…asparna. Som enda orangea träd runt den lilla sjön. Det är ju det jag saknar från mellansverige – orange på hösten! Här är det bara gröna barr, och så gula björkar som ni kan skymta som enstaka små gula prickar på hygget på andra sidan sjön.

Jodå, det finns aspar och rönnar och andra skojiga typer, men inte i mängd. Och även fruktträd och en och annan ek, men som träslöjdare blir det att importera från sydligare nejder.

Den här årstiden är jättefin, även om den förebådar en lång vinter, och älgjaktlaget är ute i blåsten med laikan och jämthundar. Gråhundarna får kanske komma ut i eftermiddag, de tittar längtansfullt på alla bilar som far iväg med de för hundarna så välbekanta jägarna.

Igår kväll var det sedvanlig pepp i Tjurkojan, och där lästes högt ur en f.d. jaktmedlems memoarer och det rekapitulerades om fordom gjorda bravader och tillkortakommanden. Jägarna påminde varandra om ”kemiskt odugligliga” jakthundar, underliga korsningar som funkat helfint, folkilskna jakthundar, hunden som alltid rullade sig bärplockarnas skit, hunden som inte bara skällde älg utan också hade många halvdagslånga ståndskall på ekorrar och katter och grävlingar. Alla hundarnas namn kom de ihåg ända ifrån 80-talet.

Nu menas alltså 1980-talet, men när jag sitter där i Tjurkojan (och – nej, vi dricker inte hembränt, det är en myt) med en öl bredvid lilla kaminen med alla älgjägarna som är bentrötta efter en lång dag i ute i markerna och armtrötta efter att ha tagit hand om tre älgkroppar, samt tre stycken helsnälla men urtrötta jämthundar på golvet, sovande bland alla kängor, så kommer jag att tänka på att det hade lika gärna kunnat vara på 1880-talet. Säkert pratade de om samma saker då; vem som fött upp vilken hund, att det blev något vilt skjutet som låg oländigt till, att någon missade ett viktigt skott, hur blöta och trötta och hungriga de blev och om någon gammal jaktkamrats äventyr i Kanada eller Uppland. Och det dras teorier om vilka ställen som kommer att vara heta att sitta på pass på imorron, och om vilka som är släkt med vem och vart det blev av dom sen och vart dom bor nu. Det gås igenom byns gamlingar och vilka krämpor som de har och hur de klarar sig, och det fröjdas åt att nån pigg herre fortfarande är fit for fight även långt upp i 80-åren.

Ja, det är en stor del av vår kultur. Faktiskt så stor och betydelsefull att löshundsjakten nu är på listan över immatriella kulturarv i Sverige, på väg vidare mot nästa steg för att aspirera på att komma med på Unescos världsarvslista!

Ett immateriellt kulturarv syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om muntliga traditioner, sociala sedvänjor och traditionell hantverksskicklighet.

Uppgifterna tagna från Jakt och jägare 2020-06-25