Det är den tiden på året då man ska ut på vidsträckta myrar å napp snattren, som vi sa inåt lanne. I norra länsdelen säger de snåttren. I varje fall i Sara Lidmans romaner. Skogens gula guld – hjortron. Av alla bilder på sociala medier med proppfulla hinkar verkar det vara ett bra hjortronår.
Jag har inte nappe snattren sen på 80-talet. Är rätt kass på att plocka allehanda bär då jag lider av ett defekt färgseende – ”färgblind” som somliga lite slarvigt kallar denna funktionsnedsättning. I unga år slapp jag därför vara med när familjen drog ut på sina dagslånga turer i bärskogen. De röda hallonen (brannbära) och lingonen (Linnbära) smälte ihop med det gröna. Jag kan stå på en matta av miljoner lingon och säga: ”Fan, här finns ju inte ett bär!”
Däremot såg jag de gula hjortronen, vilket gjorde att jag tvingades gnida in mig med beckolja och djungelolja och ta rygg på farsan. Knotten kom lagom till hjortrontiderna i mitten av juli och ett par veckor framåt. Det var väl ca fem kilometer till pappas ”egna och hemliga snattermyrar”. Det fungerade så att torparna i Baklandet sen länge hade pissat in gränserna för just SINA myrar.
Det rådde stenhårda regler kring de olika myrarna. En av ”Nisse Lundholms myren” låg långt bort i pyttes. Kanske för att pappa var en jävel på att gå fort och länge, dit exempelvis inte Ivan, Herman och Ingvar orkade gå. Deras hjortronmyrar låg närmare farbara vägar. För utomstående, utbölingarna från grannbyarna eller främmenfolket från Lycksele existerade inte torparnas hjortronmyrar.
Hemlig snattermyr?
Om nån stannade och frågade pappa om han kunde rekommendera nån bra hjortronmyr, så skickade han dem antingen åt Arvsele eller Bjursele eller så till Maltträsk. Långt ifrån de hemliga myrar som torparna i Bäckmyran delat upp mellan varandra. Vissa hjortronår hann inte ens mina energiska föräldrar plocka rent – men tro inte att de för den skull avslöjade var de hemliga myrarna låg.
Undrar om nån idag hittar till pappas storsnattermyra? Ligger den där i geografin, onappe, med hundratals kilo snattren som får ruttna bort? För hundra spänn så kan jag ge en vägbeskrivning! Fast det vågar jag nog inte. Dels skulle pappa börja spöka, dels har kanske nån av mina systrar ärvt myren?
Godast var ju att äta solvarma, färska hjortron direkt ur hinken. Vanligast var hjortronsylten som mamma kokade. Mycket socker skulle det vara. Pannkaka med grädde och hjortronsylt – ljuvligt!
Mylta (rårörda hjortron) var givet under juletid – då man efter ha ätit sig proppmätt av julmaten dessutom skulle tvinga ner en djuptallrik med Ris á la malta med varm mylta.
Konungen åt för tre.
Minns när mamma bjöd Konungen (Valfrid Johansson) på fläskpannkaka och hjortronsylt. ”Harreligen sä gött!” sa han med pannkaka fulla munnen. Han åt upp två plåtar med fläskpannkaka och en hel syltburk. Sen ställde han sig på huvudet ute på gräsmattan och tokskrattade.
Mycket var hemligt i Baklanne. Exempel myrarna med de underjordiska ”sjöarna”, där man kunde stoppa ner en krok i nåt av de djupa hålen, alltså meta mitt ute på en surmyr, och dra upp stora Stenbitar. Det fanns även hemliga bäckar med Stenbitar som enbart släkten Lundholm kände till och fiskade i.
Hemligast av allt var pappas lilla tjärn nånstans bortanför Storbastukullen. Det tog 45 minuter att traska till den lilla myren, dit pappa under många år burit små yngel av öringar i hinkar. Sen väntade han några år innan det var dags att dra upp den nu stora öringarna.
Jag följde med pappa ett par gånger och då tog det dryga timmen att gå, då pappa villade bort mig så att jag inte skulle kunna beskriva vägen. Vid tjärnens strand stod vi, far och son, och metade i hemlighet. ”Här finns tusentals med öringar”, sa pappa. Borde finnas … Ingen av oss fick ett enda napp trots många timmars metande.
Senaste kommentarerna