Etikett: vänskap

Vänskap mellan män

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag känner en molande sorg över vännerna som gick före mig över bron – och försvann för alltid. Med några års mellanrum tackade några av mina bästa vänner för sig. Plötsligt fanns de inte mer. Först ut var Börje, sedan var det Christer tur och slutligen försvann Stefan. Mina tre vänner mötte döden med en gemensam nämnare: Cancern – som fått härja på tok för länge i deras kroppar. Det fanns inget att göra. Ingen av dem blev lastgammal, i snitt var de alla mellan 55 och 60 år.

Jag har funderat en hel del över manlig vänskap, vad som skiljer den åt den kvinnliga vänskapen? Manlig vänskap lär ska visst vara mer praktisk lagd och äger rum ”sida-vid-sida” (inte ansikte mot ansikte som är mer typisk kvinnlig vänskap). Men det är väl inte allt? Så enkelt är det väl inte? Om man rör sig skuldra vid skuldra eller hur man har ansiktet vridet.

ensamman

Ensamma män
När äktenskapet tar slut blir männen ofta ensamma. Medan kvinnorna blommar ut, flyttar, ändrar frisyr, målar läpparna knallröda, sitter männen i skitiga kortkalsonger och glor på sportnytt. Männen isolerar sig allt mer och börjar dricka grogg alla dagar i veckan. Ja, detta är naturligtvis en schablonmässig bild som naturligtvis inte gäller för  alla. Men faktum är att nästan var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder. Vi män tycks ha glömt hur man skaffar vänner. Istället blir vi bittra och introverta.

22 procent av de 45-åriga männen har inte blivit föräldrar och när det gäller männen med låg inkomst är siffran hela 41 procent. Tolkningen är att kvinnorna ratar männen som inte lyckas på arbetsmarknaden. Män som blir frustrerade (i kombination med alkohol) över sin situation löper risk att hamna i kriminalitet, missbruk eller politisk extremism. Ensamhet kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Risken ökar också för psykiska ohälsa.

hunting-261632__340

Ta sig av daga
Årligen i Sverige är det 1200 som tar sina liv. 70 procent av alla självmord begås av män eller pojkar. När män bestämt sig för att ta sitt liv väljer de oftast dödligare och våldsammare metoder än vad kvinnor gör. I Norrland använder män i stor utsträckning jaktgevär för att ta sina liv. Ska man ändå död, så ska det vara idiotsäkert – och rejält. Dessutom – män går inte till en psykolog. Bra karl reder sig. De berättar inte om sin hjärtesorg, om sin ensamhet. De skjuter sig och tar med sig sin förtvivlan ner i graven. De som dessutom råkar lida av bipolär sjukdom löper större risk att fullfölja självmordet.

Vänskap finnes
Djup och frodig vänskap finns verkligen mellan män, både som par och i grupp. Här i Umeå har vi bildat en bokcirkel där vi träffas och diskuterar spännande och aktuella böcker. Vi är alla i åldern kring 60 år. Det är underbart att få spegla sig i andra män, att få dela och att ta emot kommentarer. Dessutom är det gubbfika två dagar i veckan, där män i min ålder träffas för att snacka på gubbars vis – om sport, lite kort om dagens politiska händelser, om kvinnfolket och sedan finns det utrymme för de som lider av nån åkomma att klaga inför gubbhögen. Dock kan man inte vänta sig några sympatier.

20150813_201208

Schacksällskapet
Det finns ännu ett exempel på manlig vänskap. Vi var fem män i Umeå som regelbundet träffades för att spela schack och dricka vodka – och vi trivdes så bra ihop att vi lyckades hålla samman schacksällskapet under åren 1994-2008. Många usla partier blev det, men vi växte samman och fick våra roller. Det var tryggt. Detta märkliga schacksällskap är förebild i min kommande roman ”Män som spelar schack.”

Ytliga kontakter
Sedan har vi ju alla så kallade bekanta. De man träffar då och då, helt oregelbundet, som vi artigt hälsar på och frågar: ”Hur står det?” ”Jo tack. Och det regnar i dag.” Det är människor man känner sympati för, men som man av någon anledning aldrig har släppt in på livet – och detta är förstås ömsesidigt. Men varför växer inte vänskapen fram mellan mig och flera av de bekanta jag känner? Det är ju trevligt och intelligent folk. Var finns spärrarna? Men – det kan ju inte vara meningen att vi ska bli vänner med merparten av världen. I så fall lär det gå inflation i begreppet vänskap. På Facebook har jag 795 ”vänner”. Storhopen är ytliga kontakter som jag rakt inte känner alls, med där finns ett femtiotal bekanta och ett tiotal som tillhör kategorin: mina vänner.

20151012_192142

Glömsk författare på turné
Alla känner apan, apan känner ingen. Under de perioder jag är ute på turné för att lanserar mina böcker, kommer folk fram och hejar glatt: ”Men så roligt att få träffa dig igen. Det var inte igår”, säger en kvinna som torde vara i min ålder. ”Få se nu”, säger kvinnan och räknar på fingrarna.  ”Det är minst 30 år sedan vi stötte ihop”, fortsätter den frodiga kvinnan och ger mig plötsligt en hård kram. Där står jag och ser dum ut. Till saken hör är att jag är usel på att minnas namn, då mitt arbetsminne inte fungerar som det ska på grund av min ADHD. Men en ytlig kontakt måste väl vara bättre än ingen kontakt alls, tänker jag. Till och med om det är en kontakt med en kvinna som man inte kan namnet på …

© Kent Lundholm

Falsk trygghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Då och då måste vi stanna upp, ibland mitt i steget, och försöka värdera det som är viktigt i våra liv. Det är så lätt att bli fartblind och det man då tror är värdefullt och viktigt är i själva verket falsk trygghet. Idag är vårt främsta ideal ”den fria individen” som i första hand är intresserad av sin egen framgång. Vi omger oss av fasader som skymmer sikten. Vi njuter av tempot i ett spännande jobb, plågar oss på gymmet för att tygla våra allt mer åldrande kroppar, och vi beundrar renoveringen av köket och toaletten, eller lockar fram vår barnsliga sida när vi får köra på tok för fort i vår splitternya och alldeles för dyra bil. Men när allt kommer till sin spets, när vi blir medvetna om att våra begränsade liv kan ta slut precis när som helst, så är det andra värden som träder fram.

Vi lever i en tid då vi blivit våra egna projekt, som i slutänden ska redovisas med diagram och staplar. Som om livet vore mätbart.

Men som sagt – ibland, mitt i steget, händer något. Allt det som tidigare varit så värdefullt och mätbart, förlorar sitt egentliga värde. Vänskapen och ömheten mellan de människor som står oss nära blir plötsligt guld värd. Vi höjer blicken och ser allt det vackra omkring oss, vinden som rör sig i träden, solen som kastar ut silverslantar i vattnet. Allt det som förr varit litet blir plötsligt stort. Kanske är det så att vi börjar älska livet mer än dess mening; vaknar i insikten att vi bara får en enda chans här på jorden och då faller den nya bilen symboliskt i värde – samtidigt som det överdrivna tittandet i spegeln förlorar sitt värde.

Men allt det jag nu skriver är blott förhoppningar. Vi lever i missnöjets kultur där alla tycks ha fullt upp med sitt (och andra får sköta sitt), där ord som solidaritet håller på att klinga bort, där VI förlorat sitt värde. Idag är det JAG som härskar. Det pågår en social utspädning.

För övrigt har varje människa en historia att berätta. Men om ingen lyssnar på hennes berättelse, så blir hon diffus för att slutligen försvinna helt och hållet.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Vernissage och vedhuggning

Av , , Bli först att kommentera 4

Så skönt länge jag fick sova ut idag, ända till kvart över sju. Sju timmars sammanhängande sömn utan störande mardrömmar. Håller väl på att tillfriskna. Det har nästan helst slutat tjuta och pipa i skallen och de där neurologiska åskovädren har lagt av. Jo, jag ska gå hel ur det här. Jag är så ödmjukt tacksam över livet, att jag fick stanna kvar ett tag till och uträtta det som ligger och väntar. Rörd blir jag när jag tänker på den uppslutning kring min person som mina vänner har gjort. Först minns jag oron i deras blickar när det nyss hade hänt, sedan hur blickarna fylldes med glädje när jag reste mig upp och gick. Det klart att mina nära och kära har sporrat mig.

I dag tänker jag gå på konstvernissage på galleri Alva och se Ylva Westerhults utställning ”la vie continue”. Det blir det första kulturarrangemanget jag besöker sedan den stroken. Det måste väl vara ett friskhetstecken. På måndag ska jag i egenskap av författare delta i en workshop kring temat ”litteraturresurscentrum”. Vi är ett tjugotal kulturarbetare som ska försöka klura ut hur man bäst får ”snurr” på ett sådant centrum. På lördag är det generalrepetition av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” – och helgen därpå uppträder jag och Linda Marklund i Åmsele och Lycksele.

Har filat på min berättelse om Vedtjuven och gjort den mer dagsaktuell. Vedtjuven handlar ju om kriget i Baklandet – och egentligen innehåller det kriget om veden samma mekanismer som i många andra krig: bråk om egendom, högmod, förakt och hämnd.

20151001_160714

I vänskap och relationer så handlar mycket om att vara rädda om varandra, för den stunden man börjar ta varandra för givna så börjar sprickbildningen i det fundament vi står på. För att vi fortsatt ska kunna vara rädda om varandra så krävs respekt för den motsatta parten, vännen, för i respekten för den andre bygger vi tilliten. Finns inte tilliten så rasar tilltron till den andre. Man vågar inte säga vad man egentligen tycker, utan börjar istället att bära på hemligheter. Man blir oärlig. Då har man slutat att vara rädd om varandra – istället blir man rädd för varandra. Man säger och gör saker man annars aldrig skulle ha gjort. Det blir revor i sårbarheten och de blir inte lätta att laga. Somliga revor går aldrig att ”sy igen”. Vi ska lyfta varandra, inte knuffa i den andres rygg.

masker

För övrigt har vi män genom historien haft en märklig läggning att utan större reflektioner anmäla oss frivilligt till att bli ”kanonmat” i olika krig. Utan tjafs så ställer vi oss i ledet och marscherar mot vår egen död, utan att fråga oss varför. För att ställa upp som kanonmat är sånt som män ska göra. Slåss, döda och i slutänden bli dödade.