Etikett: solbränna

Vad gör oss lyckliga?

Av , , Bli först att kommentera 2

Brände ryggen igår, men har mig själv att skylla då jag somnade på mage ute på balkongen. Jag är född blek och blir aldrig riktigt brun, mer åt det röda hållet. Fast nu är jag väl skär därbak. Men jag ska inte klaga, fick väl i mig massor med D-vitamin då solstrålarna fernissade min hud.

solen

En gång i min ungdom, det var på ön Anti-Paros i Grekland, slog jag och polaren Wikström oss ner på en fin strand, som visade sig vara för nakenbadare. För tusan, det var en ny erfarenhet så vi slet av oss badbrallorna och solade hela härligheten, både fram och bak. Men precis som på balkongen blev jag liggande på magen, djupt försjunken i August Strindbergs ”I havsbandet” (passande titel). Jag låg i timmar och läste och skrattade åt denna absurda historia. I ögonvrån såg jag hur supersolarna, proffsen vred och vände på sina nakna kroppar för att låta solen komma åt varenda del – de var som roterande grillspett. Medan jag låg kvar på magen och läste. Resultatet blev att jag var röd/skär på ryggen och helt vit på framsidan. Men boken läste jag ut och den var rysligt bra. Fast jag hade svårt att sitta på stolar de kommande tre dagarna då även mina skinkor var sönderbrända. Ja, detta var väl en gullig anekdot?

lycka

Ibland brukar jag fråga mig vad som gör oss människor riktigt lyckliga. Pengar, en ny bil, ett bra jobb, att på varje ledig tid springa och träna? Skulle världens befolkning bli lyckligare om alla åt LCHF-kost och tuggade i sig Omega-3-fettsyror – samtidigt som de joggade en mil varje afton? Det skulle kanske rent av bli fred på jorden då? Eller om vi alla blev mormoner eller tillhörde samma parti, då skulle vi kanske bli lyckliga? Här i västvärlden håller vi emellanåt på med futtigheter där vi gör en liten del av vårt vetande blir till ”religioner” vilket ovillkorligen gör oss högmodiga. I slutänden, och det gäller oss alla, blir vi en dag sjuka när våra kroppar inte längre fungerar som de ska, när döden grinar oss i ögonen. Då blir den sanna lyckan att åter bli frisk och få leva ett ta till. Men störst av allt är kärleken. Att träffa någon som man kan säga till: ”Jag älskar dig!” och sedan få svaret: ”Och jag älskar dig!” Det är lycka, det är själva meningen med livet. I kärleken finns godheten, empatin och därmed viljan att förstå sig på andras lidande.

blabla

Jag har hela livet haft svårt med människor som ska säga sanningar, som i parti och minut måste vädra sina åsikter och komma dragande med sina förbannade goda råd. Ni vet de där människorna som ”vet”, trots att de pratar om sådant som ligger ljusår från deras kompetens- och kunskapsområden.

För övrigt så skapar förolämpningar fiender, inte allierade.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Sova på en hatthylla

Av , , Bli först att kommentera 2

Usch vad jag ogillar att somna på skinnsoffan med kläderna på. Nu för tiden händer inte det så ofta, men när det sker vaknar jag med värk i kroppen, stel nacke och svetten klibbande under kläderna. Det känns i kroppen att jag blivit äldre. Den kräver en skön säng. Minns när jag var yngre och kunde sova på de mest märkliga ställen, särskilt under de år jag gjorde många av mina resor. Under en av mina tågluffar, hamnade jag på ett överfullt tåg någonstans mellan Bolgona och Brindisi. Det var kvävande varmt och det fanns bara ståplatser ute i korridoren. Det var då jag lyckades pressa mig in på hatthyllan i en kupé. Hyllan var trång och smal och jag låg på något som liknade ett fisknät, fast med grövre linor. Minns att jag sov i korta intervaller, eftersom jag fick klamra mig fast för att inte rulla av och falla ovanpå de övriga i kupén som sov på sina britsar. Men fram mot morgonen vaknade jag av svetten som rann från pannan och ner efter kinderna. Det kändes som om jag hade gått av på mitten och det tog en evighet att ta mig ner från hatthyllan, och trots att det varit obekväm var jag nöjd med att inte ha behövt stå ute i korridoren hela natten. Men jag hade blivit märkt. Jag hade legat hela natten på vänster sida eftersom jag inte vågat försöka att vända på mig. Jag hade tryckt mitt vänstra ansikte mot ”fisknätet” och nu såg det ut som om jag hade ett korsord i ansiktet och på min bara överarm. Det fanns nog inte en enda levande människa på det tåget som inte skrattade åt mig och skulle kommentera korsordet jag skaffat på en hatthylla i ett överfullt nattåg som dunkade sig fram genom i ett kokande hett Italien.

groda sover

En annan gång somnade jag på mage på en badstrand i Nice; en strand som bestod av små, lena stenar. Jag och min resekamrat tyckte att det var åt fanders för dyrt att hyra ett hotell över dagen i väntan på södergående tåg, utan vi bestämde oss för att vila ut på stranden – gratis. Det var en bra dag att sova på tyckte vi båda, när himlen dessutom var täckt av ett grått dis, så att solen inte skulle bränna sönder våra bleka kroppar. Jag drog på mig mina shorts och hon sin bikini, sedan gick vi ner på stranden och lade oss båda på mage. Trots diset så var det fuktigt och varmt. Fem timmar senare vaknade vi, bytte om och åt en god franska middag på en svindyr restaurang. Minns att jag kände mig stel och öm i ryggen och väl på tåget började det att bränna. Till slut var jag tvungen att ta av mig kläderna, det kändes som om tyget rev mot skinnet. Solbrännan syntes tydligt. Medan framsidan var kritvit, hade baksidan blivit skär, röd och bakpå ryggen hade miljoner med vattenfyllda blåsor slagit upp. Jag skulle så här i efterhand tippa om att jag fått andra gradens brännskada bakpå ryggen. Ett tag hade jag tänkt kliva av tåget och uppsöka ett sjukhus, men jag bet ihop. Även min resekamrat hade bränt sig rejält, men hennes något mörkare grundton i sin hud hade skyddat henne lite bättre. Under en veckas tid kunde jag varken sola eller bada. Jag satt där på Korfu, i skuggan med en stråhatt och långärmad skjorta, och surade på någon av barerna. Drack Ouzo och Retsina i medicinskt syfte, sedan började jag att tappa huden. Den kunde rivas av i stora sjok – död, bränd hud lämnade min rygg och blottade min kritvita hud. Under många år var huden på min rygg känslig för sol och det behövdes inte mycket förrän jag brände mig. Så går det när bleka nordbor får för sig att sova på en strand vid Medelhavet.

ferry in china

Men mitt värsta sovställe, torde vara i det bås på tredje däck som blev mig tilldelat på båten som skulle ta mig från dåvarande Kanton till Hong Kong. Det fanns en del fina kupéer högre upp i båten, men av någon anledning skulle jag toksnåla under denna båttur. Det måste ha varit tusentals kineser på båten och många hade med sig sina getter, hundar och höns, samtidigt som samtliga rökte sina starka cigaretter utan filter. Min sovplats låg högst upp, ända under taket och för att komma dit fick jag använda en stege och sedan åla mig in i sovbåset. Sov flyktigt, drömde om Titanic, vakande med ett ryck och insåg att jag och alla andra på detta däck, skulle dränkas som råttor i fall något hände. Någon gång i gryningen bestämde jag mig för att lämna ”dödsbåset” och ställa mig uppe på däck, då fanns åtminstone en chans att jag hann hoppa i floden ifall fanskapet skulle sjunka. Men någon hade gömt stegen och jag kunde omöjligt klättra ner utan att bli tvungen att kliva in i båsen inunder. Båtens motor dunkade ojämnt, cigarettröken låg som en tjock dimma under taket och runt om hördes ljudliga snarkningar. Den enda som var vaken var geten som stod tjudrad vid en stolpe intill utgången. Den stirrade ilsket på mig.

board

Det är mycket vi ska träna på, sådant som inte är oss givet. Kondition är som vi alla vet en färskvara och håller vi upp med tränandet så försvinner allt. Men vi måste även öva på våra inre färdigheter, som vår förmåga att känna empati och samhörighet med andra människor. Även modet måste tränas – och det gör vi genom att göra modiga saker. Nu är inte mod alltid liktydigt med att hoppa fallskärm eller klättra uppför branta klippor, det kan lika gärna vara att våga säga ifrån när en stolle säger något rasistiskt, eller att sätta gränser eller att ställa sig på en scen och tala inför ett hundratal personer. Men allt vi tränar på blir vi till slut bra på. Men inget är oss givet. Inget.

För övrigt ska jag i kväll träffa en studiecirkel bestående människor som läst alla mina böcker. Det känns som en stor ära. Ska bli spännande och höra deras frågor och hur de uppfattat det jag skrivit. Ibland kan jag få höra infallsvinklar på en text som jag själv aldrig tänkt på.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,