Återigen – vaknar i ottan, typ vid fyrasnåret och har svårt att somna om. Slumrat, spelat schack mot min mobilapp, tre segrar på raken. Strax efter halv sex blev jag totalt uttråkad och klev upp, en halvtimme senare sitter jag här och skriver om allt detta. Samtidigt är det ju så att det är under de tidiga morgontimmarna som jag är som mest kreativ, det är då jag skriver bäst och mest. Ungefär fram till elva, då börjar min hjärna att gå på tomgång, vid den tid då ”Stargate SG-1” börjar, när  överste Jack O`neil och hans team reser via maskhål till andra planeter för att slåss mot Goa’ulderna.

Har sedan barndomen älskat Science fiction och blev fångad när jag plöjde igenom Isaac Asimov ”Stiftelseserien” och I Robot (som långt senare blev film). Älskade även ”Sagan om ringen”, mer som läsupplevelse med sina fantastiska naturskildringar och Tolkiens skickliga gestaltningar av sina karaktärer. En bidragande orsak till min dragning till Science fiction var mörkret i Baklandet, där fanns inga störande ljus som spillde över, vilket gjorde stjärnhimlen stor och tydlig. Någon kikare hade jag inte, visserligen fann ett par stycken i källaren, men de satt på pappas älgstudsare och något av dem fick jag absolut inte låna, allra minst för att sitt å spärr öga in i natthimlen. Men jag hade en bok om stjärnhimlen och lärde mig från den var jag skulle hitta Polstjärnan, Karlavagnen, Orions bälte. Häftigt var det att upptäcka planeten Venus, vilket var möjligt i december, januari. Blev i början rädd då jag såg denna starkt lysande stjärna röra sig över himlen – tills jag läste att det i själva verket var en planet. Sedan alla dessa häftiga stjärnfall (meteorer), norrskenet och när man ibland kunde få syn på en och annan satellit som zick-zackade sig fram över himlen. Det är sådana gånger som det prasslar i tystnaden.

Sedan ”glömde” jag bort science fiction under en långa rad år då jag hade fullt upp med att läsa all världens klassiker jag förutsatt mig att göra innan jag fyllde trettio, typ ”Stäppvargen” av Hesse, ”Bergtagen” av Tomas Mann, allt av Dostojevski och totalt 200 klassiker till.

Men så kom Stjärnornas krig” som jag övertygade min unga dotter att se vilket ledde till att vi  2008 åkte till Ö-vik, bodde på hotell för att under två intensiva dagar besöka den stora utställningen om Stjärnornas krig, som visades i Lissabon, Paris, Bryssel – och i Ö-vik. Det var inte utan att vi ryste när Darth Vader kom gående i svart hjälm och en ännu svartare kappa och väste på sitt otäcka sätt. Vi fick slåss med de fräsande utfällbara lasersvärden, fota oss tillsammans med några av figurerna från filmerna. Efteråt har jag nog kommit fram till det var jag, pappan, som var mest entusiastisk av oss två, även om Hannas ögon då och då blev väldigt stora. 1995 kom Peter Nilsons fantastiska science fiction ”Rymdväktaren”; författaren som skrev lågmälda romaner, men som även var astronom till yrket och som med sina kunskaper om universum skrev en oerhört spännande bok. Ibland trodde jag att det var ”sant”, att det han beskrev mycket väl kunde hända. När jag recenserade den i Folkbladen fick den också högsta betyg av mig. Där emellan läste jag förstås Douglas Adams fem böcker under titeln ”Liftarens guide till galaxen” som börjar med att utomjordingarna låter meddela att de har för avsikt att bygga en intergalaktisk motorväg rakt igenom jorden. Det är i dessa böcker som vi får veta meningen med livet: Det är 42.

Följer Norrans och VK;s reportageserie om Nazisterna i norr. Kuslig läsning. Dessa våldsamma män finns mitt ibland oss och de vill på fullt allvar avskaffa alla partier och rasbedöma bedöma befolkningen för att på så sätt kunna bilda en arisk nationalsocialistisk stat. Många av dem är kriminellt belastade, ofta för fysisk misshandel och då ofta mot de kvinnor de levt samman med. De säger nej till kvinnlig rösträtt, förnekar förintelsen, hatar homosexuella. Ja, de är helt enkelt nazister.

För övrigt är det farligt när vi blir närsynta i tidens landskap.