När man är småbarnsförälder kommer det ofta fram fåniga verser och larviga sånger och barnsliga ramsor ur ens mun. Det kan behövas för att hålla barnen vakna och på gott humör sista kilomterarna hem, få dom att sluta slåss baki bilen eller att komma ihåg något. Vår familj har den ovanan att brista ut i sång i tid och otid. Vi behöver bara höra en strof som avlägset liknar en del av sång så klämmer vi i. Någon säger: "Olle- gå ut!" Så sjunger jag Evert Taubelåten med strofen "Kerstin ur kajutan går- skjuter lååås och reeegel", där ju även en Olle figurerar. Någon säger: "Ba´va´" och vips är Miss Lees Bababa igång, Barnen bråkar i baksätet och man utbrister i vild förtvivlan:" Ser ni älgen?" Det blir knäpptyst, inte en en enda sketen jädra älg syns till mitt i skogen mitt i skymningen mitt i Västerbotten, mitt i bästa sändningstid!

Då klämmer man i med en egen sviktande sångkonstruktion typ: Rajdiräj- ingen älg, det är helg, tugga å svälj….och de minsta barnen kanske för en kort sekund är glada, medan man surt får betala sin korta sinnesfrid med misstänksamma blickar från de äldre mognare barnen.

Hela mina barns uppväxt har jag sjungit, diktat, läst upp och hittepå ramsor. Så när min dotter fick sina barn upptäckte hon till sin förskräckelse att hon gjorde likadant. (Sic!)

10 år av skjutsande skolbarn i taxin gjorde inte saken bätttre för mig. Vi kunde hitta på långa verser om valar, dynamit eller födelsedagar "När du fyller åttinio ska du få en egen bio, när du fyller nittiåtta ska du få en egen potta, när du fyller åtta ska du få en egen råtta, när du fyller femtiett ska du få min gamla tvätt" o.s.v. 

Familjefavoriten är dock denna som jag tror kanske är från en Riktig Opera- på Riktigt!

En hund kom in i köket

Och knep en korv så rööööd!

(Crescendo)

Men slaktarn kom med kniven

(sakta och sorgset)

Och så var hunden döööd