Etikett: stjärnor

Vårt mörka kosmos

Av , , Bli först att kommentera 2

I början av 1900-talet hade astronomerna vant sig vid att det fanns en viss kosmisk ordning. För en novis som ibland böjer nacken och låter blicken svepa över stjärnhimlen, så har inget synbart förändrats sedan jag i barndomen satt på farstubron i Bäckmyran och studerade stjärnbilderna. Allt tycks vara statiskt, för stjärnorna satt där de satt, i all evighet. Det var bara Venus som rörde sig över himlavalvet – och ett och annat UFO.

milky-way-1023340_960_720

Numera vet vi att de få stjärnljus vi upptäcker ofta är ljuset från redan döda himlakroppar. Som tröst så hör vi hur astronomerna upptäcker allt fler galaxer. En gång nöjde vi oss med Vintergatan, nu ska vi lägga till 100 miljoner till galaxer. Nej, kosmos är allt annat än statiskt; det expanderar ständigt. Det betyder att galaxer och stjärnor är på väg bort från varandra. En dag ska vårt universum vara tomt, övergivet – ungefär som ödehusen i Baklandet. Inget att oroa sig över. Tiden ute i kosmos är svindlande.

Ute i rymden hörs inga ljud. Det är dödstyst. Och oändligt stort. Dessutom lär det vara omöjligt att gråta ute i rymden , då tårarna inte kan rinna. En astronaut kan inte vissla i rymden.

180px-Rymdraket

Den närmaste stjärnan (förutom solen) är drygt 4 ljusår från oss. Det är Alfa Centauri. 4 ljusår låter väl nära. Åk dit vet jag! OK, låt oss räkna först. Ett ljusår är så långt som ljuset förflyttar sig på ett år. Ljusets hastighet är strax under 300 000 kilometer per sekund, så avståndet till Alfa Centauri är nästan 40 biljoner kilometer (40000000000000 kilometer). Med dagens farkoster skulle det ta 50 000 år att resa dit – och lika lång tid hem. Avstånden svindlar.

Det finns fler exempel om ljusets hastighet. Det tar 7 minuter för ljuset från solen att nå jorden. På en sekund hinner ljuset nästan åtta varv runt jorden – tänk så långt det då hinner på ett år; ett ljusår. Förutom en nöjesresa till mars lär vi bli kvar på vårt klot.

fractal-1280104_960_720

Ett oändligt universum som en gång bildades av ingenting. Tanken svindlar. Även om människan har varit gäst i rymden, vet de lärde fortfarande inte vad den består av. De tror att rymden till mesta del består av är följande: 95%av mörk materia och mörk energi. Men ingen vet med säkerhet vad dessa består av. Men detta ”mörker” finns även på jorden och cirka en gång i minuten far en sådan partikel genom din kropp. Antingen låter det skrämmande eller så känner man stolthet över att vara en del av Universum. En dag blir även vi till mörk materia.

För övrigt ser man inte stjärnhimlen om man bor i en stad. Allt skräpljus från bilar och gatubelysning skymmer sikten för vårt oändliga universum.

© Kent Lundholm

Rymden luktar

Av , , Bli först att kommentera 3

Läste härförleden att rymden lär lukta som en ”rallytävling – en blandning av varm metall, dieselångor och os från en grill. Astronauter som återvänt till jorden, har vittnat om att de känt lukten av ”bränt, stekt kött”. Lukten lär ska komma från döende stjärnor. Alltså finns en slags förruttnelse även ute i universum. Även om tidsperspektivet skiljer. Och avstånden.

rymden

Apropå lukt, så är luktsinnet vårt äldsta sinne, med en direkt koppling till hjärnan, till amygdala – ett centrum för våra känslor. Vissa lukter kan öka pulsen, höja blodtrycket – andra skapar lugn och välbefinnande. Huden och beröring är ett annat sinne som hjälper oss att tolka och förstå världen. Massage kan lindra öka fokuseringen, koncentrationen (inte minst hos oss hyperaktiva med Adhd), och förstärka immunförsvaret. Beröringar sänker halten av stresshormonet kortisol och minskar stressen. Så rör mer vid varandra.

För övrigt regnar det. Därför ska jag, i ren djävulskap, åka till Rusta och köpa en solstol.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Prasslet i tystnaden

Av , , Bli först att kommentera 4

Återigen – vaknar i ottan, typ vid fyrasnåret och har svårt att somna om. Slumrat, spelat schack mot min mobilapp, tre segrar på raken. Strax efter halv sex blev jag totalt uttråkad och klev upp, en halvtimme senare sitter jag här och skriver om allt detta. Samtidigt är det ju så att det är under de tidiga morgontimmarna som jag är som mest kreativ, det är då jag skriver bäst och mest. Ungefär fram till elva, då börjar min hjärna att gå på tomgång, vid den tid då ”Stargate SG-1” börjar, när  överste Jack O`neil och hans team reser via maskhål till andra planeter för att slåss mot Goa’ulderna.

stargate_sg-1

Har sedan barndomen älskat Science fiction och blev fångad när jag plöjde igenom Isaac Asimov ”Stiftelseserien” och I Robot (som långt senare blev film). Älskade även ”Sagan om ringen”, mer som läsupplevelse med sina fantastiska naturskildringar och Tolkiens skickliga gestaltningar av sina karaktärer. En bidragande orsak till min dragning till Science fiction var mörkret i Baklandet, där fanns inga störande ljus som spillde över, vilket gjorde stjärnhimlen stor och tydlig. Någon kikare hade jag inte, visserligen fann ett par stycken i källaren, men de satt på pappas älgstudsare och något av dem fick jag absolut inte låna, allra minst för att sitt å spärr öga in i natthimlen. Men jag hade en bok om stjärnhimlen och lärde mig från den var jag skulle hitta Polstjärnan, Karlavagnen, Orions bälte. Häftigt var det att upptäcka planeten Venus, vilket var möjligt i december, januari. Blev i början rädd då jag såg denna starkt lysande stjärna röra sig över himlen – tills jag läste att det i själva verket var en planet. Sedan alla dessa häftiga stjärnfall (meteorer), norrskenet och när man ibland kunde få syn på en och annan satellit som zick-zackade sig fram över himlen. Det är sådana gånger som det prasslar i tystnaden.

Sedan ”glömde” jag bort science fiction under en långa rad år då jag hade fullt upp med att läsa all världens klassiker jag förutsatt mig att göra innan jag fyllde trettio, typ ”Stäppvargen” av Hesse, ”Bergtagen” av Tomas Mann, allt av Dostojevski och totalt 200 klassiker till.

darth Vader

Men så kom Stjärnornas krig” som jag övertygade min unga dotter att se vilket ledde till att vi  2008 åkte till Ö-vik, bodde på hotell för att under två intensiva dagar besöka den stora utställningen om Stjärnornas krig, som visades i Lissabon, Paris, Bryssel – och i Ö-vik. Det var inte utan att vi ryste när Darth Vader kom gående i svart hjälm och en ännu svartare kappa och väste på sitt otäcka sätt. Vi fick slåss med de fräsande utfällbara lasersvärden, fota oss tillsammans med några av figurerna från filmerna. Efteråt har jag nog kommit fram till det var jag, pappan, som var mest entusiastisk av oss två, även om Hannas ögon då och då blev väldigt stora. 1995 kom Peter Nilsons fantastiska science fiction ”Rymdväktaren”; författaren som skrev lågmälda romaner, men som även var astronom till yrket och som med sina kunskaper om universum skrev en oerhört spännande bok. Ibland trodde jag att det var ”sant”, att det han beskrev mycket väl kunde hända. När jag recenserade den i Folkbladen fick den också högsta betyg av mig. Där emellan läste jag förstås Douglas Adams fem böcker under titeln ”Liftarens guide till galaxen” som börjar med att utomjordingarna låter meddela att de har för avsikt att bygga en intergalaktisk motorväg rakt igenom jorden. Det är i dessa böcker som vi får veta meningen med livet: Det är 42.

Följer Norrans och VK;s reportageserie om Nazisterna i norr. Kuslig läsning. Dessa våldsamma män finns mitt ibland oss och de vill på fullt allvar avskaffa alla partier och rasbedöma bedöma befolkningen för att på så sätt kunna bilda en arisk nationalsocialistisk stat. Många av dem är kriminellt belastade, ofta för fysisk misshandel och då ofta mot de kvinnor de levt samman med. De säger nej till kvinnlig rösträtt, förnekar förintelsen, hatar homosexuella. Ja, de är helt enkelt nazister.

För övrigt är det farligt när vi blir närsynta i tidens landskap.

En farlig tid

Av , , 1 kommentar 4

De senaste kvällarna har det inte varit mycket till stjärnhimmel. Molnen har skymt sikten. Sedan är det ju på det viset att när man valt att bo i stan, med allt skräpljus som lägger sig mellan himlavalvet och mina spanande ögon, så syns inte stjärnorna, planeterna och månen lika bra. Men som barn roade jag mig ofta med att blicka upp mot stjärnhimlen. Fanns inte så mycket annat att göra i Baklandet. Numera tittar jag sällan uppåt, eftersom det bara är ett sätt att titta bakåt – i tiden. Stjärnornas ljus är bara något som redan varit. Fast sedan är det också som en av mina vänner så riktigt påpekade, ”men stjärnorna är ju trots allt så vackra”. Det är sant.

norrsken

Här på jorden lever vi i en farlig tid. Utfiskade hav, isbjörnar som svälter ihjäl, humlor som försvinner, naturkatastrofer – samtidigt som vi människor dräper varandra i ett rasande tempo. De som ännu kan flyr för sina liv, söker till tryggare platser, helt enkelt för att överleva. Det är en tid då vi inte får vända bort blicken, då vi inte får krypa in i stugvärmen och stänga dörren om oss. Det är en tid då vi måste stå ut med rädslan och visa vårt mod. För detta har ju hänt förr. Historien tycks upprepa sig och man frågar sig: ”Att vi aldrig lär oss?” När världen faller i bitar, då allt det beständiga tycks upplösa sig inför våra ögon, så kryper rädslan på oss. Kanske är det därför som det blir lättare att ta till sig den enklaste förklaringarna, där svart är svart och vitt är vitt.

åska

Vi ser det hända – igen. Det sker en uppdelning av ”vi och dom” – där VI har en högre status än DOM. Den här uppdelningen har pågått en längre tid, lite i smyg, men nu sker det inför öppen ridå. Precis som för drygt 70 år sedan så delar vi in oss efter ras, etnicitet, där vi som ser ut som ”riktiga svenskar” är lite bättre än ”dom andra”.  Det sprids myter, fördomar och lögner om de människor som är ”annorlunda”, en slags avhumanisering. Det får fortgå och fortgå, och till slut blir myterna ”sanningar”. Det är inte majoriteten som rör sig i denna bruna sörja, men det är åskådarna, de likgiltiga (kanske du och jag?) som blir farliga i den här situationen. Vi lämnar spelfältet öppet åt stollarna. Till slut kommer även ”åskådarna” att bli hotade. Det är så det brukar fungera. Genom att sprida rädsla så får man folk att knipa käften.Det är en obehaglig och farlig tid vi lever i. Det är nu vi ska påminna oss om vår moraliska plikt att ingripa när andra människor far illa, när vi bevittnar förtryck. Vi måste försöka att behålla vår självrespekt. Det är dags att vi kliver fram och blir hjältar.

För övrigt kan jag se hur hösten parkerat utanför mitt fönster.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,