Etikett: Kina

Hypomana resor

Av , , Bli först att kommentera 4

September 1986. Svettig och med hög puls stod jag på en tvärgata några kilometer från Himmelska fridens torg i Peking. Jag hade tagit av mig den tunga ryggsäcken och vecklat ut kartan för att ta en ny riktning.

När jag tittade upp hade ett par hundra kineser ställt sig i en ring kring mig. De studerade mig nyfiket under bitande tystnad. Jag var en många västerlänningar när regimen i Kina öppnat gränserna för oss i Väst. Plötsligt kunde man åka kors och tvärs i detta väldiga, mystiska land. Men lika märkligt detta land var för mig, lika märklig var jag som västerlänning (”Banannäsa”) för de kineser som varit instängda bakom en mur i tusentals år.

Jag hade några månader innan gått runt i ett regnigt Umeå och känt mig vansinnigt uttråkad. Min värsta fiende då som nu var långtråkigheten. Då brukar jag byta spår.

I skyltfönstret i en centralt belägen resebyrå mitt i Umeå, hängde en stor affisch med kinesiska muren som ringlade sig fram över bergen. Dit ska jag åka, flög tanken genom mitt huvud. Jag hade genomlidit en hemsk vistelse i Oslo, ett kraschat förhållande, en refuserad roman och att jag dessutom var en aning hypoman i min ännu inte upptäckta bipolära sjukdom. Jag var rysligt impulsiv.

Jag köpte en enkel flygbiljett till Peking. Att som alla andra sitta på ett tåg i två-tre veckor längs transsibiriska järnvägen var inget som tilltalade mig. Skulle jag till Kina så skulle det gå undan. Nu stod jag där, ensam, övergiven, förlorad nånstans i Peking med flera hundra kineser omkring mig.

En märklig resa. Jag var ju i grunden så livrädd för förändringar, för överraskningar. Ändå reste jag dit ensam. Utan direkta förberedelser, förutom att jag läst en bok om resandet i Mittens rike. I månader kom jag att kuska runt i detta land. Det var en tungrodd resa. Knepigt att skaffa biljetter, en otrolig språkförbistring, enorma avstånd i trånga, illaluktande tåg. Jag glömmer aldrig detta äventyr. Än i dag är hela den resan drömlik. Det händer ibland att jag tvivlar på att jag verkligen varit där – men så tittar jag i albumet med alla fotografier där jag poserar på Muren, i den Förbjudna staden, Stenskogen, Terrakottaarmén.

Det finns fler liknande ”drömda” resor, händelser i mitt liv. Kanske har jag varit hypoman, rent av djupt deprimerad. Vad vet jag? Jag har trots ett inre motstånd, en djupt bevarad rädsla för förändringar – trots allt stångat mig fri från Långtråkigheten. Jag reste. Jag kom och jag såg. Sen kom diagnosen: Bipolär sjukdom typ 1. Året var 2004. Jag hade gått i väggen efter att ha jobbat dygnet runt med det filmmanus som skulle bli en TV-serie. Allt var klappat och klart när hela SVT Drama föll i bitar och vårt  filmprojekt sköts i sank. Jag hamnade på psyket och blev medicinerad. Kröp in i en bubbla. Var lugn och frånvarande.

Efter 15 års medicinering tvingades jag sluta ta dessa tabletter (Litium) då de förvärrade den Parkinson som upptäcktes 2018. Jag kröp ut ur bubblan. Mina närmaste sa att Kent har återvänt. Jag blev närvarande. Visserligen svänger jag snabbt i humöret, upp och sen ner, men jag blev levande. Några vidlyftiga kinaresor är det inte fråga om längre. Men jag är tacksam för de jobbiga åren då jag levde i min bipolära värld (i kombination med min ADHD). Det blev mycket gjort. Många resor blev det. Jag lade även grunden för mitt författarskap. Samtidigt som jag levde farligt. Det är rysligt höga, dödlig fall när man slår i marken från toppen av en mani ner i en bipolär depression.

Ser ut att bli en varm dag. Igen. Värmebölja kallas det. Dessa dagar kommer fler att dö av värmen än av coronaviruset och Covid-19. Pestens tidevarv. En jävla tur att jag hann besöka Kina (två gånger). Behöver inte dö i bitterhet. Visserligen har livet varit en slänggunga, men mycket har blivit gjort. Inte minst alla yrken jag prövat på: Sjuksköterska, akupunktör och laserterapeut, journalist (radio, TV, tidningar), landshövdingens pressekreterare, chefredaktör, informatör, webbmaster – och författare. Från Kina till Ersboda.

 

 

Resor och läsande

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommarväder. Klockan är några minuter över åtta och mina termometrar på skuggsidan visar båda på tjugo grader. Får nog ta cykeln och dra mig ner mot älven där det brukar fläkta, lägga mig på magen och läsa någon av de tre-fyra böcker jag påbörjat. I första hand ska jag nog läsa ut Richard Fords lite märkliga roman ”Kan jag vara Frank med dig?” En roman som ska avhandlas och analyseras  nästa gång som medlemmarna i Pig Hills manliga bokcirkel strålar samman.

books

Det har varit upplyftande med denna form av ”gruppläsande” då alla har läst samma bok och som ofta har lett till en hel del olika tolkningar. Dessutom får man chansen att läsa något nytt eller ge sig i kast med en klassiker, då vi i gruppen roterar mellan att vara värd för träffarna och att då få chansen att välja ut den bok som ska läsas. De senaste åren hade jag kommit av mig med romanläsandet, då jag blev allt för uppslukad av mitt tillfrisknande (vägen tillbaka till livet) och skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Jag behövde verkligen komma in i detta sammanhang – inte bara för bokläsandets skull, det är minst lika värdefullt att få bli en del i gänget av kloka män.

Brukar roa mig med att tänka på var jag skulle resa ifall det strömmar in pengar från bokförsäljningen. Det var ett tag sedan jag var utrikes – och det har att göra med mina sjukdomar och att som konsekvens av detta blivit pank. Jag är visserligen tacksam över att ha överlevt och kunnat återvända till ett rätt så själsligt rikt liv. Är tacksam för att ha en enkel bostad, att få se min dotter le varmt mot mig, tacksam för att vara omgiven av så många fina vänner och över att ha träffat en underbar kvinna. Däremot har det alltid fattats pengar, så några resor har det inte blivit de senaste tio åren.

Muren

Men jag har rest en hel del under perioden slutet av sjuttiotalet och fram till 2005. Över trettio länder har jag besökt, vissa flera gånger. Två gånger till Kina, tre gånger till Paris, sju gånger till den grekiska övärlden, två gånger till Marocko. Störst och märkligast av dessa resor torde vara den jag gjorde 1986, då jag på vinst och förlust, köpte en enkelbiljett till Kina. En märklig resa som jag aldrig glömmer.

Så åter till frågan: Var skulle jag idag resa ifall pengarna strömmade in? Innan jag fick min stroke och den hjärnstress som lämnades kvar, så har jag alltid varit inne på att besöka en storstad. Kanske åka till New York, men där var jag ju 1987. Barcelona, London, Prag … Sedan har jag blivit tvungen att tänka om. Jag klarar ju knappt av ett par timmar inne i centrum här i Umeå (en halvtimme på Ikea), innan det börjar pipa och tjuta i skallen – mitt huvud skulle väl flyga i bitar om jag försökte ta mig fram i London?

grekland

Så nu handlar mina resefantasier allt oftare om små grekiska fiskebyar, vackert belägna kurhotell i Spanien eller Kroatien. Nåt sånt. Stillhet, lugn, vila – samtidigt som jag kommer att tvingas kämpa mot ledan. Jag har ju den sidan i mig också. Men hur det nu än är med den saken måste jag inse mina begränsningar. Jag har trots allt blivit en farbror på 58 år som haft en stroke och som lider av bipolär sjukdom, ADHD och sist men inte minst av diabetes. Jag är multisjuk, som man säger på läkarspråk.

För övrigt ser jag att Umeå blivit utsett till årets svenska klimatstad. Skickar ett tips till ansvariga politiker. Se till att ”bromsa upp” trafiken här på Backenvägen, den som passerar utanför min husknut, så skulle i varje fall Pigg Hill bli mer miljövänlig. Latoxarna som kör längs den vägen för vidare transport till Umedalen, ”orkar” inte svänga ut på den breda, snabba E 12 femhundra meter bort, utan de vill istället tjäna 36 sekunder genom att köra genom tätbebyggt område.

 

 

Sova på en hatthylla

Av , , Bli först att kommentera 2

Usch vad jag ogillar att somna på skinnsoffan med kläderna på. Nu för tiden händer inte det så ofta, men när det sker vaknar jag med värk i kroppen, stel nacke och svetten klibbande under kläderna. Det känns i kroppen att jag blivit äldre. Den kräver en skön säng. Minns när jag var yngre och kunde sova på de mest märkliga ställen, särskilt under de år jag gjorde många av mina resor. Under en av mina tågluffar, hamnade jag på ett överfullt tåg någonstans mellan Bolgona och Brindisi. Det var kvävande varmt och det fanns bara ståplatser ute i korridoren. Det var då jag lyckades pressa mig in på hatthyllan i en kupé. Hyllan var trång och smal och jag låg på något som liknade ett fisknät, fast med grövre linor. Minns att jag sov i korta intervaller, eftersom jag fick klamra mig fast för att inte rulla av och falla ovanpå de övriga i kupén som sov på sina britsar. Men fram mot morgonen vaknade jag av svetten som rann från pannan och ner efter kinderna. Det kändes som om jag hade gått av på mitten och det tog en evighet att ta mig ner från hatthyllan, och trots att det varit obekväm var jag nöjd med att inte ha behövt stå ute i korridoren hela natten. Men jag hade blivit märkt. Jag hade legat hela natten på vänster sida eftersom jag inte vågat försöka att vända på mig. Jag hade tryckt mitt vänstra ansikte mot ”fisknätet” och nu såg det ut som om jag hade ett korsord i ansiktet och på min bara överarm. Det fanns nog inte en enda levande människa på det tåget som inte skrattade åt mig och skulle kommentera korsordet jag skaffat på en hatthylla i ett överfullt nattåg som dunkade sig fram genom i ett kokande hett Italien.

groda sover

En annan gång somnade jag på mage på en badstrand i Nice; en strand som bestod av små, lena stenar. Jag och min resekamrat tyckte att det var åt fanders för dyrt att hyra ett hotell över dagen i väntan på södergående tåg, utan vi bestämde oss för att vila ut på stranden – gratis. Det var en bra dag att sova på tyckte vi båda, när himlen dessutom var täckt av ett grått dis, så att solen inte skulle bränna sönder våra bleka kroppar. Jag drog på mig mina shorts och hon sin bikini, sedan gick vi ner på stranden och lade oss båda på mage. Trots diset så var det fuktigt och varmt. Fem timmar senare vaknade vi, bytte om och åt en god franska middag på en svindyr restaurang. Minns att jag kände mig stel och öm i ryggen och väl på tåget började det att bränna. Till slut var jag tvungen att ta av mig kläderna, det kändes som om tyget rev mot skinnet. Solbrännan syntes tydligt. Medan framsidan var kritvit, hade baksidan blivit skär, röd och bakpå ryggen hade miljoner med vattenfyllda blåsor slagit upp. Jag skulle så här i efterhand tippa om att jag fått andra gradens brännskada bakpå ryggen. Ett tag hade jag tänkt kliva av tåget och uppsöka ett sjukhus, men jag bet ihop. Även min resekamrat hade bränt sig rejält, men hennes något mörkare grundton i sin hud hade skyddat henne lite bättre. Under en veckas tid kunde jag varken sola eller bada. Jag satt där på Korfu, i skuggan med en stråhatt och långärmad skjorta, och surade på någon av barerna. Drack Ouzo och Retsina i medicinskt syfte, sedan började jag att tappa huden. Den kunde rivas av i stora sjok – död, bränd hud lämnade min rygg och blottade min kritvita hud. Under många år var huden på min rygg känslig för sol och det behövdes inte mycket förrän jag brände mig. Så går det när bleka nordbor får för sig att sova på en strand vid Medelhavet.

ferry in china

Men mitt värsta sovställe, torde vara i det bås på tredje däck som blev mig tilldelat på båten som skulle ta mig från dåvarande Kanton till Hong Kong. Det fanns en del fina kupéer högre upp i båten, men av någon anledning skulle jag toksnåla under denna båttur. Det måste ha varit tusentals kineser på båten och många hade med sig sina getter, hundar och höns, samtidigt som samtliga rökte sina starka cigaretter utan filter. Min sovplats låg högst upp, ända under taket och för att komma dit fick jag använda en stege och sedan åla mig in i sovbåset. Sov flyktigt, drömde om Titanic, vakande med ett ryck och insåg att jag och alla andra på detta däck, skulle dränkas som råttor i fall något hände. Någon gång i gryningen bestämde jag mig för att lämna ”dödsbåset” och ställa mig uppe på däck, då fanns åtminstone en chans att jag hann hoppa i floden ifall fanskapet skulle sjunka. Men någon hade gömt stegen och jag kunde omöjligt klättra ner utan att bli tvungen att kliva in i båsen inunder. Båtens motor dunkade ojämnt, cigarettröken låg som en tjock dimma under taket och runt om hördes ljudliga snarkningar. Den enda som var vaken var geten som stod tjudrad vid en stolpe intill utgången. Den stirrade ilsket på mig.

board

Det är mycket vi ska träna på, sådant som inte är oss givet. Kondition är som vi alla vet en färskvara och håller vi upp med tränandet så försvinner allt. Men vi måste även öva på våra inre färdigheter, som vår förmåga att känna empati och samhörighet med andra människor. Även modet måste tränas – och det gör vi genom att göra modiga saker. Nu är inte mod alltid liktydigt med att hoppa fallskärm eller klättra uppför branta klippor, det kan lika gärna vara att våga säga ifrån när en stolle säger något rasistiskt, eller att sätta gränser eller att ställa sig på en scen och tala inför ett hundratal personer. Men allt vi tränar på blir vi till slut bra på. Men inget är oss givet. Inget.

För övrigt ska jag i kväll träffa en studiecirkel bestående människor som läst alla mina böcker. Det känns som en stor ära. Ska bli spännande och höra deras frågor och hur de uppfattat det jag skrivit. Ibland kan jag få höra infallsvinklar på en text som jag själv aldrig tänkt på.

Firar min lilla skatt

Av , , Bli först att kommentera 2

Det är i våra barn som vi ser att vi åldras. Så sant. Idag fyller min dotter Hanna 16 år – och jag tänker, herregud. Men jag är ju så glad att det finns någon på denna jord som för mina tankar och funderingar vidare. Får jag hoppas, det är ju ingen garanti, när jag tänker efter. När det gäller detta med att föra vidare, så är det ju bara det vi är medvetna om som vi kan berätta för våra barn – och då får man ju be till gud att just detta medvetande som är det viktigaste. Jag försöker verkligen att inte att föra min bitterhet vidare, att överlämna min egen surdeg. Jag är säker på att min dotter kan vara förutan just den, surdegen alltså.

Det är alltså 16 år sedan jag och min dåvarande fru satte oss på flyget och begav oss till Kina, för att via Beijing och fortsätta till Nanjing och en intilliggande mångmiljonstad, där få ta emot dottern vi väntat så länge på. När man ska adoptera så innebär det ofta en ”graviditet” på si så där tre-fyra år, då man kastas mellan hopp och förtvivlan. Men ett halvår före avresan damp det ner ett brev som innehöll ett fotografi på Qing Bao, ”Den lilla, firade skatten”. Jag älskade henne från första stund. Hon var tio månader då vi fick hålla i henne för första gången; ett litet gråtande, febrigt knyte som var iklätt tio lager kläder. Den vackraste gåvan en människa kan få.

Idag besöker hon sin gamle far för att  äta god mat, käka en bit tårta och få några presenter. Kanske ska jag även överlämna några av mina minnen; kanske det om när jag på 80-talet kuskade runt med ryggsäck i det då ganska slutna Kina, om hur jag av misstag åt upp en gullig liten hund, fick svindel på kinesiska muren och blev förälskad i det vackra folket som bodde i utkanten av Stenskogen? Eller har jag redan berättat detta för henne?

Bevara Sverige svensk, i varje fall ska det inte släppas in så mycket utländskt. De säger så de som bedyrar och svär att de minsann inte är några rasister. Men hur är det redan nu? Din bil är tysk eller japansk, vodkan är rysk, pizzan italiensk, kebaben och kåldolmarna turkiska, kaffet är från Brasilien, filmerna är gjorda i USA, teet tamilskt, din tröja är stickad i Indien, oljan har pumpats upp i Saudi Arabien, alla tekniska prylar och leksaker är gjorde i Kina, siffrorna är arabiska, bokstäverna kommer från latin och demokratin uppfanns i Grekland. Vi kanske ska börja med att ta bort allt detta först? Vad blir då kvar som är riktigt svensk? Surströmming och snus?

I övrigt undrar jag hur det kan komma sig att två människor kan uppfatta samma sak, händelse på så totalt olika sätt? Detta gäller två människor som säger sig dela samma värdegrund, är ungefär lika gamla – men som efter en likartad upplevelse har två väsensskilda tolkningar. Men det är väl så krig uppstår.

Bär sina ärr som medaljer

Av , , Bli först att kommentera 2

 "Jag bär mina ärr som medaljer", sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan "Den vassa eggen". Och det är väl det förhållningssättet en sårad människa ska ha. Istället för att sitta i jordkulan och kura, ska man spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Ja, det är inget tvång – men nog är det lättare att ta del av världen, trots att det gör ont. 

På samma platta sjunger han: "Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster." Ja, vad vet man? Världen är inte större än att den ibland kan rymmas i handflatan. Jag har flera gånger rest runt världen och när det varit som mest förtvivlat, som när jag befann mig ett smutsigt Xian i Kina, så stötte jag ihop med grannen från ett tvåvåningshus i Umeå. Vad, vem hade sänt honom till just den biljettluckan på tågstationen, vid just det tillfället. Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som man skulle kunna tro att de var utsända änglar.

Apropå änglar så hade min lilla farmor en klar bild av vilka som var änglar. Hon menade att alla som var nalta eljset, dem som folk föraktade och skrattade åt, var änglar som Gud sänt ner till jorden. Just för att testa vilka som var elaka och vilka som behandlade dem med vänlighet och respekt. Då var det många i Baklandet som hamnade i Pyttes, när Konungarnas Konung klev in i köken för att tigga till sig en kopp kaffe.

Och ute är det grått och blåser snålkallt. Sommarn som kikade in, försvann lika fort. Men hav mod go vänner. Dagar skola komma då vi ska flämta i sommarhettan. Så sant som det är sagt. Jag lovar.

KENT LUNDHOLM