Ovillkorligen kommer man en dag till vägs ände. Sjukdomar som klamrar sig fast vid ens kropp för att sedan aldrig lämna en  – förrän det är för sent. De kallas för kroniska sjukdomar som blir kvar till livets slut; allt man kan göra är lindra symtomen, så gott det går. Jag är rädd, kan inte vara annat. Inte bara för sjukdomen utan med att jag blotta min sårbarhet och be mina vänner om hjälp – i första hand flytta till en mindre lägenhet på bottenvåningen. Klarar med knapphet de tre trapporna, och värre kommer det att bli.

Knappa 60 år och redan multisjuk.

På den somatiska sidan har jag: Insulinbehandlad Diabetes typ 2, artroser i höft och axel, hypertoni, höga kolesterolvärlden, övervikt. Stroke (2015). Usel balans, dålig koordination, yrsel, ett flertal fall, atopiskt eksem, allergi, astma.

På de psykiska sidan: ADHD, Bipolär sjukdom typ I, paniksyndrom.

Nu kan jag lägga till Parkinsons sjukdom. En sjukdom man inte ens kan önska sin värste fiende.

Jo, jag skulle nog kunna bli utsedd till Västerbottens sjukaste man.

Med så många diagnoser är det svårt att veta var man ska börja – särskilt när symtomen går in i varandra. Det verkar även vara så att en del av de psykiska medicinerna krockar med medicinen mot Parkinson.

Är trött. Sakna kraft.