I lördags var jag och ett gäng arbetskamrater på en obligatorisk jämställdhetsutbildning via jobbet. Det var riktigt bra. Och jag tror att alla i vår grupp åtminstone fick upp ögonen lite för hur verkligheten faktiskt ser ut.

Och den ser väl ut ’sådär’ för att uttrycka det milt. Faktiskt. Jag blev riktigt upprörd och förvånad. Massor med saker som händer som man inte tänker på, men som är helt galna ur ett jämställdhetsperspektiv. Och det mesta handlar om hur vi i allmänhet undermedvetet tänker och psykologin bakom, sen typ hundratals år. Det är inte lätt att förändra något så inpräntat, men vi är i alla fall på rätt väg och det är tur.

Lite av det vi pratade om handlade om våra barn
Jag och förmodligen de flesta andra föräldrar tycker ju att vi uppfostrar våra barn lika. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Och för att nämna ETT exempel så har Teo tex haft samma docksäng som Wilma i sitt rum inklusive dockor som han haft möjlighet att leka med whenever. Och Wilma i sin tur har haft bilar att leka med om hon velat. (För att dra det hela till sin spets med vad som anses pojkigt och flickigt då).

När Wilma var liten var hon en riktig princess-tjej. Rosa, glitter och ’klackeskor’ var vad som gällde. Bilarna ratade hon mycket snabbt. Teo har lekt med dockorna kanske tre gånger totalt på fyra år. För honom har det bara varit bilar, traktorer och ’killsaker’ som gällt.

Varför blir det så då? Är det genetiskt? Föds man med intuitionen och intresset för det ena eller det andra? Vi tycker ju att de åtminstone haft möjligheten att välja, men de väljer själva och då precis enligt stereotypen…

Har sovit och sovit, käkat en ’brilliant’ frukost bestående av te och två mackor, samt nyligen en lika enastående lunch också i form av två mackor och – Oboy! Och jag som ALDRIG dricker Oboy annars. Men gott var det.

Nu har jag legat på soffan och slötittat på en gammal Wallander-film på Canal+ invirad i en filt. Gick förhoppningsfullt och tog febern för jag tyckte allt att jag kändes så sval plötsligt. Men ne. Fortfarande feber. Börjar bli less. Ibland kan jag faktiskt i mitt stilla sinne känna att åh va skönt det skulle va att blir liiiite sjuk, bara lagom sådär för att få vara hemma och ta igen sig… Men när man så verkligen blir sjuk, så är det sannerligen inge kul och man vill inge hellre än att bli pigg igen.

På tal om film föresten så såg jag förmodligen en av de bästa filmer som nånsin gjorts igår. Och eftersom jag är en av de senare med det senaste, så var det Babel jag såg. Sablar vilken bra film! Har du inte sett den så GÖR det! Det märks inte ens att den är två å sjutton lång. Svinbra.

Nu ska jag invänta mina små kids som kommer hem från skolan o dagis snart. Är så himla glad att jag har en ’stortjej’ som kan gå och hämta lillebror från dagis! Kommer ihåg när Teo var nyfödd och Wilma längtade tills hon skulle få göra det, och hur vi -typ förra veckan-räknade efter hur många år hon skulle behöva vara för att det skulle funka och hur länge det var kvar dit och så. Och nu vi där. Sanslöst fort går tiden.

Jag är hemma från jobbet med en seg förkylning. Ganska trist och allmänt tröttsamt som bekant.
Men i morse kom Teo och kröp ner bredvid mig i sängen, gosade in sig som bara han kan, klappade mig på kinden samtidigt som han sa
’Åh mamma. Du är min BÄSTA vän’.
Och plötsligt blev jag lite, lite friskare.

Ja men då så. Då var ordningen återställd. Jag har åkt på höstens första förkylning och känner mig som om jag har världens största huvud fyllt med snor. Trist är det och faktiskt lite konstigt att JAG börjar och inte nån av barnen. Men jag skyller allt på torg-fredagen…
Nåja.
Vi har nyss käkat en ljus frukost.
Det var vad Teo ansåg i alla fall; ’När jag ska till dagis då äter vi mörk frukost och när jag är ledig då äter vi ljus frukost’.
Kom fram till att han menade att på helgen har vi tid att tända lampan ovanför köksbordet…

Idag har jag verkligen förstått hur det måste va att vara torghandlare.
Och jag säger bara fy satan va kallt o eländigt!
De har verkligen min fulla respekt! Va ruggigt att stå där dag ut o dag in. Jag stod där fem timmar idag i jobbet, med avbrott för lunch, så fyra timmar jämnt. Och jag höll verkligen på att frysa ihjäl och på kuppen dö av tristessen.
Jag hade i min lyx en supervarm liten kur att gå in i-vilket jag sannerligen gjorde med jämna mellanrum-men inte ens DET har de ju! De står där i sina små plastiga vindskydd och ser helt oberörda ut med något läderaktig hud. Timme efter timme efter timme. Och grejerna de säljer kostar typ tretti spänn.
Som sagt: Respect!

Pratade nyss med brorsan som halkade omkring på Stockholms gator som bäst. Han var aningen irriterad över hur halka och snö blir så ofantligt stort när det kommer dit. Kaos är ju bara början.
’Ja men att de aldrig lär sig’!
Eventuellt är det oerhört mycket enklare att besserwissigt häva ur sig det som den norrlänning man ju är… Med sina rejäla dubbdäck och lammullsskor som man tufflar omkring i. Men i alla fall!

Jag kommer osökt att tänka på snökaoset i Göteborg, jag vet inte men anno 94 eller nåt var det nog. Vi vaknade en morgon, på tredje våningen, och såg inte ut genom fönstren… Ja det hade inte snöat fyra meter, men drevat desto mer.

Det tog…ja himla länge i alla fall, innan de hade röjt vägarna någorlunda. Busstrafiken stod helt stilla typ ett dygn. Och! Nu kommer det bästa (värsta): pga att man inte hade så himla många plogbilar att tillgå så beslutade man att SALTA bort två decimeter snö från körbanorna.

Say no more.

Jag testade en sån där energidryck (av ett ganska suspekt märke som för övrigt inte gav mig vingar) för nån vecka sen. Jag blev helt vriden i huvet och fick massor med överskottsenergi. Från att ha varit helt knäckt av huvudvärk och trötthet så blev det liksom nån form av övertändning. Jag ska inte gå in på detaljer, men barnen undrade till slut hur det var ställt. (Efter att jag jagat dem med språng runt i huset och hotat med kittlingsattacker och bett i deras gosiga kinder)… Ja men det blev nåt med tänderna också, fick en obändlig lust att bita i saker… efter ett antal skrattattacker undrade Wilma om jag var riktigt frisk
.
Ja det var intressant hur det blev faktiskt. Nästan utomkroppsligt på nå vis.

Nu har jag köpt en till sån där dryck. Som en förberedelse för kvällen när jag ska jobba länge och ha ett gäng människor på studiebesök på jobbet. Den hade en så tilltalande pay off eller slogan på burken att jag var tvungen testa även denna: ’Afternoon wake-up call’ står det. Ja men! Kan det bli bättre? Det är ju precis det man vill ha och behöver!

Funkar den så finns det risk för beroende.

(OBS: Inga människor (eller djur) kom till någon som helst skada under bit-fasen).

Min kollegas skärmsläckare är något av ett hypnosfenomen. Skulle man titta tillräckligt länge på den skulle man hamna i nån form av djup koma. Vi filosoferade en stund över detta på lunchen nyss. Framför allt tänkte vi på producenterna av dessa grejor och lite på deras kreativa hjärnor (jo ibland överträffar vi oss själva)… och undrade lite hur de tänkte då de gjorde just den här varianten.
(Ibland går vi ut på promenad på lunchen också, men det var för dåligt väder idag)…

Hur som helst, på samma sätt funderade jag igår när jag och Teo spelade dataspel. Det är hans allt mer tilltagande intresse och det finns ju mängder med barnspel på nätet. I ett av dem så var instruktionen i alla fall: ’plocka med dig så många saker du kan från rummet innan polisen kommer’.

Trots den i mitt huvud ganska märkliga inledningen så testade vi det.
Precis när vi som bäst håller på att trycka ner grejerna vi hunnit få med oss i en väska säger Teo med förundran i rösten:
’Mamma, visst är vi tjuvar nu’?
Då tog vi ett annat spel.

Man kan vinna utlandsresor på radion. Jag vill vinna en sån. Verkligen vill. Det enda lilla, lilla som behövs är att man ringer in och blir samtal nummer tolv.
Hur svårt kan det va?
Jag har faktiskt varit samtal nummer tolv en gång. Men den gången var det på en annan radiokanal och där skulle man vara nummer nio. OTUR!

Undrar hur de får fram vinnaren egentligen…hur VET de att det är exakt rätt samtal? Finns det maskiner som räknar ut sånt? Det måste det nästan för annars är det ju assvårt att hinna ta luren -eller trycka på knappen om de nu gör det – vid PRECIS rätt tillfälle, när det samtidigt väller in en massa andra samtal…

Kanske inte ska bry mig så mycket om hur DE gör föresten, kanske bättre att ta reda på hur jag själv borde göra för attt bli rätt samtal istället. En bra start är nog att försöka vara med, dvs testa att ringa in överhuvudtaget. Så det ska jag prova.

Sex veckor kvar till jul! Vet du det?! Sex veckor är ju praktiskt taget ingenting! Helsjukt att inse. Vilket jag gjorde nyss. Sjukt mest med tanke på att det alldeles, alldeles just var sommar.

Wilma fyller år nära lucia och perioden innan jul delas in i före och efter kalaset. Fast jag vet inte när vi ska hinna ha nåt kalas alls? men det säger jag inte högt till henne såklart. Helgerna resten av det här året är som vanligt fullproppade redan – enbart med goda och trevliga saker dock, men ändå.

…Det allra bästa tomten skulle kunna komma med till mig i år är en säck med tid…