Etikett: Utfryst

Rabulist talar ut

Av , , 6 kommentarer 6

Somnade på soffan och vaknade, utvilad och på gott humör. Inne i köket insåg jag faktum: Klockan var fem i tolv. Mitt i natten – och jag hade sovit i hela 45 minuter. Somnade vid först vid två, vaknade fyra och klev jag upp. Kanske kan jag ta en liten lur mitt på dagen, men jag är ju vare sig dag- eller nattsovare. Om det funnits VM i värdelös sömn, så hade jag haft rummet fullt med guldmedaljer.

Det råder febril aktivitet på förlaget med korrekturläsning och framställande  av omslag. Vi har haft ett provisoriskt omslag under den inledande PR-kampanjen, men ett nytt, proffsigare är på gång. Jag vill ha ett ljust omslag, medan förlaget varit mer inne på ett mörkare.  Vi får väl bryta arm om detta. Men omslagen brukar i slutänden bli bra. (Omslaget nedan är provisoriskt och gjort i all hast). Det råder fortfarande en smått hysteriskt hype kring boken och folk förhandsbeställer så att det står härliga till. Har aldrig varit med om något liknande

De som vill få de 500-sidorna om Ester Duvas liv, hemsänd, kan göra som alla andra och förhandsbeställa via förlaget. Busenkelt: klicka på länken, lägg i kundkorgen, sen ska du uppge namn och adress så att den hamnar rätt.

Beställ Älskade Ester

Det som oroar mig är pandemin som i dagsläget sätter stopp för mina planerade författarbesök. Det är ju så roligt att träffa läsarna och det kommer att bli intressanta samtal, nu när så många kommer att ha läst boken före mina besök i verkligheten. Nästa orosmoment är hur kultureliten ska behandla mig och min nya roman. När min förra roman släpptes år 2019, ”Män som spelar schack”, blev den inte ens recenserad i VK och Norran; trots att båda följt mitt författarskap sedan 1999 och under årens lopp gett mig fina recensioner för mina tidigare fem romaner och min litterära självbiografi ”Spring Kent, spring!”, en bok där jag till slut fattade mod för att våga visa upp min sårbarhet genom att att öppet och ärligt berätta, om min ADHD, min bipolära sjukdom och hur mitt flitiga självmedicinering lede till en katastrof. Efter den boken försvann en hel rad vänner och det blev märkligt tyst. Bilden av mig hade förändrats. Från en respekterad man, till en sårbar springande. impulsiv Kent – och mycket riktigt kom också knivhuggen. I ryggen. Världen som åter blivit ljus och tydlig, försvann in i ett hemlighetsfullt dunkel.

Rädslan tog makten.

Jag hade fått lära mig: Vi måste tala ärligt, göra oss med hemligheterna, dela med oss av våra känslor och tankar, för att vi ska förstådda. Det blev ju tvärtom. Jag ville naturligtvis bli begriplig. Trots att det i mina dunkla ord fanns en klarhet, men allt fler vände bort sina ansikten – så klev jag in i en självvald ensamhet och trodde att jag skulle kunna vänta ut omvärlden. Det var inget jag kunde ta för givet. Vänner, bekanta, familjen hade haft en bild av mig, men den rev jag ju sönder genom att skriva biografin. Det hjälpte inte att säga: ”Go vänner, jag har ju blivit en bättre människa, ser ni inte det?” Möttes av stora, stirrande blickar.

Jag har en gång i tiden, lite motsträvigt, tillhört kultureliten. Men jag kom ganska snart på kant med kadern av kulturarbetare, experter, författare, konstnärer och bokläsare. Jag hamnade riktigt i smöret då jag blev utsedd till kulturredaktör på Folkbladet här i Umeå. Kanske började det där, då jag pekat ut riktningen jag skulle följa som kulturredaktör. I första hand skulle jag spegla den småputtrande, lokala kulturen, i tidningens spridningsområde – Västerbotten – och inte försöka göra kultursidan till någon slags mini-DN.

Sixten Landby

Jag har tyvärr en förmåga att låsa mig vid olika frågeställningar och köra mina idéer till botten. På gott och ont. Å ena sidan så bidrar ADHD till att saker å ting blir gjorda, å andra sidan kan impulsiviteten få grodor att hoppa ur käften. Naturligtvis släppte jag in kulturen som fanns utanför länsgränsen. Men jag oftast öppnade dörren för en del författarskap som levde vid sidan av allfarvägarna, som ansågs vara lättviktiga, som när jag lät recensera ”Sixtens Landbys teser” (1996). Då blev det livat. Hur kunde jag  släppa in hans avskyvärda metaforer och liknelser? Många kvinnliga läsare menade att Landbys teser var sexistiska. Jag bet ihop.

Kanske har jag som person, varit en lomhörd buffel som trampat fel personer på tårna. (De du knuffar åt sidan och trampar på under uppförsvägen av trappan, möter du igen på nervägen). Jag är en sådan här typ som kniper käft och kniper käft, så när jag väl ska tala ut så blir jag förbannad. I varje fall ser jag förbannad ut, för som känslomänniska har haft svårt att dölja vad jag egentligen tycker. Samarbetet som jag hade i min roll som kulturredaktör med dåvarande landshövding Georg Anderssons, retade gallfeber på övriga medier då jag hade ”ensamrätt” på att intervjua de inbjudna västerbottensförfattarna: Torgny Lindgren, Sara Lidman med flera – men det var ju bara för de övriga medierna att lyfta på luren och exv ringa Torgny för en egen intervju. Tyckte jag.

Ensamrätt på Torgny

Istället blev det en tryckt stämning bland Umeås kulturarbetare – och även på Folkbladet. Så jag gjorde som jag alltid gjort, när det började hetta till. Spring Kent! Jag sa upp mig för att skriva min debutroman – och så blev det också. Jag fortsatte som krönikör i Folkbladet, till dess jag fick sparken som krönikör. Jag har en känsla av att jag skrivit under en debattartikel som kritiserade Folkbladets planer att ta bort sin kulturredaktör … Inte blev det bättre när jag som chefredaktör för Vasaplan (en gatutidning där säljarna får en slant), under ett stormöte stadens uteliggare, anklagade samtliga media i länet att var usla på spegla människor på samhällets botten (ett orättvist uttalande från min sida. Sen kom min stroke 2015, två veckor innan tidningen skulle publiceras. Jag räddade utgivningen genom att liggande i sjuksängen på neurologen, med en propp i lillhjärnan, att gå igenom texterna och skriva en ledare. Jag spydde vid minste förflyttning och styrde en rollator framför mig.

Jag visste ju hur mycket tidningen betydde för stadens utstötta och uteliggare. Jag tog ”tjänstledigt” två nummer på läkarnas inrådan. I den vevan kom biografin ”Spring Kent, spring!” – där det nu svart på vitt stod skrivet att jag var eljest och smått galen. Förmodligen lades det till en rad andra diagnoser och jag blev därmed en man inte ska ta på för stort allvar. Ett par månader gick. Jag läkte och gjorde mig redo att återvända till tidningsarbetet. Då hörde jag trummorna … Nere på stan fick jag veta att man ersatt mig med en ny chefredaktör – utan att tala med mig. Det var alltså därför som folk vänt sig bort eller gått omvägar för att slippa se mig i ögonen. Som sagt – det har sina risker att visa upp sin sårbarhet. Jo, något hände efter publiceringen av min självbiografi.

Jag har varit självkritisk och verkligen försökt förstå vilka fel och brister jag har, men det känns som att jag kämpar mot en osynlig skara som törstar efter skrönor och fördomar. Onekligen har min person retat upp fel personer, nu även börjat gå ut över mitt författarskap. Jag får väl acceptera att jag aldrig kommer att accepteras som en riktig författare, att jag mest skriver feelgood-böcker (då kan de lika gärna säga ”Bill och Ben”), att jag inte kan stava (har dyslexi), att jag betalar förlaget för att de ska ge ut mina böcker. Men för tusan … Jag är kontraktsförfattare. Ord & visor förlag är liten, men är stenhårda vad gäller innehållet i böckerna. De har faktiskt refuserat en kriminalroman jag lämnade in, 2008 tror ja att det var. Dessutom är förlaget inte fint nog, då endast Drakarnas utgivna författare är en garant för god litteratur. I det fallet riktar jag kritik mot storstaspressen. Trots att jag fått fina recensioner av pressen i norr, så vägrar de skriva ett ord.

Publikrekord.

Folk tror väl att jag genom min stroke och Parkinson inte längre är tillräknelig – och att jag förmodligen smygsuper (trots snart elva års dokumenterad nykterhet). Jag kommer aldrig att bli inbjuden på Litt-fest. Arrangörer ”glömmer bort mig” när nya litteraturprojektet ska genomföras. Vad handlar det om? Har jag blivit paranoid, eller finns där stänk av avundsjuka hos mina kollegor för att jag får så många författarinbjudningar? (15 framträdanden under sept – december 2019?) Eller för att kommit att bli så omskriven att folk börjat tröttna på min nuna. Har slagit publikrekord i Väven (2016) och i Lycksele stadsbibliotek – så helt värdelös kan jag ju inte vara som estradör och författare? Men förstå mig rätt. Hur skulle du göra om det började cirkulera falska rykten om din person – som vars syfte är att förminska dig?

Bara att skriva denna blogg är ju att sänka garden, så att jag får ta emot fler smällar. ”Du är för öppenhjärtig, Kent!” har flera sagt till mig. ”Du håller på att bli en ny Linnea Fjällstedt. Ni skriver båda med ett socialt patos, väljer starka berättelser, men inte de ämnen som är fina nog”, sa en en journalist till mig härförleden.

Nej, jag valde tidigt bort att delta i kotteriet. Jag har hela livet haft en oförmåga att känna mig hemma någonstans; jag har alltid släpat omkring med en känsla av att vara förskjuten – och lägg sedan till denna olycklig kombination av att ständigt fly i geografin, att dra, att gå upp i rök. Ständigt denna motor som puttrar och går inne i skallen – tankade med en bokstavskombination.  Måhända Måhända är jag en rabulist som söker sin flock – i tider av social distans.

6 kommentarer
Etiketter: , , , ,