…till Silvermuseet i Arjeplog idag. Jag kommer inte ihåg vad just det här barnbarnet heter, kanske är det Methodius och han är nånstans i mitten. Inte så lätt komma ihåg när de är så många. Jag bara valde en i högen.

Nå, han är i allafall här hemma hos oss i Nästräsk och som varje gång jag är med barnbarnen så slås jag av hur olikt det är mot att vara med barnen när de var små. Jag får ideligen påminna mig om att det är inte mormors sak att bestämma hur de ska uppfostras, jag tycker det är mera så att jag ska fortsätta föräldrarnas idéer – men bara om det behövs. Inte tjafsa hela tiden om vad som är fel eller tokigt eller nyttigt eller skakigt eller skadligt.

Och det är ju faktiskt jättebra. Då kan jag ju ägna mig åt att lära känna dem allteftersom de blir större och större. Vad de är intresserade av, vad de är bra på, vad de gillar att göra, vilka böcker de läser och vilka sånger de kan. Jo, apropå sånger, så har vi i min släkt en vana av att hitta på eller göra om sångtexter, ofta blir det ju löjligt eftersom den här vanan bryter ut i småbarnsföräldraåren. Jag minns när min dotter upptäckte att hon gjorde det när hon hade fått barn. Blandning av förfäran och glatt igenkännande kan en säga!

Det här har ju också inneburit att jag lärt mig sångtexter fel, som ”En hund kom in i köket och knep en korv så RÖÖÖÖD, men slaktarn kom med kniven och så var hunden DÖÖÖD”. En trevlig liten operasnutt som ofta vi unisont utbrister i vid matlagning.
Nå, i varje fall, det var lång resa och mina hemliga farhågor om att Methodius (om det nu var just han, vill säga, men det ger sig väl sen när jag lämnar tillbaka honom och kan köra uteslutningsmetoden på de som är kvar) skulle tycka det var rysligt uttråkande. Men icke! Det var givande även för honom att se samiska silverskatter och uppstoppade bestar och gamla blekta marknadsvantar. Och björnsaxen förstås. Mäktig pjäs!

Sedan for vi hem och tittade på små timmerhus och trailers på Cowboykåken eftersom han gillar tanken på att skapa ett eget unikt hus. Och han sa att han gärna ville bygga nåt liknande nångång. Det var då jag fick en aha-upplevelse: att det är så viktigt att vi som vistas kringom barn verkligen tar deras drömmar på allvar. För vem vet att den här just nu så späda tolvåringen INTE skulle kunna bygga ett hus? Om vi lyssnar på dem och pratar om drömmen så blir de så nöjda, och även om de inte lyckas få till en cowboykåk som den i programmet, så kanske de en dag kommer att stå vid sitt eget bygge, om än lite mindre eller lite mindre ambitiöst. Per aspera ad astra hela tiden!