Att ta sig igenom en vinter…

När det börjar mörkna häruppe

så kan många bli lite deppade och genast hänge sig åt sanslöst tv- tittande

och ätande av onyttiga saker. Självklart så går det åt pepparn om en gör så redan i oktober, och det blir lätt att en drabbas av molokenhet, depp, tunnelseende, vitaminbrist, muskelförtvining, hopplöshet och en dysterhet som sprider sig som svampsporer under marken till andra lättemottagliga människor. Vresiga fräsanden far förbi familjemedlemmar.

Såhär gör jag för att mota vinterdepressionen. (Jag vill påpeka att jag startar i uppförsbacke eftersom jag idiotiskt nog inte idkar några vintersporter; ingen skoterkörning, ingen skidåkning vare sig neråt eller på platten, inga romantiska långskridskoturer, inget sladdande med gammbilar på isen, ja inte ens ägnar jag mig åt att leta upp björniden att peta med pinne i, som är en kul hobby i norra Sverige. Har jag hört ifrån en tant). Ut i alla väder alla dagar, även om det är -34, tag med en glad vän och använd erforderlig utrustning.

Ät äpplen, ha en bra bil, se till att bo i en bostad som har elektricitet – det underlättar så mycket.

Men se till att ha en eldstad av något slag, för som Sixten Lundby sa ”Ett hus som man inte kan göra upp en brasa i är inget hem”. Bra färgpennor så jag kan rita brev till barnbarnen, en kikare för att kolla på hackspettar eller grannarnas containrar och som extratillbehör en pangpangare. Det är sambons. Inte ens jagar gör jag, vad skulle jag hit upp för?

Tricket för att hålla mig vid gott mod är att jag lurar mig själv. Redan i början av december räknar jag ner till årets kortaste dag, och direkt på morgonen dagen efter rusar jag till köksfönstret och utbrister hurtigt till mig själv: ” Det är redan lite ljusare!”

Efter en jädrans massa såna morgnar så syns tillslut en vag aning av ljus vid halvsextiden på morgonen, då utbrister jag entusiastiskt till sambon som snarkar efter nattens rävvakande och är måttligt munter:”Dags att så frön!”

Zinniafröna kommer upp efter två dagar och sedan är det bara att stå och vara löjligt glad över att de små rangliga stänglarna sträcker sig mot det som alldeles snart kan benämnas VÅR!