Etikett: Blåsippan

Nykter i 10 år

Av , , 4 kommentarer 5

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp  för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

man-69287_960_720

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

alcohol-64164_960_720

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

render
Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

hands
Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”. 

IMG_4078-620x413normal
Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

© Kent Lundholm

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Strul med recept

Av , , 2 kommentarer 3

Det är några dagar sedan jag bloggade, men det har varit några tunga och intensiva dagar. Jag har lyckats skriva klar den fjärde versionen av min kommande roman, det blev en riktig tegelsten, men som nu ska ligga till sig inför nästa omskrivning, då med fokus på språket. Det är så jag jobbar – skriver om, skriver om till dess det sitter. Jag är ju av den typen av författare som är mer intresserad av en bra berättelse, än att krydda texten med metaforer och liknelser.

Piller

Gårdagen gick åt till att få två av mina mediciner utskrivna och eftersom jag hade helt slut på dem båda, så skulle jag komma att missa två av doserna vilket gjorde ont. Det är inte första gången jag har haft problem med att få ut mina recept från psykiatrin i Umeå. Ständigt nya stafettläkare och brist på specialister skapar problem och otrygghet för oss patienter. Började ringa vid nio i morse då jag hade helt slut på två mediciner, vilka skulle kunna jämföras att min diabetesläkare gett tusan i att skriva ut insulin trots att han vet att jag kan dö utan den. Efter tre samtal vid 09-tiden kom jag fram till den sjuksköterska som lämnar ut beställningar till psykläkarna. Kollade en gång i halvtimmen på apoteksmappen, men ingen mediciner. Ringde 13.45 till sköterskan som nu inte visste var läkaren var. Men hon skulle ge sig ut på jakt då läkaren lovat skriva ut min medicin. Då jag haft en stroke, så reagerar jag starkare på stress vilket ger mig ångest, sämre minne och motorik – och huvudvärk, vilket jag ska undvika som strokepatient. Strax efter 15.00 dök recepten upp på min app. Då var jag så slut att jag var tvungen att beställa taxi. Hade svårt att ta mig nerför trappan, snubblade flera gånger, samtidigt som skallen höll på att explodera. Taxiresan kostade mig 160 kr.

Stoppskylt

Igår vid 19.15 dog en av mina allra äldsta och bästa vänner, Stefan. Det gick rasande fort, en dryg månad från att de upptäckte cancertumören i ena armen till sista sucken. När Stefan skulle höja upp armarna över huvudet, så gick helt sonika högerarmen av. De ville först tro att det berodde på den EDS som han lidit av stora delar av livet, men efter en röntgen såg man fler tumörer i skelettet och lungorna och binjurarna. Sedan började han få blodproppar lite varstans, i den skadade armen, i lungan, i foten. Sedan gick det fort. Stefan är den tredje vännen som inom några få år dukat under av cancern. För två av dem så smög den sig på dem: inga symtom, bara pang-bom och sedan var det över. Jo, åldern mellan 50-60 år är en farlig sträcka. Men överlever man den så kan man klara sig riktigt länge – om man inte blir överkörd av en lastbil.

Ska snart iväg och föreläsa om dubbeldiagnoser på rehabiliteringshemmet Blåsippan ute på Teg. Det är ju inte helt ovanligt att de som dricker för mycket har en underliggande, ännu inte diagnostiserad psykisk sjukdom som bipolär sjukdom eller ADHD. Varje gång jag varit där och föreläst så har det lett till någon form av utredning, vanligtvis ADHD.

För övrigt skapar vi våra liv genom våra val.

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Skammens sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 2

Åter en tidig morgon vid min dator. Ännu mörkt utanför mitt fönster och tyst i huset. Det enda som hörs är ett stilla brus från Backenvägen när enstaka bilar passerar. Önskar jag kunnat skåda upp mot stjärnhimlen, men det ligger något grått i vägen. Bor man i en stad är det sällan man kan se stjärnhimlen på grund av allt skräpljus. Annat var det i Baklandet när jag var barn, för där fanns inget som skymde den oändliga himlen. Det är nyttigt för den andliga spänsten att en sen kväll studera stjärnhimlen, då allt det ofattbara stora får en att känna sig liten.

stjärnhimmel

Det finns något som är större än vad jag är. Det är ju också så att om inte universum ständigt växte och blev större och större, så skulle inte stjärnorna lysa. Kanske är varje människa ett universum eftersom vi inte kan stå stilla. Vi måste krympa eller växa. Som stjärnorna. Mest av allt så består universum av tomrum – och av en mörk, osynlig energi. Även vi människor består av tomrum. Om man skulle ta bort tomrummet i atomerna i våra kroppar, skulle vi plötsligt bli 0,02 millimeter långa och vi skulle falla genom jorden, rätt ner i jordens glödande centrum.

Nu över till något helt annat. Missbruk och beroende vid psykisk ohälsa.

Både vid ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går därför en för tidig död till mötes. Tittar vi på vuxna med ADHD så har femtio procent av dem missbruksproblem. Det tycks även vara så att missbrukare med ADHD har en snabbare ”missbrukarkarriär” än övriga, det går helt enkelt snabbare åt skogen, och de har även en sämre prognos att avbryta sitt missbruk. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD. En av orsakerna till att man hamnar i ett missbruk, kan vara att man sysslat med någon form av självmedicinering. Men inte med nödvändighet. Missbruket kan mycket väl bottna i neurobiologiska orsaker och den brist på dopamin som vi med ADHD har i våra hjärnor. Dopaminet som bidrar till att vi kan känna lust, måste kickas igång med droger. Av de som behandlas inom psykiatrin, så har cirka 40 procent av dem någon form av missbruksproblem. I vissa grupper med allvarliga psykiska sjukdomar är problemen ännu större, exempelvis för dem med bipolär sjukdom. I den gruppen löper hälften av dem en ökad risk för att utveckla ett missbruk. Ofta har de psykiatriska problemen funnits där innan missbruket började. Det är vanligast att missbruka alkohol.

alkis

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra om man väl ska förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta.

hjärna

Nyckeln till att bli frisk är att be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men det är som sagt lättare sagt än gjort. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. Många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem. Du som missbrukar eller din familj kan vända er till en läkare på vårdcentralen, en beroendemottagning eller till kommunens socialtjänst för att få hjälp med avgiftning och rehabilitering. Ni kan även vända sig till AA, anonyma alkoholister, som finns på de flesta större orterna. Här finns de verkliga experterna; de nyktra alkoholisterna som dagligdags kämpar för sin nykterhet och som är experter i ämnet alkoholism. Tolvstegsprogrammet är ett mycket effektivt sätt att komma på fötter igen och att sedan klara av att hålla sig nykter.

Hösten 2010 var jag på min absoluta botten efter att druckit konstant i två år, med en dåligt medicinerad bipolär sjukdom och en ännu inte diagnostiserad ADHD. Jag vaknade på IVA efter ett självmordsförsök och förstod att jag skulle dö inom kort om jag fortsatte på det viset. Så jag bad om hjälp. O gud vad hjälp jag fick. Det var som om de stått på rad och väntat på att jag skulle säga de magiska orden. Eftersom man omöjligt klarar av att bli och förbli nykter måste man få hjälp. Först hamnade jag på en låst av avdelning på psyket för att under översyn avgifta min kropp och hjärna. Det gick oväntat lätt att avgifta mig, inga kramper, inget sug men en hel del vansinniga mardrömmar när känslor och minnen tog sig in i mitt medvetande. Sedan bar det iväg till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Åtta veckor var det sagt, vilket är den normala behandlingstiden. Men jag blev kvar i ett år. Ett år. Detta på grund av att jag skulle behandlas som en dubbel-diagnos (en patient som lider av en eller flera psykiska sjukdomar och har hamnat i ett missbruk).

Tiden av på behandlingshemmet handlade mycket om alla de känslor som stormade fram, på en och samma gång. I ett missbruk tror man att det är möjligt att med vodka trycka ner en av känslorna, vilket mitt fall var rädsla. När man super så trycker man ner ALLA känslorna. Nu ville de upp och ut – det gjorde vansinnigt ont. Men jag gav aldrig upp – visste ju att jag inte hade några val än att förbli nykter och sedan jobba med den skräck som drabbade mig, gång på gång. De två första två åren gick jag 4-5 gånger i veckan  till AA – och det var nyttigt att träffa människor som jag tryggt kunde dela mina erfarenheter med. Varje gång det var min tur att dela, tvingades jag inleda med att säga: ”Hej, jag heter Kent och jag är alkoholist.” För var gång jag gjorde detta försvann lite av min skam. För jag skämdes ju så förfärligt, vilket låg i vägen för mitt tillfrisknande. Jag var ju trots allt grabben från Baklandet där alla var spiknyktra och medlemmar i IOGT. Jag hade svikit dessa ideal som pappa och mamma så stolt efterlevt. På behandlingshemmet fick de mig att förstå att det fanns det som låg utanför min kontroll, att jag levt ett hel liv utan att få rätt diagnoser (bipolär sjukdom och ADHD), vilket lett till ett självmedicinerande som med tiden lett till ett beroende och missbruk. Nu har det gått drygt sex år sedan tiden på Blåsippan och jag kämpar ännu, kanske mer än någonsin. Men jag har vuxit sedan jag ”avslöjade” mitt dolda liv för omvärlden genom självbiografin ”Spring Kent, spring!” och nu får åka runt i geografin och föreläsa om psykisk ohälsa och missbruk – och om att finns en väg tillbaka för de allra flesta. Om man ber om hjälp.

För övrigt söker vi ständigt vår egen avbild. I varje möte söker vi något som kan påminna om oss, något som förenar och skapar samhörighet.

Beställ ”Spring Kent, spring!”. >>> Länk

 

Hemliga klubbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Sitter här vid datorn, i denna tidiga morgontimma, och lyssnar på Monica Zetterlund – Sakta vi går genom stan. Hur ljuvligt smakar inte det becksvarta kaffet denna nya dag.

frimurare2

Nyss läste jag en intressant artikel i VK som berättade att en rad kända politiker här i Västerbotten gjort sig hemliga genom att svära varandra trohet och leva upp till de märkliga statuterna i Frimurarorden. Sossar, moderat, miljöpartister. Visserligen säger Frimurarna att man verkar  för mänsklighetens förbättring och förädling genom att främja ödmjukhet, tolerans och barmhärtighet samt att visa detta i ord och handling. Man ska även var hyggligt kristen, inte dömd och ha ett gott anseende bland medborgarna för att kunna väljas in. Det låter ju bra. Men det inre arbetes kantas av hemlighetsmakeri och märkliga ritualer. Här håller alltså framstående politiker till och jag jag förmodar att där finns representanter från näringslivet – och här kan man utan insyn lägga upp strategier, bröder emellan, kring de politiska frågor som de gemensamt anser vara angelägna. För inte i tusan träffas de här grabbarna med sina ordensband och medaljer över sina bröstkorgar, för att ta en fika och ett glas Arrak ihop. Det ska då ingen försöka att inbilla mig. Never!

Neat

Var igår och föreläste på behandlingshemmet Blåsippan ute på Teg. Där var ett tiotal intagna, all med stora problem med att hantera alkoholen, och som genom avgiftning och kunskap, nytänk förhoppningsvis ska kunna leva resten av sitt liv utan att behöva dricka. Som vanligt när jag är på Blåsippan och talar om alkohol, bipolär sjukdom och ADHD, så visar det sig att några lider av misstänkta psykiska belastningar – något som får dem oftare och lättare än andra att ta till flaskan. Kanske har jag räddat livet på några genom att ge dem de rätta verktygen och kunskaperna för att de ska få en utredning och en eventuell behandling. Själv var jag mycket trött efter de fyra timmarna på Blåsippan och somnade direkt jag kom hem.

För övrigt ska jag nu packa klart för att vid tiosnåret sätta på mig på norrgående buss. Strax efter tolv kliver jag av vid Coop på Anderstorp i AIK-land.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Alkoholen som dödar

Av , , 2 kommentarer 5

Återigen en strålande morgon utanför mitt fönster – blå himmel, tidig morgonsol och värmen ska visst vara på gång, upp mot 18 plus kommande torsdag, vilket kan leda till en hel del tid utomhus, åtminstone lär det bli parkering på Lenas balkong. Åker i vilket fall som helst till AIK-land i morgon och kommer då att färdas längs världens tråkigaste vägsträcka.

PhotoGrid_1462190563564

Igår fick jag hjälp av mina goda vänner Karlsson och Peppe att fixa mina cyklar; slangbyte, justering av växlar och handbromsar, sträckning och oljning av kedjor. Cyklarna blev som nya, fast väl hemma hade Monarken hunnit få punka framtill – men det kan jag fixa själv innan den går till försäljning. Efter att min höftartros slog till 2011, så stelnade muskulaturen i ljumskarna och jag kunde omöjligt få högerbenet över sadeln, istället fick jag lägga ner den och kliva på. Likadant  blev det när jag skulle kliva av cykeln – jag fick lägga ner den och sedan kliva av cykelhelvetet. Så jag har köpt in ett par gamla damcyklar, vars konstruktion passar mig bättre, särskilt vid på- och avstigning. Nåväl, Peppe och Karlsson har det jag inte har – känsla för mekanik, en nedärvd förmåga att förstå hur cyklar och motorer fungerar. Det är något som inte finns i mina gener, således finns inga logiska begreppskrokar i min hjärna som leder mig mot steg 2, steg 3 o.s.v. när jag ska skruva och spika. Så jag brukar antingen bli förbannad eller så ger jag helt sonika upp.

flaskor

Vid åttasnåret ska jag göra ett besök på behandlingshemmet Blåsippan ute på Teg, ett ställe som jag under 2010-2011 tillbringade ett helt  år . I vanliga fall är behandlingstiden sju veckor, men för mig, som var en ”dubbeldiagnos” (psykisk sjukdom+missbruk) och som var totalt söndertrasad, stannade jag först sju månader, sedan jobbade jag heltid som sjuksyrra och skrev samtidigt på en roman (Vedtjuven), vilket ledde till ett bipolärt skov. Jag ville så väl, men pressade mig för hårt. Dessutom bröt smärtorna ut på grund av min nyupptäckta höftartros. Jag slutade sova, visste till slut inte vad som var dag eller natt, och gick till jobbet utan att veta vad som var upp eller ner på mig, var nog delvis inne i ett psykotiskt tillstånd.

Jag åker till Blåsippan lite då och då och berättar min historia – och nu har jag ju den nerskriven i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Alltid kan jag bringa förståelse hos några, kanske kan jag få några att begära en utredning. Både ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går en för tidig död till mötes. När det gäller vuxna med ADHD så har så många som femtio procent av dem missbruksproblem. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD.

ilska

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra, om man väl ska lyckas bli och förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, så ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

super

Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta. De som supit länge får försämrade kroppsrörelser, framförallt vad gäller koordinationen. De som fortsätter dricka får allvarliga neurologiska skador, ibland utvecklas en alkoholdemens. Men man kan även få andra kroppsliga skador, som skrumplever, blödande magsår eller blödningar från matstrupen. Man går en förtidig död till mötes.

Lite om det här ska jag prata om när jag besöker Blåsippan. Det ska bli spännande – och det brukar vara givande att på detta sättet sprida budskapet om hur mycket bättre livet blir om man när är nykter och drogfri. Man får leva, man återupptäcker världen utanför, man kan återigen börja njuta av god mat, en vacker solnedgång och om man har tur så återfår man förtroendet  hos de vänner och familjemedlemmar som man som man under åren svikit och ljugit för.

För övrigt måste man ibland bestämma sig för att vara lycklig. Helt enkelt.

När Umeå kommun gjorde bort sig

Av , , Bli först att kommentera 2

 Det var ett intressant och smått rörande reportage om Eilert Laestadius i Folkbladet 27 november. En läsning om en mans resa från livets botten till en formidabel revansch; från alkoholismens bakgård till upprättelsen som föreståndare vid missbrukshemmet Blåsippan i Umeå.

När storyn om Eilert var glödhet i mitten av 1990-talet, var jag en av Folkbladets journalister som kom att följa dramat. Det var ett av de uppdrag som jag minns allra bäst och som upprörde mig mest. Eilert var ensam mot kommunens höga tjänste- män och den tidens framstående politiker. Det är troligt att han även dömdes i allmänhetens ögon – varje fall i början. Förmodligen vände det när historien rullades upp och sanningen berättades. Folk gillar en människa som kämpar.

Eilert slogs mot den obotliga sjukdomen alkoholism. Men okunskapen kallade detta för ”en människa med taskiga karaktärsdrag”. För Eilerts handlade det om liv och död. Det var därför som han sökte vård – han ville leva. Jag fick intrycket att många av tjänstemännen och politikerna var livrädda för Eilert; dels för att han var en stark man, dels för att de insåg att de själva handlat fel.

Skandalen var att han trots genomgången rehabilitering fick sparken. En dyrköpt och dum åtgärd för de ansvarig i Umeå kommun. Den fatala missbedömningen gav Eilert en miljon kronor i skadestånd. En summa som han var värd, vartenda öre. Kommunen hade inte bara brutit mot arbetsmarknadens regelverk, man hade även agerat uselt mot en människa i nöd. Det var en skandal.

Jag brukar då och då stöta på Eilert. Han är en man som nu funnit lugnet och han är inte heller bitter – något som märks i hans ögon och hörs på hans hjärtliga skratt. Han har för länge sedan kommit till AA:s tolfte steg som i korthet går ut på att hjälpa andra alkoholister att bli friska och leva ett sunt liv. Genom att göra det så håller han sig själv nykter.

Visst är det fantastiskt när det går bra för oss människor. Säger bara: Karma!

God Jul!

Kent Lundholm