Etikett: Nykterhet

En nykter inlandshistoria

Av , , 5 kommentarer 7

1884 flyttar skomakare Jonas Steffansson från Västernorrland till Lycksele. Han hade varit med i ett ”hemligt  sällskap” där medlemmarna fick lämna ett löfte att inte nyttja rusdrycker. Denna idé tog han upp i Lycksele, fick med sig folk i denna hemliga nykterhetsförening.1885 bildades den första nykterhetslogen i Lycksele (och i Västerbottens Lappland). Godtemplarorden fick namnet Logen 1013 Fjällets stjärna. 

Under mitt arbete med romanen om Ester ”Duva” Nilsson har jag den senaste tiden förkovrat mig i en rad intressanta ämnen. Jag har läst en hel del om hur barn som var eljest behandlades under tidigt 1900-tal, om rasismens framväxt och nu senaste om nykterhetsrörelsens framväxt i Lycksele. I det arbetet har jag haft stor hjälp av Ansgar Grundströms bok ”Fjällets stjärna” som utkom 1974-75. Ett gediget arbete.

Fjällets stjärna i Lycksele bestod 1885 av 21 män och fyra kvinnor. Nyfikenheten och intresset för Godtemplarnas hemliga möten lockade stadigt nya medlemmar. År 1900 var medlemsantalet 196. Meningen med föreningen var förstås det nykterhetslöfte man gav. Superiet vid den tiden kunde få förödande konsekvenser då det saknades sociala skyddsnät. En fader som började supa och blev av med jobbet, kunde snabbt förlora hus och hem, familjen splittrades då barnen togs ifrån dem och det slutade med att de vuxna hamnade på någon av socknens fattigstugor. Vanligt var att man helt sonika söp ihjäl sig.

I Lycksele fick rörelsen stöd av svenska kyrkan och särskilt av kyrkoherden Frykholm, Lyckseles starke man (både andligt och kroppsligt) som vid ett tillfälle skänkte 10 kronor till Fjällets stjärna. Gåvan skulle användas som inträdesavgift åt de fattiga. Frykholm lät även  logen hålla sina möten i skolhuset på Finnbacken. Längre fram byggde man ett Ordenshus.

Hemlighetsmakeriet och ceremonierna lockade som sagt. Medlemmarna kallade varandra bröder och systrar. De som satt i styrelsen kallades för tjänstemän hade en del märkliga titlar. Logens ordförande, skomakare Steffansson, kallades under mötet för Värdig Öfverste Templar. Sekreteraren, kronolänsman Lindahl fick titeln Värdig sekreterare. Skattmästare (kassör) blev skräddaren Lundström. När man blev medlem fick man också lämna ett tysthetslöfte där man förband sig att inte avslöja nåt om det inre arbetet.

Nu handlade det inte enbart om att hålla sig nykter och vara hemlighetsfull. Man arbetade även för att ekonomiskt hjälpa nödställda och fattiga och redan 1885 bildade man en sjukkassa där medlemmarna kunde få 75 öre per sjukdag. Under marknadshelgerna i Lycksele flödade spriten. Då ordnade Fjällets stjärna alternativa nyktra fester där man kunde köpa kaffe med dopp och dansa till levande musik.

Logen varnade för brännvinet genom ett flitigt missionerande och särskilt duktiga talare anställdes av IOGT på riksnivå. En de mest fängslande talarna var ”nykterhetsaposteln” Emil Öster, som var en före detta metodistpredikant. 1907 tågade drygt 1000 nykterister genom Lycksele, då med Emil Öster som huvudtalare.

Alla skulle vara välkomna till Godtemplarorden, som snabbt kom att bli en folkrörelse. Det fanns en koppling till kyrkan, men även till frikyrkligheten och då särskilt i de områden där väckelsen verkat. Det fanns även kopplingar till den framväxande arbetarrörelsen som såg superiet som ett hinder till skapandet av ett demokratiskt samhälle.

Emil Öster och andra nykterhetsmissionärer stötte naturligtvis på motstånd. Många myndighetspersoner och den tidens länsmän gillade inte tanken på total nykterhet. En annan stark motståndare kom från ett religiösa samfund: EFS. Deras ”förklädda” kolportörer dök upp på godtemplarnas värvningsmöten för att ”sätta dit” godtemplarna och utmåla dem som socialister och fritänkare. De använde sig även av vissa bibelcitat och hänvisade bland annat till det välsignade vindrickandet under Bröllopet i Kana.

Själv växte jag upp med godtemplarlogen Arvåns Framtid (som bildades 1934) där far och mor var medlemmar, liksom merparten i hembyn Bäckmyran och pappas bröder i Lycksele. Som den ADHD-pojke som jag var, så gillade jag inte att sitta stilla i timmar och höra en massa gubbar hålla tråkiga tal. Jag minns när pappa kom hem efter ha blivit uppvaktad av styrelsen i Arvåns Framtid, detta då han varit trogen medlem i x antal å (minns ej hur många) då han fick ett rött band som bars över bröstet med hans namn och antal år som trogen medlem skrivna med guldskrift. Dessutom fick han ett stort diplom. Det var modiga kvinnor och män som blev nykterister som en solidarisk handling med de stackare som föll offer för superiet.

I mitt barndomshem stod logens biblioteksskåp som skulle sprida bildning i bygden. I Bäckmyran arrangerades även DM för IOGT:re på 70-talet. I Grundströms bok nämns min far, Nisse Lundholm, som 1974 var en av de som kämpade för att  hålla liv i logen. 1942 var antalet medlemmar 77 som sjönk till 29 anno 1974.

Detta om detta. En kort lektion om nykterhetsrörelsen i Lycksele med omnejd. Men trots att nykterhetsrörelsen varit stark i Lycksele (tillsammans med frikyrkligheten och arbetarrörelsen) så har staden präglats av ett flitigt supande. Så var det i början av 1900-talet, under 70-talet då jag var ung och numera flödar brännvinet och knarket i Lapplands första stad.

 

 

Jag upplevde själv, då jag ännu bodde i Lycksele att det ofta var antingen eller. Antingen var folk spiknyktra eller A-lagare. Är du med eller emot? Fast jag kan ha fel.

Jag blev aldrig medlem i IOGT. Trots att jag alltid hyst den största respekt  för deras upplysningsarbete kring supandets risker. Däremot blev jag väl bekant med brännvinet. Men det är en helt annan historia.

PS! Jag lärde känna Ansgar Grundström i mitten av 70-talet, då vi båda gick en skrivarcirkel i ABF Lyckseles regi. Han skrev ett flertal böcker, några på dialekt. Han var oppstillt i Sorsele, passerade Lycksele och dog i Umeå.

 

Nykter i 10 år

Av , , 4 kommentarer 5

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp  för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

man-69287_960_720

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

alcohol-64164_960_720

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

render
Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

hands
Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”. 

IMG_4078-620x413normal
Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

© Kent Lundholm

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,