I går var en återhämtningens dag. Småstädade lite, hasade mellan rummen i ett par förstora sockar, läste och skrev så där lagom mycket och låg på skinnsoffan och tittade på en rad meningslösa program, varav ett var riktigt intressant nämligen Uppdrag granskning, som handlade om unga män som dras till IS och terrorism. Där kom det väl fram att  radikaliseringen inte alltid handlar om religiös fanatism utan mer om utanförskap, kriminalitet och ett politiskt ställningstagande mot orättvisor. Det är inte alltid som religionen gör dem till terrorister, som får dem att slåss mot västvärlden som under årtionden invaderat islamska länder. Men det är denna klick av hämndlystna män som nu fått det att kantra över till att folk börjat tro att ALLA muslimer är terrorister. En tes som de högerextrema partier i västvärlden driver och som får allt fler anhängare – precis som under 30-talet då nazisterna pekade ut ALLA judar som tjuvar, skurkar och att ha en dold agenda att ta makten i västvärlden. Så när Hitler sa (utan att ha något på fötterna): ”Det är judarna som låg bakom att Tyskland förlorade 1:a världskriget”, så nickade folk instämmande – eller knep käft. Istället för nyanser i debatten, så sprids nu myterna och gör oss rädda och misstänksamma. För allas skull är det därför viktigt att de kriminella terroristerna som gömmer sig i Sverige sätts bakom lås och bom.

Så här innan jul börjar ”Andfåddhetens tidevarv”. En tid då det råder kronisk tidsbrist – vilket innebär att tiden till slut kan ta oss som gisslan. Det är så mycket som ska fixas innan vi får njuta av julefriden, att folk springer benen av sig och lever med ständig hjärtklappning. Vilopulsen kommer sällan under hundra. Klappar ska köpas, resor till släkten ska bokas, grisen ska kokas och syltas, och sist men inte minst – pengarna ska räcka. Vilket de sällan gör då faster Hilda ska få en vattensäng och syrran ett cykelställ. Men då finns ju de där fiffiga snabblånen som fixar akutproblemen, men som skuldsätter en flera år framåt. Det är en tid då många får sin själ fjättrad och lagom till jul blir de utslängda ur sina egna liv. Tingen har tagit över. Det hjälper inte hur mycket man knackar på för få komma in i sig själv igen – beskedet blir: Nä, här är överfullt. Inte ens din tumme får plats. Så på julafton sitter där ett gäng dödströtta personer och glor på Kalle Anka, för att sedan äta sig till ett rejält gallstensanfall. Efter två julöl somnar far och morfar lagom till tomtens ankomst. Ungarna skriker och slåss om klapparna. Tomten får ett nervöst anfall. Julefrid …

För övrigt anser jag att sådana som ständigt har ett behov av att i tid och otid häva ur sig ”sanningar”, mest förstör och river ner.

Ps! Idag 13.00 ska jag framträda på ”Kom in” ute på Öbacka. Mitt uppdrag är att dra några saftiga skrönor. Ok.