Etikett: akademiker

Vid ett närmare

Av , , Bli först att kommentera 1

 studium av olika yrkesgruppers beteende har jag lagt märke till olika saker.

Brandmän har en trevlig vana att lämna sina yrkesbyxor nedragna och trädda över stövlarna. På brandstationen ser man långa rader av detta fenomen som känns betryggande. Det skulle kännas väldigt nervöst om de lämnade alla sina persedlar i en osorterad och möglig hög, som dom skulle försöka reda ut när larmet går.

Dom har träningsrum där det hänger skivor till skivstängerna. Gigantiskt stora! Förmodligen bara för att impa på besökande- ingen vetti männscha kan väl med vett och vilja vilja lyfta dem?

När man städar vanliga kontorsmänniskors rum ser man det förväntade: några foton på barn, någon liten barnteckning, ett par extraskor och så en väska ordentligt upphängd. En liten fredlig vimpel eller en sån där stressa-av-kula finns ibland.

Men då ska ni se på 17! Ju mer akademiskt utbildade folk är, ju mer saker har de, ju längre har det sparats på och ju mer saker förvaras på golvet!

Akademiker har vid en fullkomlig och objektiv undersökning visat sig ha en faiblesse för plastpåsar med grejer i på golvet. Det märker man när man moppar runt dom.

Nu ska jag berätta vad de övrigt använder sina fina tjänsterum till:

På golvet finns förutom ovan nämnda även liggande pärmar, 2-3 väskor öppnade med delvis utspritt innehåll och så ett par vandringskängor, ett par sandaler, ett par gummistövlar, ett par jättevarma vinterstövlar samt några vänsterhandskar från 1982.

Ovan golv finns: Mängder av foton på barn och gamla skolklasser, gosedjur, misslyckade krukväxter, trasiga telefoner, inramade foton på hundar, plastburkar som man kan samla barr i, avspärrningsband, numrerade plåtbrickor, föråldrade datorer, intorkade kaffemuggar, utspottade snusar, sällsamt vuxna trädgrenar, facklitteratur, urgammal facklitteratur, hundkoppel, och så pappar, postitlappar och åter papper!

 

Snart kommer

Av , , 2 kommentarer 2

 min pappas senaste bok "Teater- motståndskraft och frihetslängtan" ut. Han är flitig han, och skriver om teaterns historia. Kollar i sina djupa bokhyllor och gräver ur sin mångåriga erfarenhet. Min mamma har också skrivit en bok. Den handlar om kvinnliga brukspatroner i Sverige. Hon har forskat och grävt och hittad en hel del brukspatroner, som varit nästan helt förbigångna i historieböckerna.

Själv bedriver jag bara en komplett ovetenskaplig folklivsforskning där jag utan vederhäftig dokumentation eller akademisk styrning hej vilt vräker ur mig mina personliga åsikter totalt subjektivt. Dock försöker jag hålla mig till sanningen.

Jag antar det är detta som skiljer akademikerna från bonntölparna, så jag sällar mig glatt till de senare och tar det som en (högst seriös) uppgift att bara belysa saker och göra andra folk glada eller tankfulla.

Det som idag ådrager sig min uppmärksamhet är den senaste tidens fokus på både Socialdemokraternas och Kristdemokraternas…vad ska jag kalla det? Sociala eller personliga klimat. Det är alltså partier där folk går med som kan enas under ungefär samma åsikter om olika saker och har en självklar demokratisk syn på styrning och samverkan. Ändå rapporterar media om dem och deras tillsättning av ny partiledare i termer som "spittring", "oenighet", "falanger", "strider", "inre strider","måste samarbeta"- ja till och med "dolkar i ryggen" har använts. 

Det känns ju inte bra. Är det inte vuxna människor det handlar om, som vi har valt att styra landet? I förtroende. För mig känns det som om förtroende betyder att vi tar det som självklart att de t.ex. håller sig för goda för att hålla på med personengrepp och osaklighet både inom och utom prtiet. Det spiller dessutom tid och energi.

Åtminstone jag vill då inte ideligen höra att partier och block skäller på varandra och tjafsar om vem som gjort fel och vem som glort bäst. 

Jag vill då ha handling. Hur svårt kan det vara? Jag förstår att det är svårt och det tar tid, och att det kanske inte ens blir bra- men man måste väl för höge farao försöka!

Äldreomsorgen blir då definitivt inte bättre här och nu av att politikerna strider inbördes och bara tänker på sin personliga yrkeskarriär.

Men vad löns det jag skriver det här- det är ändå bara vanlia männschor som läser min blogg, och sådant folk brukar ha vett att ha räknat ut detta för längesedan.’

Ska jag kanske maila de höga personerna direkt. Skulle det funka?