I början av 1900-talet hade astronomerna vant sig vid att det fanns en viss kosmisk ordning. För en novis som ibland böjer nacken och låter blicken svepa över stjärnhimlen, så har inget synbart förändrats sedan jag i barndomen satt på farstubron i Bäckmyran och studerade stjärnbilderna. Allt tycks vara statiskt, för stjärnorna satt där de satt, i all evighet. Det var bara Venus som rörde sig över himlavalvet – och ett och annat UFO.

Numera vet vi att de få stjärnljus vi upptäcker ofta är ljuset från redan döda himlakroppar. Som tröst så hör vi hur astronomerna upptäcker allt fler galaxer. En gång nöjde vi oss med Vintergatan, nu ska vi lägga till 100 miljoner till galaxer. Nej, kosmos är allt annat än statiskt; det expanderar ständigt. Det betyder att galaxer och stjärnor är på väg bort från varandra. En dag ska vårt universum vara tomt, övergivet – ungefär som ödehusen i Baklandet. Inget att oroa sig över. Tiden ute i kosmos är svindlande.

Ute i rymden hörs inga ljud. Det är dödstyst. Och oändligt stort. Dessutom lär det vara omöjligt att gråta ute i rymden , då tårarna inte kan rinna. En astronaut kan inte vissla i rymden.

Den närmaste stjärnan (förutom solen) är drygt 4 ljusår från oss. Det är Alfa Centauri. 4 ljusår låter väl nära. Åk dit vet jag! OK, låt oss räkna först. Ett ljusår är så långt som ljuset förflyttar sig på ett år. Ljusets hastighet är strax under 300 000 kilometer per sekund, så avståndet till Alfa Centauri är nästan 40 biljoner kilometer (40000000000000 kilometer). Med dagens farkoster skulle det ta 50 000 år att resa dit – och lika lång tid hem. Avstånden svindlar.

Det finns fler exempel om ljusets hastighet. Det tar 7 minuter för ljuset från solen att nå jorden. På en sekund hinner ljuset nästan åtta varv runt jorden – tänk så långt det då hinner på ett år; ett ljusår. Förutom en nöjesresa till mars lär vi bli kvar på vårt klot.

Ett oändligt universum som en gång bildades av ingenting. Tanken svindlar. Även om människan har varit gäst i rymden, vet de lärde fortfarande inte vad den består av. De tror att rymden till mesta del består av är följande: 95%av mörk materia och mörk energi. Men ingen vet med säkerhet vad dessa består av. Men detta ”mörker” finns även på jorden och cirka en gång i minuten far en sådan partikel genom din kropp. Antingen låter det skrämmande eller så känner man stolthet över att vara en del av Universum. En dag blir även vi till mörk materia.

För övrigt ser man inte stjärnhimlen om man bor i en stad. Allt skräpljus från bilar och gatubelysning skymmer sikten för vårt oändliga universum.

© Kent Lundholm