Vaknar med en tung känsla i kroppen. Sov med min mått rätt så länge och vaknade med en vag aning om att ha drömt intensivt, men utan minne om vad. Bara en vag känsla över att ha förlorat något.

Ser ut att bli en fin dag. Inte ett moln på en blekblå himmel och en vind som rör sig i björken mitt emot. Ska mitt på dagen promenera bort till kafé Pilgatan för att träffa Micke Berglund som varit hygglig att fixa webben till tidningen Vasaplan. I övrigt är mina medrbetare ute på fältet för att skriva sina reportage och att bildsätta dessa texter. Två veckor till deadline. Sedan börjar jobbet med läsa texterna och rensa dem från fel.

Förra numret av Vasaplan. Författaren Micke Berglund prydde omslaget.

Känslan av att inte räcka till kan bli plågsam och med tiden fylla en med skam. En känsla av att vara oduglig, otillräcklig. Det finns människor som aldrig blir nöjda, för än hur mycket man går dem till mötes så flyttar de hela tiden fram riktmärket för dugligheten, om och om igen, och för varje kliv man tvingas ta, desto mer måste man blotta sin sårbarhet .För det är ju så att i dessa människors ögon kommer man aldrig någonsin att räcka till. De tycks vilja ha dig som en odugling, det passar dem bäst. De får dig att krypa in i ditt skal, att sluta dig. Det är då man ska resa sig upp och gå.

För övrigt har jag redan druckit två koppar kaffe. Jag är på väg och känner mig värdefull. Säljer mig dyrt. Förlorat något? Jo, kanske det. Men vunnit något annat.