Jag var kanske lite njugg mot Spöland förut. Dom hade några fler varianter än så. En tydlig var : Spring- in- och- skym-målvakten-så-skjuter-jag-från-halva-plan. Dom åkte ju ibland också på bortamatch med ca 7 spelare+målvakt. Det ledde ofta till att hemmalaget underskattade  motståndet. Inte helt sällan åkte dom i alla fall hem med minst 1 poäng. Den övergripande taktiken i dom matcherna var: Nu-är-vi-bara-sju-så-vi-kan-inte-springa-som-sjutton. Nog med Spöland nu, saliga i åminnelse.

Funderar en del kring hur City resp Thorens lagbyggen. City har värvat  flera yngre spelare utan rutin från högsta serien (undantag Lasse B då förstås) medan Thoren värvat i dagsläget sex spelare med erfarenhet från spel i superligan. City får då jobba med den självklara målsättningen att efterhand matcha in de nya yngre spelarna med de gamla och rutinerade.Det är man ju vana vid och kanske inget större problem även om steget in i laget kan tyckas stort för en del av nykomlingarna. Thorens jobb är nästan omvända. Här ska man matcha in dom sex ärrade kämparna i ett mer ungdomligt lag som fungerare otroligt bra under förra säsongen och är vana med mycket speltid och ansvar i special teams.. Visserligen i en lägre division men ändå. Det här kan tyckas vara en delikat upgift. Blir det de rutinerade(och förstås väldigt skickliga spelarna) för sig och dom andra för sig. Hur fördelas ansvaret, vilka spelar power-resp boxplay, hur toppar man. Jag menar inte att det här behöver bli nåt större problem med kloka spelare och tränare men medge att Thorens situation verkar litet mer klurig än Citys.

Ja, nu är jag här igen. Jag tänkte ju först att bara göra inlägg efter att ha sett matcher men efter en hel del klappar på axeln så gör jag väl nåt till innan serierna startar.

En märklig företeelse har smugit sig in det senaste åren inom innebandyn. På plan skriks det oftare och oftare Hej! (eller kanske Hey, efter amerikansk förebild). Det är ett enormt hejande på varandra. Visserligen så ska man ju vara artig och sportslig på plan men detta har ju gått till en enorm överdrift. Man kunde väl införa handskakning innan matchen som dom gör i fotbollen så kanske dom kunde koncentrera sig mer på spelet. Eller focusera som nu är modeordet för dagen. I alla lägen ska man focusera. För mig låter det som om man ska vrålstirra på nån punkt nånstans, osäkert var. Nå, åter till hej. Egentligen verkar man inte så artig. Ett hej till medspelare är rätt så mjukt. Ett hej till en motståndare som försökt sig på nån tvivelaktig grej är betydligt hårdare. Värsta sortens hej får alltid domarna ta emot. Det verkar av nån konstig anledning särskilt viktigt att stup i ett hälsa på domarna (  HEEEEY!!) Jag tycker domarna borde bli rätt less efter ett tag, för dom svarar då inte.

Det är för litet Spöland i Umeinnebandyn. Jag menar allvar. Ett lag ska alltid försöka spela efter sina resurser, spelarmaterial och motstånd. Spöland (saliga i åminnelse)  var mästare i detta. När innebandysäsongen började lade dom ifrån sig fotbollen i omlädningsrummet, plockade fram klubborna och startade seriespelet. Dom behövde inte träna speciellt på taktik. Den satt där sedan många år. Dom hade typ två varianter. Nr 1: Skrik -och -spring -ner- mot- hörnet- så- lyfter-jag. Håll-fast-bollen-tills-jag-eller-nån-annan-hinner-dit Nr2: Spring-in-och-ställ-dig-framför-mål-så-lyfter-jag.Du-knackar- bollen -med-en backhand. Oerhört effektiv innebandy. Dom höll sig kvar i rätt hög serie tills dess att många av spelarna passerat 30-strecket med god marginal.Ofta hörde man spelare sucka över att möta detta lag i den s.k Skokartongen som skulle vara så trång. OK, den var 38×19 istället för 40×20 men jag tror inte att hemligheten med Spölands framgångar låg bara där.

Jag menar alltså att många umelag borde ta efter Spölandsmodellen. Inte ha denna taktik som huvudsak men att kunna växla om och överraska motståndarna då och då. Kör man fast med huvudtaktiken måste det ju finnas alternativ. Det är ju inte lika tjusigt och elegant som klapp-klapp innebandyn men nöden har som vi vet ingen lag.Jag kollade förresten in Granlos tunge, till synes osympatikse men snälle forward Lasse Lundberg under Nolia Cup. Han är ett utmärkt exempel på en spelare som behärskar olika taktiker, kolla in honom när dom kommer upp för seriepremiär.

En som för länge sedan förstått betydelsen äv Spölandstaktik är David Lundberg. När han var ansvarig för Västerbottens P88gäng så hörde jag honom säga: Ni är fantastiska på att göra snygga mål, men ni måste också lära er att göra fula mål. Precis vad detta handlar om, blanda och ge.

HEEEY då!

Fantastiskt roligt att bli uppmärksammad av grabbarna på Sveriges bästa innebandyblogg (smör).Som dom så pricksäkert konstaterat så bygger mycket av min utveckling som läktatcoach på möjligheten att skarpsynt kunna följa matcherna i Gammliahallen hängande över räcket längst upp på läktaren. Här har man verkligen tillgång till det så avgörande helikopterperspektivet. En annan viktig faktor är att där kan man umgås med de andra gubbarna i läktarcoacheliten. Jag har mycket att tacka dom för, ingen nämnd och ingen glömd, när det gäller att förstå läktarcoachens roll och viktiga bidrag till sporten.

Det här med räcket är ju bedrövligt. Jag fick nästan tårar i ögonen när jag upptäckte att det var borta. Hur kan man göra nåt sånt. Har man ingen förståelse för vad sporten behöver? Till min stora fasa så finns ju sedan inte heller nåt räcke att luta sig mot i Gammlia Arena, vilken planeringsmiss! Enda möjligheten att få hänga finns på kortsidan. Kortsidan! Hur kan man kräva att en läktarcoach ska kunna fungera från en kortsida! Hur går det då med helikoperperspektivet? Nä, bygg om Gammlia arena så att den anpassas och sätt tillbaka räcket i Gammliahallen.

Dessutom har förskräcklig information nått mig som säger att kortsidan kommer att användas till VIP-loger under matcher eller alternativt vara stängd. Måste vi läktarcoacher, i brist på andra alternativ, bli tvungna att hyra en loge för att överhuvudtaget kunna göra vårt jobb? Man undrar vart innebandyn i Umeå är på väg.

Det är inte alltid så lätt och tacksamt att vara läktarcoach i innebandy. Sällan får man den cred som man förtjänar. En orsak till detta är förstås att man inte hörs och syns tillräckligt för att ens goda bidrag till sporten ska komma till nytta.

Jag har därför bestämt mig för att starta den här bloggen så att inte alla geniala analyser, träffsäkra uttalanden och tips till tränare och spelare ska gå till spillo.

I helgen var jag naturligtvis på plats för att kolla in Nolia Cup. Jag koncentrerade mig på två intressanta lag, Umeå City och Team Thorenguppen. Kan City hålla sig kvar? Kan verkligen Thoren bli ett topplag i allsvenskan första säsongen?

De båda lagen levererade enligt konceptet ömsom vin och ömsom vatten. Finns stora utrymmen till förbättringar så här veckorna före seriestart..

Nåja, jag ska inte vara alltför hård mot lagen så här tidigt på säsongen och inte heller kritisera enskilda spelare. Däremot gjordes det en hel del misstag som jag nu ska kommentera så att de kan undvikas. Jag ska också ge tips kring hur man löser en del saker på ett mycket bättre sätt.

Som målvakt bör man inte släppa till returer på skott utifrån. Det kan stå någon illvillig motståndare där och raka in bolluslingen i mål- tänk på det!

Det är inte heller bra att kasta ut bollen mitt i plan när det står en eller fllera motståndare och väntar på mittlinjen- försök att undvika det i möjligaste mån! Ska man kasta ut bollen så ska det helst vara precis på klubbladet till en helt fri medspelare- egentligen självklart eller hur?

Det är inte bra när backar står stilla och duttar med bollen vid uppspelen. Man kan lätt bli nercheckad och överkörd. För att då hjälpa backarna är det bra om forwards rör på sig. När dom rör på sig är det bra om dom inte gömmer sig bakom motståndarna utan försöker hitta en ledig plätt på planen.

Det  här med rörelse är intressant. Det har nämligen visat sig att innebandylag med spelare som ofta springer gör bättre resultat  än lag där spelarna står stilla. Det verkar vara generellt för de flesta bollsporter. Föredrar man trots allt att vara stillastånde så finns ju andra bollsporter som exempelvis boule.

Skott är ju också en väsentlig del av innebandyn. Man brukar säga att de flesta målen tillkommer just pga skott.  Min enkla filosofi är den här: Det är bättre med skott på mål än med skott utanför. Det är till och med bättre med halvhårda skott på mål än stenhårda skott utanför. Dock är stenhårda och välplacerade skott att föredra i de flesta lägen. Öva gärna den detaljen en stund på varje träning!

Det om detta. Det kan ju tyckas vara självklarheter som jag beskrivit men eftersom de flesta lag har svårt för dessa saker så får jag väl fortsätta och trycka på.

För övrigt verkar det som om Thoren har bekymmer med att dom har för många rightare. Ska det vara nåt problem det? Vilket lag ojar sig över att dom har för många leftare. Nää, en bra spelare ska kunna spela på vilken position som helst. Så råden till Thorenspelarna är följande: Lär dig spela var som helst på plan. Om du fortsatt har svårigheter med det pga att du är rightare så byt klubbfattning. Om inte heller det funkar så kanske du kan söka dig till ett annat lag. Var då noga att kolla att dom inte har för många rightare redan.

Nåt också om tränartaktik. När Thoren mötte Granlo så använde dom mestadels tredje- och fjärdefemmorna. Genialt! Dom fick bra koll på Thorens spel utan att själva visa alla kort.Kunde inte ha gjort det bättre själv. Han är slug den där Näsman.

Sådär ja, känner mig kanska nöjd med detta första bidrag till sportens utveckling. Jag återkommer efter seriestarten. En läktarcoach jobbar nämligen bäst utifrån det han ser från sin upphöjda position under match. Då är han i sitt esse. Skulle man reagera på allt som säga mellan matcherna, alla rykten om värvningar, skador och bekymmer med kassa klubblad så vore det här nästan ett heltidsjobb. Men OK, lite skvaller kan det väl bli framöver men bara om det gynnar sportens framtid.