Etikett: lycka

Lyckans diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Har hamnat i bokbranschen. Till in på småtimmarna printade jag ut fakturor och paketerade böcker som folk beställt. Nej, det är inte mina egna romaner, utan det handlar om en utförsäljning av de böcker som i årtionden stått på hyllplanen och samlat damm. Inser att jag knappast kommer att sakna dem.

man-2546791_960_720

Kan man bli vän med smärtan, kompis med lidandet? Har svårt att tro det. Lidandet i sig kan knappast vara ett självändamål – trots att lidandet en naturlig del av livet. Vi föds i smärta, vi åldras i allt mer påtagliga plågor. Vi föds ur ett beroende, vi dör i beroende av att andra tar hand om oss. Under tiden söker vi efter en mening med lidandet; en mening med livet. Vi irrar runt i tillvaron i jakten på de svar som inte finns.

Bit ihop och gör det bästa av dagen; sov drömlöst om natten. Söker man svar i Bibeln står det att det är i Guds trofasthet som vi finner den yttersta meningen. Det är alltså Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt. Men i och med Jesus kamp på korset kom lidandet att bestå av ensamhet. En gång i livet, när jag var ung och frisk, var detta en tröst. Men knappast nu när livet börjar slutta nerför – i en allt högre hastighet.

face-1190352_960_720

Klart är att lidandet i sig inte går att undvika. Är det därför jag retar mig på den lyckokultur som växer fram; detta med att vi ständigt ska befinna oss i Nuet, där vi befrias från det som varit och det som komma skall. Är inte det ett påklistrat sätt att slippa allt det som har med lidandet att göra? Vi ska inte komma och snacka om vårt lidande i ”lyckans diktatur”. Att visa smärta, att vara sårbar blir till en svaghet. Men att förneka lidandet kan bli en livslögn. Jag lovar – en dag kommer plågorna. Vi ska inte söka efter lidandet, men inte heller förneka eller undvika det – något som i vår tid verkar ha blivit normen.

KentPsy

Jag har under flera års tid försökt vara ärlig och öppen med mitt lidande; allt sedan jag skrev om mitt ”elände” i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Det skulle ju bara bli fånigt och verka dumt om jag efter det ”erkännandet” inte stod för min sårbarhet. Så när folk frågar ”Hej, hur är läget” så svarar jag inte slentrianmässigt ”Jo tack det är bra”. Jag svarar istället ”Just nu, inget vidare”. Jävla muntergök, tänker folk. Det här med att vara sjuklig, kan vara stötande för somliga.

Om vi undviker människor som lider, torde vi knappast kunna hantera våra egna  framtida förluster och den smärta som följer med det. Kanske är undvikandet av lidandet motsatsen till lycka, eftersom vi förnekar oss själva. Då slutar vi att växa och försätter chansen att bli en bättre människa.

Jo, jag har gjort mig bekant med lidandet. Jag växte upp i oro, har levt med ständig ångest och panik, simmat runt i alkohol, förlorat förmåga efter förmåga, hållit på att dö gånger flera, blivit fet av min diabetes, slagits till golvet av en stroke, blivit allt stelare och mer darrhänt på grund av min Parkinson.

För övrigt vill jag avfärda myten om att den ”lidande konstnären” skulle vara särskilt kreativ; att allt skrivande, målande kommer ur ångest. Skitsnack. Av ångest blir man liggande och stirrar mest hela tiden upp i taket.

© Kent Lundholm

Vi tvingas välja

Av , , Bli först att kommentera 2

Det är lika mörkt utanför fönstret här i AIK-land som det är på Pig Hill. Inga parader, inga blåsorkestrar trots att AIK vann gårdagens hemmamatch mot anrika Leksand med 4-1. Såg på TV-bilderna att det var ganska glest på läktarna, vilket är synnerligen ovanligt, men så har också hemmalaget parkerat i seriens bottenregioner, vilket är underligt då AIK på försäsongen kunde ställa ett bättre lag än någonsin på isen. Experterna tippade mangrant AIK som Svenska mästare – men så kom det grus i maskineriet. Något har hänt. Fast räkna inte bort laget – det vänder.

värden

Är det så att vi alla måste ha en livsåskådning, en värdegrund att stå på? Något som ger perspektiv på tillvaron och fyller oss med kraft för att orka leva – en idé att leva för. Att formulera livets mening är inte som att plocka ner de bästa äpplena från trädets grenar – nej, det är du själv som ska formulera denna mening och då krävs det lika delar öppenhet och nyfikenhet. Kanske är det Lycka vi söker? För motsatsen kan vara att vi blir vilsna i våra egna liv som i slutänden gör oss rädda och försvarsbenägna.

glädje

Värst av allt torde vara att vakna upp varje morgon och inse att man vantrivs med livet. Detta enda liv. Det är här som livsåskådningen och värdegrunden kommer in och kan ge oss en mer stabil grund att stå på. Kanske är kruxet att vi själva tvings göra valen, för genom dem får vi ett djup och vi blir mer flerdimensionella. Ger vi tusan i att inte ta ställning och struntar vi att välja, kommer vi sakta men säkert att förtvina. Alternativet, som är ljusår sämre, är att på olika sätt söka kickar i tron att ge sitt liv en mening. Tillfälliga kickar (ting, resor, smycken, nya bilar, arbeta dygnet runt, alkohol, piller) gör att själva livet kommer i skymundan. Värre är när vi stående på en gungfly börjar bygga murar och skapar ett Vi mot Dom  Glöm inte bort att den enda sanning som finns är dina egna handlingar. Det du gör, gör dig till den du är.

För övrigt är kanske meningen med allt, just den att VI ska söka efter meningen med livet.

Om att tänka positivt

Av , , Bli först att kommentera 2

Läste någonstans, någon gångskrivit av någon jag glömt, att ibland får man helt sonika bestämma sig för att vara lycklig. Men är livet så enkelt? Kanske? Vi vet i dag att hjärnan har lättare att uppfatta och ta till sig tankar som är jobbiga, farliga, deppiga och dessa lägger sig som en skyddande plym framför lyckotankarna. Detta centrum som suger åt sig eländestankar finns i hjärnans högra sida. Samtidigt har jag fått lära mig att man blir det man tänker och att det är möjligt att pränta in positiva aforismer, men att det kan ta sin lilla tid att ersätta mörker med ljus. Men nog ligger det en hel del i att man ska njuta mer och lida mindre. Men att det skulle vara så tvärenkelt att gå från att ha varit en svårmodig människa, till en som ständigt väljer att tänka positivt, gör mig en aning skeptisk. ”Oj, jag fick en takplatta i huvudet! Det var en himla tur att inte plattan gick sönder.” Jag växte upp i ett hem där det skrattades en hel del, ibland skrattade vi så att tårarna rann och vi fick sätta oss på golvet då skratten sög musten ur ben och armar. Men i grunden var alla pessimistiska personligheter och de absolut vanligast meningarna som sades i Baklandet var: ”Hä löns int!” ”Å va ska hä va bra för?” Ett tankesätt som satte sig i min skalle. Men jag har haft en hel del lyckoperioder i mitt liv, överdriven lycka, som fått mig att tappa omdömet, vilket lärde mig att vara på vakt mot alltför höga flygturer i lyckans himmel. Fallet kunde bli farligt högt. Men jag visste ju inte förrän i dryga femtioårsåldern att jag led av bipolär sjukdom och hade Adhd.

musik i träden

Alltså – tänk positivt. Upprepa en positiv tanke, gång på gång, vecka ut, vecka in i månader. Till slut ska den sitta där, sägs det. Då blir det fart på hjärnans lyckocentrum och du får en dopamindusch, en kick. När det går åt helvete – förstora det inte. Se det som ett litet nederlag och gå vidare – och tänk en positiv tanke. För att bygga upp självkänslan ska man berömma sig själv och inte hela tiden döma sig själv för hårt. Det ligger en hel del i det. Man måste tycka om sig själv, för att sedan kunna tycka om andra. Om man inte älskar sig själv, så blir det svårt att älska andra – och att låta sig bli älskad (för det är man ju inte värd …) Ja, sen ska man motionera, sova ordentligt, äta rätt. Och tänka positivt. ”Hä löns int …” Eller är det precis vad det gör? Nog har jag i stort blivit en mer positivt människa sedan jag kom upp ur ”min grop” 2010, inte minst återfick jag viljan att leva, att älska och bli älskad. Men något har hänt – igen. Efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan, så har jag blivit mer reserverad, mer negativ och mer benägen att tro på självuppfyllande profetior. Tror att det handlar om att jag åter låter mig styras av mina rädslor. Men så såg jag också döden i vitögat. Efter den händelsen har jag svårt att fylla min skalle med positiva tankar, även om jag sannerligen försöker. Möjligen har ”pessimistcentrum” i min högra hjärnhalva vuxit till sig på senare tid.

dansar

Jo, jag tror att lika par funkar bäst ihop. De dansar samma dans i ungefär samma tempo och trampar inte på varandras fötter. Ju mer igenkännande, desto mer inkännande, vilket skapar mer trygghet. Det borde öka förutsättningen för ett långt förhållande. Man uppmuntrar varandra, man stimulerar och stöttar sin partners tankar och önskningar. Detta betyder inte att man blir ETT med varandra, att man växer samman till EN gemensam person som fyller i orden när den ene ska berätta något. Vi kan aldrig bli perfekta för varandra, aldrig ta varandra för givna – vi måste bråka med varandra, ha olika åsikter och ständigt lära av varandra. Äventyret får aldrig ta slut. Ja, så skriver jag en tidig onsdagsmorgon och jag gör det för att … jag kan.

Skriva_IS

Har suttit drygt 20 timmar med att skriva ihop en manual till ABF:s skrivarkurs, som jag ska hålla i och försöka uppmuntra människor att komma igång med sitt skrivande. Finns ju inga givna recept på detta, lika lite som man kan ”utbilda” sig till författare. Men en kurs tillsammans med likasinnade kan vara den spark i baken som behövs. Så var det för mig då jag på 80-talet då jag gick en veckolång skrivarkurs på Medlefors folkhögskola där Karl-Rune Nordkvist och Gunnar Balgård var lärare. Glömmer aldrig när Gunnar Balgård tog mig åt sidan och sa: ”Kent, du ska inte springa runt och vara sjuksköterska, du ska skriva böcker!” Jag tog honom på orden, även om debuten skulle komma att dröja.

För övrigt är det kanske på det viset att det är bättre med många små belöningar, än några få stora.

 

Vad gör oss lyckliga?

Av , , Bli först att kommentera 2

Brände ryggen igår, men har mig själv att skylla då jag somnade på mage ute på balkongen. Jag är född blek och blir aldrig riktigt brun, mer åt det röda hållet. Fast nu är jag väl skär därbak. Men jag ska inte klaga, fick väl i mig massor med D-vitamin då solstrålarna fernissade min hud.

solen

En gång i min ungdom, det var på ön Anti-Paros i Grekland, slog jag och polaren Wikström oss ner på en fin strand, som visade sig vara för nakenbadare. För tusan, det var en ny erfarenhet så vi slet av oss badbrallorna och solade hela härligheten, både fram och bak. Men precis som på balkongen blev jag liggande på magen, djupt försjunken i August Strindbergs ”I havsbandet” (passande titel). Jag låg i timmar och läste och skrattade åt denna absurda historia. I ögonvrån såg jag hur supersolarna, proffsen vred och vände på sina nakna kroppar för att låta solen komma åt varenda del – de var som roterande grillspett. Medan jag låg kvar på magen och läste. Resultatet blev att jag var röd/skär på ryggen och helt vit på framsidan. Men boken läste jag ut och den var rysligt bra. Fast jag hade svårt att sitta på stolar de kommande tre dagarna då även mina skinkor var sönderbrända. Ja, detta var väl en gullig anekdot?

lycka

Ibland brukar jag fråga mig vad som gör oss människor riktigt lyckliga. Pengar, en ny bil, ett bra jobb, att på varje ledig tid springa och träna? Skulle världens befolkning bli lyckligare om alla åt LCHF-kost och tuggade i sig Omega-3-fettsyror – samtidigt som de joggade en mil varje afton? Det skulle kanske rent av bli fred på jorden då? Eller om vi alla blev mormoner eller tillhörde samma parti, då skulle vi kanske bli lyckliga? Här i västvärlden håller vi emellanåt på med futtigheter där vi gör en liten del av vårt vetande blir till ”religioner” vilket ovillkorligen gör oss högmodiga. I slutänden, och det gäller oss alla, blir vi en dag sjuka när våra kroppar inte längre fungerar som de ska, när döden grinar oss i ögonen. Då blir den sanna lyckan att åter bli frisk och få leva ett ta till. Men störst av allt är kärleken. Att träffa någon som man kan säga till: ”Jag älskar dig!” och sedan få svaret: ”Och jag älskar dig!” Det är lycka, det är själva meningen med livet. I kärleken finns godheten, empatin och därmed viljan att förstå sig på andras lidande.

blabla

Jag har hela livet haft svårt med människor som ska säga sanningar, som i parti och minut måste vädra sina åsikter och komma dragande med sina förbannade goda råd. Ni vet de där människorna som ”vet”, trots att de pratar om sådant som ligger ljusår från deras kompetens- och kunskapsområden.

För övrigt så skapar förolämpningar fiender, inte allierade.

Kan man välja lycka

Av , , Bli först att kommentera 0

Go´vänner, det krävs en hel del mod för att våga vara modig. Ställ detta i kubik när allt här i världen tenderar att göra ont. Ju mer rädd en människa tenderar att vara desto mer mod krävs det. Detta är inte att underskatta. Skulle du själv vilja vara en rädd människa? Inför detta faktum prövas din ödmjukhet – något som är motsatsen till högmod.

Mycket ligger sålunda hos mig själv. Det verkar tydligen som att jag kan välja hur mitt liv ska te sig. Jag väljer om jag ska vara modig, om jag ska vara rädd och jag ska välja ödmjukhet före högmod – och jag ska välja att bli sårad eller förbannad. Det är kanske så att jag ska känna mig tacksam över att få möta mina fiender – och låta dem bli mina läromästare.

Väljer jag detta så finns en förutsättning att jag kan börja älska mig själv – och därmed kunna förlåta. Klart är att jag försvagas av att fördöma andra.

Jag lever igenom att göra egna val.

Jag väljer att var lycklig, stark och mindre rädd.

Klart är att jag är andlig. Ett magiskt förhånlingssätt till tillvaron. Det är först när vi ser vinden röra sig i löven som vi anar att vinden finns. Andlighet är också som med hjärnkiruren som under trettio år opererat massor hjärnig, men aldrig någonsin aldrig sett en enda hjärna.

Det är andlighet.

Har stött ihop med en lång rad atisiter som velat döda min andlighet. Men vad de gör är att de tror på något som inte finns. I det fallet är vi lika.