Etikett: snattren

Hemliga hjortron i Baklanne

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är den tiden på året då man ska ut på vidsträckta myrar å napp snattren, som vi sa inåt lanne. I norra länsdelen säger de snåttren. I varje fall i Sara Lidmans romaner. Skogens gula guld – hjortron. Av alla bilder på sociala medier med proppfulla hinkar verkar det vara ett bra hjortronår.

Jag har inte nappe snattren sen på 80-talet. Är rätt kass på att plocka allehanda bär då jag lider av ett defekt färgseende – ”färgblind” som somliga lite slarvigt kallar denna funktionsnedsättning. I unga år slapp jag därför vara med när familjen drog ut på sina dagslånga turer i bärskogen. De röda hallonen (brannbära) och lingonen (Linnbära) smälte ihop med det gröna. Jag kan stå på en matta av miljoner lingon och säga: ”Fan, här finns ju inte ett bär!”

Däremot såg jag de gula hjortronen, vilket gjorde att jag tvingades gnida in mig med beckolja och djungelolja och ta rygg på farsan. Knotten kom lagom till hjortrontiderna i mitten av juli och ett par veckor framåt. Det var väl ca fem kilometer till pappas ”egna och hemliga snattermyrar”. Det fungerade så att torparna i Baklandet sen länge hade pissat in gränserna för just SINA myrar.

Det rådde stenhårda regler kring de olika myrarna. En av ”Nisse Lundholms myren” låg långt bort i pyttes. Kanske för att pappa var en jävel på att gå fort och länge, dit exempelvis inte Ivan, Herman och Ingvar orkade gå. Deras hjortronmyrar låg närmare farbara vägar. För utomstående, utbölingarna från grannbyarna eller främmenfolket från Lycksele existerade inte torparnas hjortronmyrar.

Hemlig snattermyr?

 

Om nån stannade och frågade pappa om han kunde rekommendera nån bra hjortronmyr, så skickade han dem antingen åt Arvsele eller Bjursele eller så till Maltträsk. Långt ifrån de hemliga myrar som torparna i Bäckmyran delat upp mellan varandra. Vissa hjortronår hann inte ens mina energiska föräldrar plocka rent – men tro inte att de för den skull avslöjade var de hemliga myrarna låg.

Undrar om nån idag hittar till pappas storsnattermyra? Ligger den där i geografin, onappe, med hundratals kilo snattren som får ruttna bort? För hundra spänn så kan jag ge en vägbeskrivning! Fast det vågar jag nog inte. Dels skulle pappa börja spöka, dels har kanske nån av mina systrar ärvt myren?

Godast var ju att äta solvarma, färska hjortron direkt ur hinken. Vanligast var hjortronsylten som mamma kokade. Mycket socker skulle det vara. Pannkaka med grädde och hjortronsylt – ljuvligt!

Mylta (rårörda hjortron) var givet under juletid – då man efter ha ätit sig proppmätt av julmaten dessutom skulle tvinga ner en djuptallrik med Ris á la malta med varm mylta.

Konungen åt för tre.

Minns när mamma bjöd Konungen (Valfrid Johansson) på fläskpannkaka och hjortronsylt. ”Harreligen sä gött!” sa han med pannkaka fulla munnen. Han åt upp två plåtar med fläskpannkaka och en hel syltburk. Sen ställde han sig på huvudet ute på gräsmattan och tokskrattade.

Mycket var hemligt i Baklanne. Exempel myrarna med de underjordiska ”sjöarna”, där man kunde stoppa ner en krok i nåt av de djupa hålen, alltså meta mitt ute på en surmyr, och dra upp stora Stenbitar. Det fanns även hemliga bäckar med Stenbitar som enbart släkten Lundholm kände till och fiskade i.

Hemligast av allt var pappas lilla tjärn nånstans bortanför Storbastukullen. Det tog 45 minuter att traska till den lilla myren, dit pappa under många år burit små yngel av öringar i hinkar. Sen väntade han några år innan det var dags att dra upp den nu stora öringarna.

Jag följde med pappa ett par gånger och då tog det dryga timmen att gå, då pappa villade bort mig så att jag inte skulle kunna beskriva vägen. Vid tjärnens strand stod vi, far och son, och metade i hemlighet. ”Här finns tusentals med öringar”, sa pappa. Borde finnas … Ingen av oss fick ett enda napp trots många timmars metande.

 

Osynliga bär

Av , , Bli först att kommentera 6

Förr i tin, då jag va en liten pajk, då skull vi om sensommaren till långt in på höst’n plock bära. I slutet av sommarn var det snattren som mogna ute på surmyren, sen var hä i rask följd te å plock brannbära, blåbära å slutligen lingonen.

Det fanns en tid då man i Västerbottens inland kunde tjäna en bra slant på bärplockningen. För mor och far som bodde i det lilla, röda kronotorpet i Bäckmyran, rörde det sig om en årlig extrainkomst på tiotusentals kronor. Inte illa för en av Kronan anställd skogshuggare och en extraknäckande hemsamarit och städerska.

trabant_07

Sen sen kom polacka i tusental, i sina små fullastade Trabanter, och som plockade dygnet runt, och fick ihop otroliga mängder. Tillgång och efterfrågan. Priserna rasade. Efter några år var det inte lönt för ortsbefolkningen att plocka annat än till husbehov, och det var gjort lika fort som en grisblink.

Jag var sannerligen en usel bärplockare, särskilt vad gällde röda bär. Jag kunde omöjligt se lingon som låg inbäddade i sitt gröna ris. Inte heller såg hallonen. Jag är nämligen färgblind, eller som det heter defekt röd-grönt färgseende. Det röda smälter in i det gröna, eller tvärtom, och blir till ett. Om farsgubben tog mig med till en knallröd lingonbacke, satte mig ner i riset och böjde mig fram, så kunde jag till slut se lingonen. ”Hänna kunn sitt å plock rest av dan. Om du inte fyll en hink, så bli jag rassan.” Men det blev inte mycket plockat. Att krypa omkring på alla fyra i ett motlut, kräver sin man och den mannen var inte jag. När mamma ropade att vi skulle åka hem, så kom jag skuttande, överlycklig över att den här långtråkiga dagen var över. Medan far och mor kom kånkande med varsin proppfull tiolitershink, lillsyrran  med drygt åtta liter så skämdes jag en aning. Så hade jag inte ens fått få ihop en halv liter – där merparten bestod av ris, tallbarr och mossa. Min far sa inget.

getimage

Jag var ganska nöjd med min färgblindhet, i varje fall när det gällde bärplockningen. Jag var ju en grabb saknade såväl ro och fokusering, för att stå ut en hel dag uppe på ett hygge för att fylla en hink med lingon eller blåbär. Jag blev så fort uttråkad. Har inte plockat många liter bär under mitt liv. Jo, jag plockade hallon för några år sedan. Det var i utkanten av ett bostadsområde. När jag stoppade in skallen i en hallonbuske såg jag till slut klasar av mogna, röda bär. Jag följde slaviskt busken motsols och märkte inte att den svängde av in på en villatomt och fortsatte in i en trädgård och fram mot en veranda, där det satt ett äldre par och blängde ilsket. ”Jaha”, sa gubben allvarsamt. ”Så skogen räck int till åt ett sån som dej? Du är kanske på väg in i köket för å kok dej en kopp kaffe?” Tappade orden. Skamset bockade jag och sprang till skogs.
download

Då är det roligare att plocka svamp. Dessa matnyttiga och goda svampar kan jag då åtminstone se. Det var väl 2014 som det var ett riktigt svampår. Man kunde fylla en sopsäck med Karl Johan svamp på en timme. Eller finna mängder med kantareller stå och trängas under en gran eller i en solbacke. De växte precis överallt. Och under våren som passerat, hade vi plockat kilovis med murklor. I frysen har jag fortfarande kvar ett tiotal påsar med noga förvällda murklor.

Nu har jag nog plockat färdigt med både bär och svamp. Saknar balans för det. Skulle väl slå ihjäl mig. Visste ni att det finns 5 miljoner svamparter på vår jord. Apropå … ingenting.

Personligen rankar jag lingonsylten som den godaste och mest användbara bärprodukten. Fast blåbärssylt på gröten är heller inte odumt.

Förr i tin, för gammalt, plockade man på sina ställen inte brannbära, hallonen. Eftersom det brukar finns larver i de söta hallonen, ansågs de vara otjänliga och rent av farliga för människan. Det fanns även gammalt skrock som skrämde slag på folk. En skröna handlade om hur den Onde, nattetid, skickade ut sina ormar för att kräkas upp larver och mask i hallonen. De som sedan åt av hallonen, drabbades förmodligen av den Evigt Ondes förbannelse och kanske av hemska magplågor. Vad vet jag? Men jag inser hur oerhört viktig kunskap kan vara.

För övrigt köper jag numera min hallon- och lingonsylt på Coop Grisbacka.

© Kent Lundholm