Här står jag…
…framför kylen och trycker i mig Fjällbrynts bredbara ädelost. Rätt in i munnen, utan en rekorderlig macka under. Kanske gör jag det för att det var extrapris, kanske gör jag det föratt ingen stoppar mig. Man gör faktiskt en hel massa bus sen barna har flyttat hemifrån och man inte måste Föregå Med Gott Exempel. Vilket leder mig in på det här med att bli vuxen.
Hela jädrans tonårstiden längtar man till at bli vuxen och göra bus utan att någon stoppar en!
Det är bara den lilla haken att ingen talar om en att det aldrig blir så!
Man har inte råd, man måste ta hänsyn till grannarna, man måste tänka på vad släkten ska säga, man ska ha koll på vad ens chef tycker, ens man blir sur eller glad, man får mensont ( men bara 3 dagar i månaden i 37 år= 1332 dagar), man får dubbel tennisarmbåge, hästen blir halt, bästa kompisen får livskris, pelargonerna torkar ihop, mamma stukar foten, pappa ramlar ner för trappen, karln vill flytta till USA, man får missfall, man bryter benet och när det är läkt och kryckorna ivägslängda så ska man bara lägga barnen, bära in veden , elda, skura kattpiss, hänga upp tvätten som börjat lukta, skjutsa grannen till bilverkstaden, ringa Skattemyndigheten, ligga med karln, göra en spotifyspellista till festen- SEN… då ska man göra det där busiga och roliga som man tänkte 1976. Vad nu än det var. Det har man ju glömt nu.
Då bloggar man!
Senaste kommentarerna