Etikett: sårbar

Modet att vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig i AIK-land för att under helgen besöka Lena. Ska även överlämna några signerade exemplar av ”Män som spelar schack” till några hugade köpare. I övrigt ska jag inhandla ett par brallor och eventuell en svart skjorta. Jo, det är till att roa sig.

Sovit ut till 04-tiden. Efter detta bloggande ska jag åter dyka ner i Ester Duvas liv – en märklig upplevelse. Nu när alla fakta ramlat på plats framträder en ”ny” Ester, än den kvinna jag började att skriva om i juli.

KentPublik-300x146
Boksläppet på Pilgatan i Umeå den 5 september.

Mår till och från riktigt bra. Efter att ha äntrat scenen ett par gånger (senast i Lycksele inför ett hundratal) har självkänslan och självförtroendet vuxit rejält. Har åtta framträdanden kvar under 2019. I somras trodde jag att allt var kört. Det var nattsvart. Men vi  människor klarar mer än vi tror. Dessutom har jag nog aldrig haft så många bokningar som i höst/vinter. Det gör mig ödmjuk. Ännu finns det människor som tror på mig, som vill höra vad jag sysslar med, vad som rör sig i mitt huvud.

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och har ofta fått kämpa för att förklara min världsbild. Jag är övertygad om att jag stundom varit bufflig, särskilt under mina unga år. Har mjuknat med åren, men hållit fast vid att alltid (så gott det går) vara ärlig mot mig själv och mot andra. Man säga: Jag har blivit ödmjuk inför mitt öde, men måste försvara det liv jag har kvar att elva. Att oförtjänt ta skit är inte min grej. Det krävs mod att försvara sig och stå upp för det man tror på. Man måste blotta sig och då blir man sårbar – och det finns rovdjur som kan lukta sig till det.

sea-2915187_960_720

Jag kommer inte att bli yngre, knappast friskare. Har börjat förbereda en storstädning av de åtaganden jag haft i periferin, sånt som bara slukat energi, tömt rummet på luft och som inte gett något tillbaka. Jag är tyvärr inte intresserad av att koka soppa tillsammans med en hel hop kockar (med olika recept). Kvar ska bli en kärnverksamhet som bygger på mitt författarskap, både skönlitterärt och som föreläsare i ämnet psykisk ohälsa. Och förstås muntligt berättande.

För övrigt gruvar jag mig inför dagens kamp i provhytterna. Med åren har samtliga tillverkade klädesplagg blivit mindre och mindre.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: kent.lundholm@gamil.com

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Våga vara sårbar

Av , , Bli först att kommentera 3

Om några timmar rullar jag norrut i min Skoda, ända bort till AIK-land. Har haft några intensiva arbetsdagar då jag skrivit ett tiotal sidor på min roman och tränat på texterna till berättarföreställningen. Det har varit segt att få texterna att fastna i minnet, men trots allt börjar de sitta där, i varje fall fläckvis. Igår träffade jag Micke Nylander på Arbetsförmedlingen och vi kunde konstatera att det inte är lätt för en snart sextioårig, lönnfet man (med en massa diagnoser i ryggsäcken) att finna sig ett jobb, om så det bara gäller 25-50-procent tjänstgöringsgrad med erbjudande om lönebidrag. Alla mina tidigare meriter är värdelösa. Det räcker inte att säga att jag jobbat som sjuksköterska, journalist, kulturredaktör, chefredaktör, informatör och att jag varit landshövdingens pressekreterare. Inte heller smäller det högt att säga att jag skrivit fyra romaner och en självbiografi.

Personligen kan jag, trots allt strul, stå för min livsberättelse och känna mig stolt över att jag aldrig gett upp och bit för bit lärt mig att älska mig själv. Jag har inte tigit om mina upplevelser, utan har istället stått upp för den jag är och har varit. Jag har valt att själv skriva mitt livsmanus, istället för att ge den makten till andra. Jag har valt nyfikenheten och mina strider. Jag har varit tvungen att blottlägga mig och visa min sårbarhet, vilket emellanåt kan göra jävligt ont.

glädje

Augusti. Brukar vara en tung månad. Sommaren är slut, jag fyller år, mörkret väntar. Under årens lopp brukar det i augusti ofta hända nåt skit. Förväntanseffekt? Jag går på helspänn. För två år sedan fick jag en stroke. Fast i år har jag ännu inte känt någon större oro. Med ålderns rätt orkar man inte kämpa emot lika mycket. Det som sker, det sker.

näve

För övrigt lider fördomar brist på kunskap. Fördomsfulla människor blir intoleranta och saknar perspektiv vilket får dem att tro att de är ”alltings mått”. De mäter världen och människor med sin egentillverkade måttstock. Värst är att de föraktar andras åsikter och vägrar att lära sig något nytt. Till slut övergår fördomarna till fanatism.

Förlorat något

Av , , Bli först att kommentera 0

Vaknar med en tung känsla i kroppen. Sov med min mått rätt så länge och vaknade med en vag aning om att ha drömt intensivt, men utan minne om vad. Bara en vag känsla över att ha förlorat något.

Ser ut att bli en fin dag. Inte ett moln på en blekblå himmel och en vind som rör sig i björken mitt emot. Ska mitt på dagen promenera bort till kafé Pilgatan för att träffa Micke Berglund som varit hygglig att fixa webben till tidningen Vasaplan. I övrigt är mina medrbetare ute på fältet för att skriva sina reportage och att bildsätta dessa texter. Två veckor till deadline. Sedan börjar jobbet med läsa texterna och rensa dem från fel.

Omslag VAS23
Förra numret av Vasaplan. Författaren Micke Berglund prydde omslaget.

Känslan av att inte räcka till kan bli plågsam och med tiden fylla en med skam. En känsla av att vara oduglig, otillräcklig. Det finns människor som aldrig blir nöjda, för än hur mycket man går dem till mötes så flyttar de hela tiden fram riktmärket för dugligheten, om och om igen, och för varje kliv man tvingas ta, desto mer måste man blotta sin sårbarhet .För det är ju så att i dessa människors ögon kommer man aldrig någonsin att räcka till. De tycks vilja ha dig som en odugling, det passar dem bäst. De får dig att krypa in i ditt skal, att sluta dig. Det är då man ska resa sig upp och gå.

För övrigt har jag redan druckit två koppar kaffe. Jag är på väg och känner mig värdefull. Säljer mig dyrt. Förlorat något? Jo, kanske det. Men vunnit något annat.