarna levde, om sjukdomar, hundratals sidor med anteckningar (som tydligen jag skrivit) och mycket mer. Detta kan tyda på att jag, trots sjukdomarna, ska försöka skriva klart romanen ”Älskade Maria”; den om min farmorsmor och hennes liv i dåtidens Vindeln. I stort känns romanen klar som ett ramverk, det handlar bara fylla det med kött och blod. Meningen var att jag skulle skriva ”Älskade Maria” före ”Spring Kent, spring!” och ”Män som spelar schack” – men något kom emellan. Maria var en aning suddig i konturerna. Vem var hon egentligen? Vad var det som fick henne att tveka? Rent av: Vem skrämde henne?

Kent maskin Kent Korr

Åttiotal. Bodde på Teg ute på Korpralsvägen. VÄNSTER: Hade köpt mig den optimala skrivmaskinen. Den var supersnabb, hade låg ljudnivå och kunde (hör och häpna) radera en hel rad. I övrigt fick jag som vanligt använda Tipp-Ex när felaktigheter skulle ändras. På den tiden kostade skrivmaskinen 6000 kr, vilket var stora pengar på den tiden – men jag skulle ju bli författare. ”Jag kommer aldrig mer att behöva köpa någon fler skrivmaskin”, resonerade jag – och så kom de första datorerna: Apple Plus och SE med rättstavningsprogram. Snart satt jag och skrev med en SE (20 000 kr). Hit men inte längre – dessutom hade jag 1 Mb i ramminne. HÖGER: Vad gällde korrekturläsningen var den då som nu identisk. Papper och rödpenna i jakten på dyslektiska slarvfel.

Nu blev det ingen romanpublicering under vare sig 80-talet och nästan hela 90-talet. Blev visserligen inbjuden till Bonniers 1987 för att diskutera ett av mina manus. Men mer än så blev det inte. Mellan 1990 och 1996 skrev jag nästan ingenting – förutom de reportage jag skrev när jag jobbade på Folkbladet. Först 1999 skulle jag debutera med ”Svin föder svin”.

elon
Till minne av Elon Brändström (1930-1987)

I Bäckmyran bodde vi grannar med Elon. Tidigare bodde även hans far Filip där, men var avliden när korten togs. Elon förekommer som en karaktär i ett par av mina romaner: ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Spring Kent, spring!” Elon var snällheten själv och en figur som besökte oss dagligen och deltog i vårt julfirande – ensam som han var. Länge trodde jag att farbror Filip och Elon var utsända av en högre makt ...Till begravningen skrev jag följande: ”Elon, du vaktade vår barndoms sista utpost. Längst inne i våran skog, satt du och väntade på att vi ungar skulle bli vuxna.” 

Kent Party

En bild från en hetsig, litterär diskussion. Plats: Tärnaby. Den handlade om vilken författare som var den störste av dem alla. Där dök Hermann Hesse upp, tätt följd Tomas Mann. Kafka och Göran Tunström fick varsin röst. Jag blev förbannad. Den störste av dem alla fanns ju runt husknuten: Torgny Lindgren som skrivit ”Ormens väg på hälleberget” och novellsamlingen ”Merabs skönhet”. Som straff för deras okunnighet började jag vid varje måltid att högläsa ur ”Merabs skönhet”. Det tog inte länge innan merparten pratade som Torgny Lindgren och de kunde citera långa stycken ur texterna: ”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra.” 

I huvudet gör jag tjusiga beräkningar över ett lyckligt och friskt liv. Men jag måste ha missat några siffror, räknat fel, adderat där jag skulle ha dragit ifrån, eftersom det misstämmer så mycket mot verkligheten.

Trött på att vara sjuk. Så här kan det vara …

Sjukdomens baksidor

1. Att aldrig vakna utvilad.

2. Att aldrig kunna planera.

3. Att aldrig kunna dansa av pur glädje.

4. Att ständigt känna sig missförstådd.

5. Att inte få känna sig accepterad.

6. Att ofta bli ifrågasatt.

7. Att bli anklagad för att vara lat.

8. Att bli kallad för en sur tråkmåns.

9. Att känna sig misslyckad.

10. Att bli bortvald.


För övrigt
torde kampen för att vara sann, vara en av de modigaste strider vi ger oss in i.

© Kent Lundholm

 

Författarnas farliga liv

Av , , Bli först att kommentera 3

Medan forna tiders stenbrottsarbetare drabbades av stendammslunga, har skogshuggare i alla tider lidit av smärtsamma förslitningsskador i rygg och axlar. Vi författare då? Ett stillasittande jobb som kan ge trycksår i röven och överansträngda röda ögon. Det finns även en risk att allt sittande på baken leder till fetma.

hands-545394_960_720

Det finns även en rad neurotiska åkommor som följer med författarskapet. Vi har en förmåga att leva oss in i våra karaktärers öden, så till den milda grad att vi kan gå vilse redan på sidan 42. Dessutom – många av oss är så rysligt introverta att vi kan få åt nerverna i grupper fler än tre-fyra personer. Vi kan även drabbas av något så oromantiskt och mesigt som musarm – inflammationer i muskler och senor som leder till blixtrande smärtor och molande värk.

Under månader av intensivt arbete med min kommande roman, ”Män som spelar schack”, har jag knappt rört mig från skrivbordet. Datormusen har gått glödhet när jag markerat stavfel och grammatiska bakåtvolter. När jag väl postade mitt manus till förlaget, kom åkommorna och smärtorna slag i slag. Under den intensiva skrivperioden hade jag glömt att promenera och att äta ordentligt. Sedan började jag ramla. Mitt i steget. Helt spiknykter. Jag bröt revben, skrubbade knän och händer. Så kom inte och säg att ett författarskap skulle vara ett ofarligt yrke.

”Men hur sköter du dig?” Den unga, kvinnliga läkaren skakade på huvudet. ”Nu får du skärpa dig.”

”Äsch, pröva att skriva en roman själv så ska du få se vad som händer”, fräste jag. ”Dagligt fantiserande tär nåt djuriskt på människokroppen och psyket.”

Sen sa jag inget mer den dan. Men inne i skallen formulerades meningar som sattes samman till stycken, till sidor. Det inre skrivandet. Jag hade tänkt säga några ord till doktorn om de neurologiska stormar som med jämna mellanrum blåser upp i min skalle och får blixtarna att skjuta åt alla håll. Nä, jag knep käft – så som vi män från Baklandet brukar göra.

Musarmen då? Jo, inom kort ska jag besöka en sjukgymnast för att få behandling. Vad gäller fallolyckorna ska jag på läkarnas inrådan stoppa in skallen i några roterande, skramlande magnettrummor för att ta bilder av min hjärna – men jag säger som den berömde hjärnkirurgen: ”Jag har opererat tusen hjärnor, men aldrig sett en enda tanke.” Möjligt kan magnetkameran via en och annan schackpjäs, möjligen en reslig vedhög eller rent av en välanvänd rubank. Eller så absolut ingenting.

Krönika i Lokaltidningen 2019 04 25

Tom topp i skrivprocessen

Av , , Bli först att kommentera 4

”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar.Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Så klokt skrev Niklas Rådström i sin bok ”Den ansvarsfulla lättjan”; ett skeende som ständigt upprepar sig och som emellanåt rent kan vara livsfarligt.

författare

Kanske är det därför som det alltid finns ett inbyggt motstånd till påböja skrivandet. Att skriva första meningen på en ny roman görs i vetskapen om att två-tre års dagligt hårt skrivande väntar kan fylla en med djup skräck. Och då med vetskapen att man kan förlora sig på vägen mot målet. Rådström skriver också: ”En författare kan ägna en halv förmiddag åt att diska en tekopp bara för att slippa se skrivbordet.” Men har då inte författare någon som helst inspiration? Jo, det är klart. Inspiration den flödar till när skräcken för skrivandet upplöses. Med andra ord, det är rätt så komplicerat att skriva en roman.

maskros

Min kompis läkaren  berättade, apropå detta med sekter och dyrkarnas övertro på ledaren. I staden som han jobbade fanns ett hemligt sällskap där man dyrkade den något till åren komna Mästaren. Han var sedd som en riktig stortänkare som mellan sina framträdanden filade på sina geniala alster. Dessa läste han upp vid sina sammankomster – men det var inte många som förstod hans virriga analyser – men så var han ju så jävla smart och stod en nivå övre alla andra. Men så dog denna Mästare. Obduktionen väntade. Skulle man finna en ny, komplicerad hjärna? Nej, istället fann man ett stort hål i hjärnan och stora döda områden i viktiga delar av hjärnan, I det områden som står för tänkandet, fanns bara döda områden. Läkarna konstaterande att Mästaren inte kunde ha tänkt en enda reda tanke de senaste åren. Sällskapet då? Jo, det finns kvar och lärjungarna kämpar med att tyda hans antecknings block för att finna fram till hans visdom som berättar om meningen med livet och till det evigt liv. Är detta inte en sekt så vet jag inte?

För övrigt ligger det en hel del med att man måste lära sig själv att stå ut med sig själv. Står man inte en ut med sig själv i tv-soffan, så lär man knappast göra det i urskogen heller.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Skrivandet och Dr Phil

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan för att packa och stryka kläder. Tittade samtidigt, med ena ögat, på ett avsnitt av Dr Phil. Mannen som kan lösa alla slags problem; från stopp i slasken till att få misstänkta mördare att försäga sig. I slutet av varje show skickas en eller två suputer (ofta män) till något svindyrt behandlingshem i Kalifornien – medan de medberoende kvinnor lämnas åt sitt öde. Trots detta ser jag ofta på Dr Phil; just av anledningen att man dryftar svåra problem som är sprungna ur en dysfunktionell familj. Det är fullt möjligt att suputen är den som bär på symtomen för resten av familjen och blir det svarta fåret. Men då har man glömt att se på helheten. Och genetiken för den delen.

writer-1129708_960_720

Satt igår och rättade de fel som Lena upptäckt i min text. Det är inte många fel, men det förbryllar mig att trots att jag lusläst texten tre gånger under ett halvårs tid, så fattas det bindeord, ändelser och ord har kastats om i meningarna. Orsaken torde vara min dyslexi. Den har gjort att jag ständigt får kämpa med mitt språk. I det fallet är inget givet. Jag har författarkollegor som skriver igenom texten en, max två gånger, sedan är manuset klart för utgivning. Jag skriver om mina texter minst tio gånger. Minst. Men om jag glömmer det grammatiska, så är min berättelse intressant och spännande. Det intygar min korrekturläsare. Jag har ju alltid varit mer intresserad av dynamiken i mina berättelser (skrönor), än av små stavfel och tjusiga metaforer.

När vi läser och skriver knackar den inre världen mot skallbenet och kräver uppmärksamhet och koncentration. Det är inte ovanligt att somliga bilder följer oss genom hela livet. Händelser som satt djupa spår i våra liv. Men än hur jobbigt detta kan vara, så kräver skrivandet och läsandet att man är ensam med sina monster. När man skriver tränar vi på vår empati, först då kan vi tränga in i andras livsöden. Vi blir helt sonika en aning mindre självupptagna.

För övrigt åker vi till Skellefteå idag; detta efter att ha tillbringat en vecka här på Pig Hill, Umeå. Det är nyttigt att då och då byta miljö.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Superfokus och diabetes

Av , , Bli först att kommentera 3

Är uppslukad av min text. Brukar bli det när korrekturläsningen nått nivån för att jobba med kommatering, bindeord, ändelser. Då har det hänt att jag ramlat in i texten och blivit ett med den. Det kan vara farligt. När jag varit inne i slutfasen på mina tidigare romaner, har det hänt att jag ”förlorat” mig själv. Har kanske att göra med den superfokusering som kopplas på, som får oss med ADHD att hamna i en tunnel utan tid och ljud.

adult-2242164_960_720

Jag kan bli sittande till dess arslet domnat bort och ögonen blöder. Men det var nog värre förr. Jag har slutat att skriva om nätterna och håller mig mest till tidiga morgnar och ett pass på eftermiddagen. Det krävs struktur – för det blir ju inte bättre om man skriver tio timmar på raken. Snarare tvärtom. Det blir mer effektivt med pass på två timmar. Men jag känner av mitt superfokus, det finns där och vill få mig att skriva dygnet runt. Jag svarar nej.

Den nya diabetesmedicinen har verkligen haft god effekt. Minus sju kilo på sex veckor och blodsockernivåer som halverats. Varför har ingen läkare ordinerat Victoza tidigare? Särskilt efter jag fick min stroke. En dåligt inställd diabetes i kombination med övervikt är en av de vanligaste orsakerna för att få ytterligare en stroke. Hade jag nu inte varit sjuksköterska i grunden och tjatat mig till en akutremiss till Diabetesenheten på NUS, hade jag väl fått fortsätta med höga blodsockernivåer till dess det exploderat i min skalle.

injecting insulin new

Victoza hjälper kroppen att sänka blodsockret. Det gör även att maten passerar magsäcken långsammare (mättnadskänslan håller i sig längre) och kan hjälpa till att förebygga hjärtsjukdom. Man tappar helt sonika aptiten, vilket är bra om man är en tjockis – som lider av diabetes. Men så var det biverkningarna. Det tycks vara så att ju bättre effekt en medicin har, dess då fler är biverkningarna. Men det är bara att bita ihop.

Det lär ska vara Black Friday i dag. Superrea. Borde kanske åka ut en sväng och köpa några julklappar till reapris, men jag blir så vansinnigt störd av att vistas på platser där folk trängs och pratar i mun på varandra. Så jag skiter i det. Tror mer på mellandagsrean – som fenomen.

4646232e-3e15-4855-bd4e-a5a4ab3281c0

William Robertson Davies, (1913-1995) en kanadensisk författare. Han har bland annat skrivit den geniala Deptfordtrilogin.

För övrigt håller jag med författaren Robertson Davies analys: ”Förnuftsmänniskor uppfattar sin lilla avkroksvärld som hela universum och sätet för all kunskap.”

 

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208