Så skönt länge jag fick sova ut idag, ända till kvart över sju. Sju timmars sammanhängande sömn utan störande mardrömmar. Håller väl på att tillfriskna. Det har nästan helst slutat tjuta och pipa i skallen och de där neurologiska åskovädren har lagt av. Jo, jag ska gå hel ur det här. Jag är så ödmjukt tacksam över livet, att jag fick stanna kvar ett tag till och uträtta det som ligger och väntar. Rörd blir jag när jag tänker på den uppslutning kring min person som mina vänner har gjort. Först minns jag oron i deras blickar när det nyss hade hänt, sedan hur blickarna fylldes med glädje när jag reste mig upp och gick. Det klart att mina nära och kära har sporrat mig.

I dag tänker jag gå på konstvernissage på galleri Alva och se Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Det blir det första kulturarrangemanget jag besöker sedan den stroken. Det måste väl vara ett friskhetstecken. På måndag ska jag i egenskap av författare delta i en workshop kring temat ”litteraturresurscentrum”. Vi är ett tjugotal kulturarbetare som ska försöka klura ut hur man bäst får ”snurr” på ett sådant centrum. På lördag är det generalrepetition av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” – och helgen därpå uppträder jag och Linda Marklund i Åmsele och Lycksele.

Har filat på min berättelse om Vedtjuven och gjort den mer dagsaktuell. Vedtjuven handlar ju om kriget i Baklandet – och egentligen innehåller det kriget om veden samma mekanismer som i många andra krig: bråk om egendom, högmod, förakt och hämnd.

I vänskap och relationer så handlar mycket om att vara rädda om varandra, för den stunden man börjar ta varandra för givna så börjar sprickbildningen i det fundament vi står på. För att vi fortsatt ska kunna vara rädda om varandra så krävs respekt för den motsatta parten, vännen, för i respekten för den andre bygger vi tilliten. Finns inte tilliten så rasar tilltron till den andre. Man vågar inte säga vad man egentligen tycker, utan börjar istället att bära på hemligheter. Man blir oärlig. Då har man slutat att vara rädd om varandra – istället blir man rädd för varandra. Man säger och gör saker man annars aldrig skulle ha gjort. Det blir revor i sårbarheten och de blir inte lätta att laga. Somliga revor går aldrig att ”sy igen”. Vi ska lyfta varandra, inte knuffa i den andres rygg.

För övrigt har vi män genom historien haft en märklig läggning att utan större reflektioner anmäla oss frivilligt till att bli ”kanonmat” i olika krig. Utan tjafs så ställer vi oss i ledet och marscherar mot vår egen död, utan att fråga oss varför. För att ställa upp som kanonmat är sånt som män ska göra. Slåss, döda och i slutänden bli dödade.